Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Bernhard Adam Fredrik Lundbergh

Bernhard Adam Fredrik Lundbergh. K. T. 1 juli 1846—30 juni 1863. K. T:ne 1 juli 1863—1 sept. 1875.

Född i Stockholm den 11 mars 1823 (son af rådmannen Bernhard Adam Lundberg och Anna Katarina Schéele). Genomgick en kurs vid Teknologiska institutet samt erhöll äfven undervisning af dåvarande rektorn C. J. L. Almqvist, den ryktbare skriftställaren, till hvars djupaste litterära beundrare Lundbergh alltid hörde. Som han äfven tidigt röjde ovanliga musikaliska anlag, erhöll han en mycket god bildning inom tonkonstens område. Sina första själfständiga steg i världen tog han som kopparstickarelev hos gravören C. G. Lundgren, men öfvergaf snart denna konstart för att helt ägna sig åt musiken. Såsom musiklärare slog han sig ner i Norrköping år 1844. Där gjorde han bekantskap med öfverstekammarjunkaren grefve E. F. von Saltza, den bekante bönboksförfattaren, hvilken uppmärksammade och uppmuntrade den unge mannens gryende anlag. Sedan Lundbergh med stor framgång uppträdt på ett sällskapsspektakel i titelpartiet i »Fra Diavolo», beslöt han att på allvar välja den sceniska banan. På sin ofvannämnde gynnares rekommendation blef han den 1 mars 1846 antagen till elev vid Kungl. Teatern, där han debuterade som Fra Diavolo den 29 maj s. å. Bland den mängd roller han under sin nära 30-åriga teatertid utförde må nämnas: Figaro i »Figaros bröllop» och i »Barberaren i Sevilla», Mazetto i »Don Juan», Stålsporre i »Målaren och modellerna», Rudolf i »Sömngångerskan», Alfonso i »Leonora», Lord Elfort i »Svarta dominon» m. fl. Han utförde äfven åtskilliga mera betydande talroller, t. ex. Ambjörn i »Torkel Knutsson», Mowbray i »Richard den andre», [ 101 ] Olaus Petri i »Dagen gryr», Hemming Gadd i »Sten Sture den yngre».

På grund af sjuklighet måste han år 1875 lämna teatern. Bernhard Lundbergh var en äkta konstnärsnatur »med få af denna naturs skuggor, men med alla dess glänsande dagrar». Af kamrater var han mycket afhållen, och att han genom sitt angenäma sätt, äfven utom teatern hade vunnit en stor och tillgifven vänkrets, visades vid den fest, som till hans ära anordnades då han 1873 fyllde 50 år. Han afled å Serafimerlasarettet den 18 april 1877 till följd af brännskador, som han erhållit därigenom att hans sängkläder antändts af okänd anledning, sedan han genom intagen kloral fallit i djup sömn.