Korrespondent-Artikel (Freja)

←  Anmälan af utkomna Skrifter

Korrespondent-Artikel av August Blanche

Teaternyhet  →

Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1838, n:r 13&14 (21 Dec. 1838).
Jfr Göteborgs Handels och Sjöfarts Tidning N:o 65 (22 Dec. 1838)!

Korrespondent-Artikel.

(Att införas i Göteborgs Femte Handels- och. Sjöfarts-Tidning^[1].

Stockholm den 18 Dec. 1838.

Kärälskelige Göteborgare!

Jag har aldrig varit med min fot i Göteborg. Såsom pojke lärde jag med fingret utpeka dess läge på kartan; såsom» yngling tog jag mig ofta till att peka fingret åt dess allt mer och mer aftacklande sjöfart; såsem man har jag mer än en gång slagit knogarne i bordet, när jag sett, att hamdelshus derstädes gjort samma manöver med vantarna. Om man på samma sätt, som man bedömmer menniskan efter dess hufvad, skulle bedömma Sverige efter dess båda hufvudstäder, fruktar jag att vårt kära fädernesland komme att spela en högst kuriös roll på verldsteatern. Svea är en sköldmö och således en qvinna. Hvarföre man tänkt sig den nordiska tapperheten under en qvinnas kjortel känner jag ej så noga, så framt ej meningen dermed varit att på samma gång under densamma dölja våra brister och bräckligheter, som ej äro de obetydligaste, och hvilka således allt för väl skulle kunna behöfva en täckmantel mot verlden. Svea är kall som fjellens is; ej under således att söderns hetlefrade friare, hvarje gång de försökt taga den blonda varelsen, förkylt sina finger. Svea är mager — mager som en utsvulten bonde från Norrlands skogar. Det är hårdt för ett Svenskt hjerta att nödgas erkänna denna sanning. Hur annorlunda presenterade hon sig ej på den tiden hon pjorde sina verldsbekanta Tyska resor: då hon klef öfver Bälten för att spänna bälte med Danskarne i Köpenhamn och öfver Östersjön för att klösa Ryssarne vid Narwa? Hvilken skada, att hon blott träffade näsan i stället för ögonen! Hvilken harm, att hon, som så väl förstod lära Polackarne dansa Svenska polskan och så naivt klippte sjelfva Saxarne, så snöpligt skulle förlora äran vid Pultawa! När nu dertill kom, att hon tappade den ena vaden i Pommern och den andra i Finland, och hon detta oaktadt, i sin gänglighet, åtog sig bära den Norrska sillsäcken på ryggen; hvem undrar väl då att hon svigtar på benen, att hon andas tungt och, oaktadt iskölden i sitt hjerta, bär ångstens svett i sin panna! O den arma qvinnan! Det är ej för ro skull hon står lutande som en fattigstugkäring på kartan. Vi hafva således, som ni finner mine kärälskelige, i så mycket kommit till korta; låtom oss äfven i korthet beskrifva hur det förhåller sig med Sveas hufvuden, hvilka man kan antaga vara tvenne: ett politiskt hufvud som är Stockholm, ett handelshufvud som är Göteborg. Det förra är så underligt organiseradt, att sjelfva Herr Gall skulle förbluffats dervid — ja, för hvarje politisk organ han på detsamma hade kunnat upptäckt, skulle han hafva ropat: O, Ansigtet med saltsjövattnet i ögonen är starrblindt mot öster, under det att nacken plaskar i Mälarens sötvatten, och, oaktadt alla sqvalpningar till och med från sjelfva S:t Clara-sjö, icke är klarare för det. Man säger Stockholm vara ett litet Paris. Som man nu med det stora Paris menar medelpunkten för stora idéer och deras utveckling, så kan man naturligtvis med det lilla Paris icke mena annat än den stora stadens skuggsidor: lyxen och lättsinnet; och i sådant fall är Stockholm onekligen ett litet Paris. Men nu till Göteborg, Sveas handelshufvud. Det säges, att man på gatorna derstädes blott ser ljusa hufvuden; men jag undrar just, om man kan säga detsamma, när de hvita kastorhattarna, som der lära vara på modet, aftagas. Till sitt yttre skall Göteborg vara en välbygd, ståtlig stad; hvad dess inre beträffar, påstår man att dess handel går på styltor och att dess sjöfart ståtat ut. Jag kan naturligtvis ej deröfver fälla ett afgörande utslag: men när jag ser Göteborg nu och eftertänker hvad det för ej så lång tid tillbaka var, och deremot ställer Köpenhamn för ögonen, kan jag ej annat än falla på den tanken, att Danskarne, när de ej förmått slita ett anda strå ur svansen på det nordiska lejonet, åtminstone gjort allt hvad de kunnat för att sveda vingarna på den Svenska Mercurius, och ganska väl lyckats deruti. Man säger, att Göteborg är ett litet London. Månne likväl förhållandet dermed ej är detsamma som med det lilla Paris? Att Londons kommerciella anda och lif ej mera öfverfläktar Göteborg, lärer temmeligen bestämdt vara afgjordt. Annat kan förhållandet vara med de Engelska biffstekarna, och som nu oset af dem är starkare i Göteborg än i Sveripes andra städer, torde benämningen lilla London ganska väl vara på sin plats. Jag har nu som hastigast sökt uppdraga en jemförelse emellan Sveriges båda hufvudstäder och har, som ni väl finner mine kärälskelige, lika litet skonat min egen födelsestad som min nya bekantskap; men måste derjemte medgifva, att då Stockholm utan Regeringens vistande derstädes med thy åtföljande rikets förnämsta auktoriteter på intet vis skulle bära sig, är Göteborg deremot en stad, som icke allenast existerar genom sig sjelf; utan äfven, efter hvad man af de 8 sednare åren kunnat förnimma, skänkt oss förhoppningar, att vår handelsflagga åtminstone ej djupare skall falla. Som jag nu kommer att genom korrespondent-artiklar en gång i veckan fortsätta den påbörjade bekantskapen, hoppas jag vara i tillfället genom sanna taflor närmare få framställa vårt lands så ekonomiska som politiska ställning, i förtröstan på, att af eder, mine sötaste, med vänskap och förtroende blifva bemött tillbaka.

På köpet vill jag meddela eder en nyhet. Här i Stockholm har helt nyligen en större batalj varit levererad. 'Dock förifren er icke! Den rabulistiske Göthen behöfver hvarken ringa i stormklockan eller signalera med svarta flaggan; ty inga kanoner, inga bäjonetter, inga hästgardister, inga sönderslagna fönsterrutor, med ett ord, intet af det der storartade slaget bar varit i fråga. Ett band Smyghandlare och några Tullbetjenter hafva till Blå Portens ära å Kongl. Djurgården tilldelat hvarandra blå ögon, och lärer det gått hett under — näsorna till. Strider gällde icke det så kallade packets rättigheter, mon väl rättigheterna till en packvaqn. Tallbetjenterne fäktade som verkliga tullejon, — ja, vida käckare än våra besjungne Hästgardister — men öfvermannades. Båda härarna retirerade slutligen å ömse sidor, hvar och en med sin påpackning. Och kan man i sanning säga, att hvilka som genom det misslyckade lurendrejeri-försöket än gått miste om julklapparne, var det åtminstone ej tullbetjenterne. Och tager jag bärmedelst för denna gången afsked af eder, önskande eder en lättsmält julgröt och bättre lycka i edra företag!

—e.

1. Författaren till denna artikel, som på anmodan åtagit sig en gång i veckan förse Göteborgs Femte Handels- och Sjöfarts- Tidning med Korrespondent-artiklar från Stockholm, har trott sig blott för denna gången böra meddela Frejas läsare densamma.