Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Carl Gustaf Sundberg

[ 89 ]

Carl Gustaf Sundberg. K. T. 1 juli 1839—30 juni 1863. (Frånvarande under spelåret 1844—1845.) K. T:ne 1 juli 1863—30 juni 1887. Lifstidskontrakt, upprättadt den 1 juli 1866.

Född i Stockholm den 22 nov. 1817 (föräldrar: vaktmästaren vid konungens byrå Bengt Gustaf Sundberg och Christina Hallgren). Vid tio års ålder blef han, den 23 okt. 1827, elev vid Kungl. Teatern och Fick redan följande år, den 29 sept. 1828, [ 90 ]uppträda första gången som Richard i »Landtprästen i Wakefield». Sedan utförde han under sin elevtid flere roller, för hvilka han skördade ett bifall, som gjorde, att han, då han 1839 anställdes som skådespelare vid Kungl. Teatern, redan hade anseende som en mycket god och förhoppningsfull ungdom. Hans fack var gifvet: förste älskarens, och han blef snart en af publikens förklarade gunstlingar genom sin liffullhet och sin friskhet, sin elegans, sitt vackra utseende och sin förnäma hållning, Hans glansroller från denna tid voro: Fredrik i »Den okände sonen», Armand i »Volontären», Filip i »Johanna af Montfaucon», titelrollen i »Pariserpojken», Max Piccolomini i »Wallensteins död», Blount i »Penningen», Mortimer i »Maria Stuart», Jean Baudry i »En firma och ett hjärta» och Sullivan i komedien med samma namn, hvilket stycke samtidigt gafs på Kungl. Teatern och den d. v. Mindre Teatern under Torsslows ledning. På sistnämnda scen utfördes Sullivans roll af Gustaf Kinmansson, den andre af den tidens utmärkte »förste älskare», kraftfullare och eldigare än Sundberg, men saknande dennes måttfulla elegans och fina världsmannaton.

Sundberg hade i det längsta förmånen att vara ung på scenen, men så småningom öfvergick han till karaktärsrollernas område och père-noble-facket. »Skarp individuel karakterisering var knappast hans sak, men när rollen låg för hans temperament, blef hans framställning ofta nog en lefvande och fullödig skapelse. Detta gäller t. ex. hans Grefve d’Ars i »Det besegrade lejonet», hans Markis d’Auberive i de båda komedierna »Giboyers son» och »Moderna vinglare» och hans Markis de Champrosé i »Richard Sheridan». I alla dessa tre roller representerade han fransk sirlighet och gammaldags elegans i uppträdandet, ridderlig nobless och hjärtevärme — i de båda sistnämnda rollerna tillkom dessutom en öfverlägsen sarkasm, som i Sundbergs mun kom förträffligt till sin rätt — hvassa, bitande repliker lågo utmärkt för hans röst.— — — Han var, som en af hans kamrater i en tillfällighetsvers uttryckte sig, på och utom scenen jämt markis. När han fick spela gamla ädlingar och hofmän, sirliga, prydliga, spänstiga och mjuka, med rapp tunga, kvicka tankar och ungdomligt lynne, då var Sundberg i sitt esse, och dem framställde han med en illuderande skärpa och konsekvens. Med honom försvann den [ 91 ] franska père-noble-typen från den svenska scenen». (Georg Nordensvan, »I rampljus».)

Bland Sundbergs roller på äldre dagar, utom de redan nämnda, kunna anföras: de la Haye i »En teaterpjes», Kammarherre Brattsberg i »De ungas förbund», Valdent i »Från Amerika», Hertig Nayme i »Rolands dotter» och Hertig Magnus af Oesel i »Dagward Frey».

Under spelåret 1844—1845 företog han en studieresa till Tyskland och Frankrike, hvarunder han uppehöll sig tio månader i Paris, hvilken stad han ånyo besökte 1858. — Spelåren 1857—1859 var han lärare i deklamation för teaterns elever. Förste regissör vid Kungl. Dramatiska Teatern 1863—1868, intendent vid Kungl. Stora Teatern 1868—1871 (då han efterträddes af Frans Hedberg) och biträdande förste regissör vid Kungl. Dramatiska Teatern 1876—1877. År 1872 blef han riddare af Vasaorden.

Den 22 okt. 1887 hade han sin afskedsrecett å Kungl. Stora Teatern, då han utförde Markis d’Auberives roll i »Moderna vinglare». Hans sista ord voro enligt rollen: »Nu återstår ej annat än att taga afsked». — Han afled i Stockholm den 9 jan. 1898. — Gift den 6 maj 1851 med première-dansösen vid Kungl. Teatern Johanna Gustafva Gillberg (född den 20 jan. 1828, död den 18 febr. 1910).