Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Carl Oscar Arnoldson

←  Georg Efraim Fritz Arlberg
Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910 : personalhistoriska anteckningar
av Johannes Svanberg

Carl Oscar Arnoldson
Axel Wilhelm Julius Elmlund  →


[ 152 ]

Carl Oscar Arnoldson. K. T. 1 juli 1858-50 juni 1863. K. T:ne 1 juli 1863-1881. (Tjänstledig 5 nov. 1858-1 dec. 1859.)

Född i Stockholm den 4 juli 1830 (son af förste expeditions-sekreteraren Lars August Arnoldson). Sedan han i Uppsala aflagt studentexamen 1849 och kameralexamen 1854 tjänstgjorde han som extra ordinarie i generaltullstyrelsen m. fl. ämbetsverk. Hans präktiga röst jämte en innerlig böjelse för teatern förmådde honom dock snart att lämna ämbetsmannabanan, och uppmuntrad af den framgång hans jämnårige studiekamrat Fritz Arlberg rönt hos Stjernström vid Mindre Teatern ingick äfven Arnoldson vid samma scen, där han fick debutera den 3 dec. 1855 i samma roll som Arlberg året förut, Farinelli i »Farinelli eller Kungen och sångaren». Debuten utföll särdeles lyckligt. Hans andra debut blef som Josef i »Den ondes besegrare» den 27 dec. s. å. vid första uppförandet af detta stycke, som sedan under många år blef en af publikens favoritpjäser; och helt visst kunde Arnoldson jämte Arlberg, som spelade Asmodeus, tillskrifvas en stor del af detta styckes framgång. Under det han studerade sång för Julius Günther, hade han i Stjernström den praktiske och nitiske läraren i scenisk framställningskonst. Dessutom hade han af en egendomlig slump påträffat en lärare, som fastän i socialt afseende kommen på afvägar, likväl som sångare var en i hög grad framstående konstnär. Jämte Arlberg kom nämligen Amoldson att en afton gå till Bährs schweitzeri vid Riddarhustorget, där en tysk tenorsångare Wieser uppträdde med ett tyskt sångsällskap (ett »tarachim», såsom det på den tiden kallades, en föregångare till en senare tids varieté). Den tyske sångarens utomordentliga stämma och mästerliga tonbildning slog lifligt an på de båda unga sångarne, och de förmådde honom att gifva dem lektioner. »Mer än en gång, under den senare tiden då Arnoldson stod på höjden af sitt konstnärsanseende och sin förmåga som sångare», skrifver Frans Hedberg i »Svenska operasångare», »tillskref han denne förolyckade vagabonds undervisning en stor del i de segrar [ 153 ]han vunnit och det intryck han som lyrisk skådespelare kunnat åstadkomma.»

1 tre år kvarstod Arnoldson vid Stjernströms teater. Det blef emellertid under denna tid fråga om hans anställning vid operascenen, och medan han ännu var engagerad hos Stjernström fick han debutera på Kungl. Teatern den 13 jan. 1858 som Max i »Friskytten». Debuten slog synnerligen lyckligt ut, och från den 1 juli s. å. blef han engagerad vid operascenen. Omedelbart därefter gjorde han en studieresa till Paris, där han fick höra den berömde tenorsångaren Roger, hvars fulländade föredrag utöfvade en hälsosam verkan på hans konstriktning. Hans första roll sedan han blifvit anställd som operasångare var titelrollen i von Flotows opera »Alessandro Stradella». Men redan vid första uppträdandet i detta parti den 4 nov. 1858 fick han ett svårt anfall af heshet, och då han det oaktadt utförde det ansträngande partiet till slut, blef hans röst därigenom så starkt angripen, att man allmänt trodde att den härliga stämman hade gått för alltid förlorad. Han måste nu återgå till tullverket, och under ett helt år underkastade han sig en fullkomlig tysthetskur, som medförde det lyckliga resultatet att han, sedan detta för honom så svåra pröfvoår tilländalupit, åter kunde beträda operascenen, hvilket skedde den 10 dec. 1859, då han med glans utförde Max' parti i »Friskytten». Under hela sin tysthetsperiod hade han åtnjutit full lön från teatern.

Sedan denna tid kan Arnoldsons sceniska verksamhet betecknas af ett beständigt framåtgående, en oafbruten utveckling till ett allt större konstnärskap. »Hvad man hos Arnoldson mest beundrade var hans sångkonst. Åt sin välklingande, smidiga, omfångsrika tenorröst, som visserligen icke alltid haft den betydande höjd den sedermera ägde, hade han gifvit en utbildning, byggd på de sannaste och sundaste principer. Hans tonansats var lika korrekt som hans artikulation och munställning, hans portamento lika välgjordt som hans drill, hans koloratur utmärkte sig för en sällsynt grad af färdighet, han gaf ett lika lyckligt uttryck för det erotiska som för det varmblodiga och kraftfulla i sången. Med denna tekniska virtuositet förenade sig intelligens i uppfattningen, manlighet och känsla i uttrycket». (Ur dödsrunan i Nya Dagl. Allehanda.)

[ 154 ]Under de 22 år som Arnoldson verkade vid vår operascen utförde han närmare ett femtiotal större operapartier. Af dessa må utom förut nämnda framhållas följande: Fra Diavolo, Georges Brown i »Hvita frun», Almaviva i »Barberaren i Sevilla», Sandoval i »Kronjuvelerna», Horace i »Svarta dominon», Chapelou i »Postiljonen från Longjumeau», Huon i »Oberon» (som ansågs vara hans mest glänsande koloraturparti), Lyonel i »Martha», Merinville i »Muraren», Raoul i »Hugenotterna», Arnold i »Wilhelm Tell», Eleazar i »Judinnan», Johan af Leyden i »Profeten», Ernani, Robert, Manrico i »Trubaduren», Radamés i »Aida», Lohengrin, Tannhäuser, Faust (som han utförde alltifrån denna operas första framförande i Stockholm), Wilhelm Meister i »Mignon» och Romeo i »Romeo och Julia».

De af hans skapelser, hvilka kunna anses som hans förnämsta, voro de som närmast öfverensstämde med hans egen naturell, de som kännetecknades af friskhet och en ridderlig jovialitet, sådana som exempelvis Fra Diavolo, Georges Brown och Almaviva. »Ty ehuruväl Oscar Arnoldson genom omständigheternas makt fördes in på hjältetenorens svåra och fordrande stig, torde det dock vara oomtvistligt att operacomiquen och det romantiska sångspelet voro de områden på hvilka han bäst och lifligast rörde sig, och inom hvilka han framstod mest till sin fördel. Bäst passade också dessa uppgifter både för hans stämmas klangfärg och för den ovanliga färdighet hvarpå han till exempel i Almavivas aria i »Barberaren» gaf i sanning lysande bevis, och i hvilkens återgifvande han står oupphunnen icke allenast hos oss utan, enligt många främlingars vittnesbörd, äfven i andra länder. Det var ett sannskyldigt pärlregn af de mest klara och klingande toner». (Frans Hedberg, »Svenska operasångare».)

Arnoldson blef ledamot af Kungl. Musikaliska Akademien 1865, erhöll medaljen »Litteris et artibus» 1878 och blef riddare af Vasaorden den 1 dec. 1880, två dagar innan han å Kungl. Stora Teatern som sjökonungen Rolf i Hallströms opera »Vikingarne» firade 25:te årsdagen af sin verksamhet som scenisk artist, vid hvilket tillfälle han var föremål för de mest storartade hyllningar.

Under de senare åren af hans lefnad inträdde hos honom [ 155 ]en sjuklighet i lynnet, som mycket plågade honom — han fruktade att han skulle förlora sin röst. Och då han på våren 1881 drabbades af en magsjukdom, för hvilket onda han af läkarne tillråddes att söka bot i Karlsbad, så blef hans lynne ännu tyngre och dystrare. Ehuru motvilligt afreste han dit i början af juni nämnda år, men efter en månad kom därifrån det hemska budskapet att han den 8 juli 1881 i ett anfall af svårmod beröfvat sig själf lifvet med ett revolverskott.

Gift med Fredrika Dorotea Dag hade Arnoldson med henne fyra barn, af hvilka två döttrar, Lotten och Sigrid, ägnade sig åt scenen. Lotten A. debuterade på Kungl. Dramatiska Teatern i november 1879 och Sigrid A. blef sedermera den världsberömda sångerskan.