Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Carl Edvard Stjernström
| ← Fanny Amalia Westerdahl |
|
Carl Gustaf Sundberg → |
Carl Edvard Stjernström. K. T. 1 okt. 1836—30 juni 1842 och 1 juli—november 1845. K. T:ne gästspel 14 nov. 1864—21 maj 1865; 6 nov. 1865—5 mars 1866; 14 dec. 1866—28 mars 1867; 3 mars—9 maj 1868; 25 nov. 1868—1 maj 1869 samt den 20 juni 1871.
Född i Stockholm den 11 okt. 1816 (hette ursprungligen Carl Blomberg; vid sin första nattvardsgång antog han det nya namnet). Redan vid nio års ålder blef han antagen till elev vid Kungl. Teaterns balett och åtnjöt där undervisning i sju år, eller till den 1 april 1832, men var under de två sista af dessa år äfven kockselev i det kungliga köket. På det senare stället stannade han likväl icke; vid 17 års ålder uppträdde han den 22 mars 1833 i sin första roll på den kungliga scenen, nämligen Stanislas i Scribes enaktskomedi »Fredrik och Christine», hvarefter han från den 1 april s. å. blef antagen till aktörselev. Men efter tre år blef han afskedad emedan han af Lars Hjortsberg, som då var styresman för den kungliga scenen, eller, såsom det kallades, »andre departementschef», ansågs olämplig till skådespelare därför att han läspade, och det i så hög grad att Hjortsberg rådde honom att för alltid öfvergifva tanken på den sceniska konstnärsbanan. Stjernström lät dock icke afskräcka sig. Läspningen kom sig af dubbla tänder, och därför lät han bryta ut de tänder, som voro hindrande för honom vid talet. Han fick så för andra gången debutera den 29 sept. 1836, då han spelade Fredriks roll i »Den okände sonen» af Kotzebue, och anställdes nu som aktör. Han uppträdde därefter i flere betydande roller, såsom Don Carlos i Schillers skådespel med detta namn, Mortimer i »Maria Stuart», Ferdinand i »Kabal och kärlek», Max Piccolomini i »Wallensteins död», titelrollen i »Hernani eller Castilianska hederskänslan», Adolf i »Grefvarne Klingsberg» och titelrollen i »Pariserpojken». År 1842 öfvergick han till den då af kapten Anders Lindeberg inrättade Nya Teatern vid Carl XIII:s torg. där han snart blef en af publikens mest omtyckta gunstlingar. Efter tre år hade förhållandena vid denna scen dock så förändrats, att Stjernström åter längtade efter de kungliga tiljorna, där han å nyo antogs som skådespelare 1845, men erhöll på egen begäran afsked från denna sin anställning efter endast några få månaders tjänstgöring, hvarefter han återvände till Nya Teatern, som från och med hösten 1846 benämndes Mindre Teatern, där han nu stannade i fem år och verkade ej blott som skådespelare, utan äfven som styresman för scenen. År 1850 bildade han eget teatersällskap och gaf under ett år föreställningar i Finland, men återvände med sitt sällskap sommaren 1851 till Stockholm och spelade på den lilla teatern i Humlegården. Under de båda följande åren gaf han å nyo föreställningar i Finland, hvarefter han återvände till Stockholm där han under hösten 1853 spelade i De la Croix’ salong vid Brunkebergstorg samt sedermera i Norrköping och Göteborg och vann öfverallt framgång. Mindre Teatern, som under åren 1846—1854 hade styrts af Olof Ulrik Torsslow, öfvertogs i september sistnämnda år af Stjernström, som året därpå köpte teatern och skötte den för egen räkning till 1863, då han försålde den till Kungl. Teatern. Dessa år voro onekligen de mest lysande under Stjernströms långa direktörstid. Han arbetade med oaflåtlig vaksamhet och kraft på sin teaters upprätthållande och förkofran. Många unga konstnärsämnen funno hos Stjernström god handledning och bildade sig hos honom till framstående konstnärer. Man behöfver endast erinra om namnen Oscar Arnoldson, Fritz Arlberg och Victor Hartman.
Bland de roller Stjernström under denna tid utförde kunna nämnas såsom de mest framstående: Carl X Gustaf i det af hans hustru, Jeannette Granberg, författade 5-akts-skådespelet »Konung Carl X Gustaf», Mercutio i »Romeo och Julia», Petruccio i »Så tuktas en argbigga», Harpagon i »Den girige», Nathan den vise, Don Cesar de Bazano, Markis d’Auberive i »Moderna vinglare», Fiolin i »Längtan efter äfventyr», Farinelli i »Farinelli eller Kungen och sångaren», von Posert i »Spelaren» och Abbé Claude i »Abbéen på äfventyr». Han visade sig alltid som den mångsidige konstnären, hvilken förstod att på scenen skapa de mest olikartade personligheter och han var därjämte en förträfflig kuplettsångare. »Han var en käck konstnär, en ihärdig, oförtruten och oförskräckt personlighet.»
Sedan hans teater af honom försålts och blifvit kunglig scen, uppträdde han där under flera år i olika omgångar som gäst. Han utförde därvid följande roller: Don Cesar de Bazano, som var en af hans bästa framställningar, Blandinet i »De små fåglarna», Gaëtan i »Markis de Villemer», Muley Hassan i »Fiesco», Fiolin, Abbé Claude, Markis d’Auberive, van Buck i »Man skall aldrig svära på något», Arnolphe i »Fruntimmersskolan», Sjövall i »Ett resande teatersällskap», Poirier i »Klädeshandlaren och hans måg», Kolare-Knut i »Döden Fadder», Ridell i »En pröfning» och Pingouin i »Fattig på mynt, men rik på kärlek.» På våren 1866 gaf han gästroller i Kristiania och i februari—april 1872 uppträdde han hos Wilhelm Åhman i Göteborg.
Men det blef så småningom ej nog för honom att spela på andras scener, han måste ånyo hafva sin egen teater, på hvilken han själf kunde styra och ställa efter behag. Vid försäljningen af Mindre Teatern hade han visserligen förbundit sig att icke ägna sina krafter åt någon annan teateranläggning i Stockholm. Men han bröt sitt löfte att icke medverka vid något nytt teaterföretag, och under uppgift att Kungl. Teatern först brutit en paragraf i öfverenskommelsen vid teaterförsäljningen 1863, hyrde han den af ett byggnadsbolag i Stockholm på hans föranstaltande uppförda teatern på Blasieholmen, skapade ett nytt teatersällskap hösten 1874, hvarefter han den 19 januari 1875 öppnade »Nya Teatern vid Blasieholmsgatan» med uppförandet af ett af hans vän Björnstjerne Björnson författadt nytt 4-aktsskådespel »Ett handelshus» (En Fallit), i hvilket han som Advokat Berent innehade en af hufvudrollerna.
Med samma ihärdighet som fordom ägnade han sig åt detta nya teaterföretag. Men han hade ej tagit med i beräkning att kroppen åldras om än själen bibehåller ungdomens glöd. Det dröjde ej länge förr än han började bli sjuklig och den 10 februari 1877 afled han efter att endast två år ha fått ägna sina krafter åt sitt nya företag.
1 juni 1876 hade Stjernström af Aktiebolaget Stockholms Byggnadsförening inköpt Nya Teatern med därtill hörande lösa och fasta inventarier för 600,000 kronor. Efter hans död öfvertogs teatern af hans änka, fru Louise Stjernström, som under två år fortsatte teaterverksamheten hvarefter hon år 1879 hyrde ut teatern till Ludvig Josephson och Victor Holmquist. Dessa voro sedan innehafvare af Nya Teatern till 1887, efter att år 1880 hafva inköpt densamma för 500,000 kronor. —
Edvard Stjernström företog många och vidsträckta resor. Den första gjorde han tillsammans med Georg Dahlqvist sommaren 1838, då han förnämligast uppehöll sig i Berlin, Dresden och Wien och fick göra personlig bekantskap med flera af Tysklands sceniska storheter. År 1851 besökte han Petersburg. Åren 1855, 1856 och 1858 gjorde han särskilda resor till Paris; sistnämnda år utsträcktes resan till London och därefter till Tysklands större städer. År 1860 besökte han ånyo Paris. Slutligen — sedan han upphört med sin verksamhet som styresman för Mindre Teatern — tillbragte han under åren 1863 och 1864 nära sju månader i Italiens större städer och därefter tre månader i Paris.
År 1865 utnämndes han till riddare af Vasaorden.
Stjernström var tre gånger gift, första gången den 3 nov. 1846 med skådespelerskan Sofia Wilhelmina Lannby (född i Stockholm den 17 maj 1804, död i Åbo den 3 febr. 1851), andra gången med Johanna Charlotta (Jeannette) Granberg, känd som en mycket produktiv dramatisk författarinna (född den 19 okt. 1825, död den 2 april 1857) och tredje gången med den sistnämndes äldsta syster, Louise Elisabeth Granberg (född den 29 okt. 1812 — ej 1827, såsom det i de flesta biografier öfver henne uppgifvits —, död den 28 dec. 1907, öfver 95 år gammal); äfven fru Louise Stjernström skref mycket för scenen, ännu mer än systern Jeannette, dock mest bearbetningar och öfversättningar, och gjorde sig äfven känd som författarinna af historiska romaner under pseudonymen Carl Blink. De båda systrarna Granberg voro döttrar af den på sin tid mycket kände och produktive författaren Per Adolf Granberg (född 1770, död 1812).