Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Bertha Carolina Mathilda Bock

[ 140 ]

Bertha Carolina Mathilda Bock, sedan Fru Tammelin. K. T. 1 juli 1856-30 juni 1863. K. T:ne 1 juli 1863-30 juni 1887.

Född i Stockholm den 21 dec. 1836, dotter af flöjtisten i Hofkapellet Carl Friedrich Bock, och skådespelerskan vid Kungl. Teatern fru Carolina Sofia Bock, född Richter. Elev den 1 jan. 1853—31 dec. 1855. Redan innan hon vid 17 års ålder antogs till elev hade hon haft förmånen af sin moders utmärkta ledning. Af modern som var lärarinna i deklamation vid Kungl. Teaterns elevskola, lades grunden till den ypperliga talkonst, för hvilken fru Tammelin sedermera blef så berömd. Utrustad med godt hufvud erhöll hon därjämte en för en kvinna på den tiden mindre vanlig bildning. Efter genomgången elevkurs anställdes hon som skådespelerska vid Kungl. Teatern, en plats, som hon sedermera med heder och framgång fyllde i 31 år. Under denna tid utförde hon mer än ett par hundra tal- och sångroller, omfattande alla möjliga slag, från de mest allvarliga till de mest komiska, och hon gjorde det så, att hennes framställningar, alltid goda, stundom formade sig till små mästerstycken af natursanning och träffande karakteristik. Bland hennes talroller må erinras om: Ingrid i »Engelbrekt och hans dalkarlar», Mamsell Florin i »Blommor i drifbänk», Tant Beata i »Så kallad ungdom», Mamsell Perath i »Norr och Söder», Brita Leijonhufvud i »Kung Märta», Fru Pemelle i »Tartuffe», Philaminte i »Lärdt folk i stubb», Adolfine i »Familjen Benoiton», Deborah i »Richard Sheridan», Fru Laroque i »En fattig ung mans äfventyr», Ulrika i »Släktingar», Mistress Malapropp i »Rivalerna», Fru Hänselmeier i »Fåfänga» och Fru Karolina Gyllenkrans i »Advokaten Knifving». Af sångroller böra nämnas: Puck i »Oberon», Veveranda i »Slottet Montenero», Markisinnan i »Regementets dotter», Barbarina i »Figaros bröllop» och Prinsessan i »Den förtrollade katten». Samtidigt med sin tjänstgöring vid Kungl. Teatern och sedermera efter det hon lämnat scenen, gaf hon undervisning åt yngre förmåger i diktion och svenska språkets behandling, och det med sådan framgång, att Kungl. Musikkonservatoriet år 1879 skyndade att anställa henne som lärarinna i deklamation för dess sångelever. Här väntade henne en rik verksamhet, men detta var icke nog. År 1889 kallades hon äfven till lärarinna i deklamation och rollers instuderande vid Kungl. Teaterns [ 141 ]elevskola. Hon ägnade sig åt alla dessa uppgifter med en kraft, energi och framgång, som förvärfvade henne namn af att vara en synnerligen god instruktris, och som ställde både konsten och konstnärerna i stor tacksamhetsskuld till henne. Sista gången hon uppträdde på scenen var den 7 mars 1887, då hon som Fru Pernelle i »Tartuffe» mottog uttrycken af publikens tacksamhet, erkännande och saknad. Hennes afgång från scenen föranleddes till stor del däraf, att hennes synförmåga, som alltid varit svag, efter hand hade så aftagit, att hon hade svårt att vägleda sig. Den 1 dec. 1885 tilldelades hon af konung Oscar medaljen »Litteris et artibus». Död i Stockholm den 2 jan. 1915. — Gift den 16 mars 1873 med d. v. kammarskrifvaren, s. m. revisorn i K. Kammarrätten, den bekante skalden Filip Otto Waldemar Tammelin (född den 24 febr. 1839, död den 12 juli 1915).