Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Axel Wilhelm Julius Elmlund

[ 155 ]

Axel Wilhelm Julius Elmlund. K. T. 1 juli 1858-30 juni 1863. K. T:ne 1 juli 1863-30 juni 1888. K. Dr. T. 1 juli 1888-30 juni 1891.

Född i Stockholm den 12 april 1838 (son af skomakaremästaren Sven Axel Elmlund och Christina Dorotea Wilhelmina Björkman). Vid tolf års ålder antogs han, den 1 juli 1850, till elev vid Kungl. Teaterns balett och fem år därefter fick han anställning som figurant. Från den 1 juli 1856 var han jämväl elev vid den dramatiska scenen, och på samma gång han, den 1 juli 1858, antogs till pantomimdansör, fick han äfven engagement som skådespelare. Såsom pantomimdansör kvarstod han till den 1 juli 1861, men från den tiden ägnade han sig helt och hållet åt skådespelarens svåra uppgift. Ännu icke 24 år gammal fick han sin första stora roll, Thumelicus i Friedrich Halms sorgespel »Fäktaren från Ravenna», som gafs första gången den 19 nov. 1862 och under loppet af sju veckor upplefde åtta föreställningar, något den tiden icke så särdeles vanligt när det gällde ett sorgespel. Detta hans första uppträdande väckte stor uppmärksamhet och skapade början till hans rykte som framstående konstnär. Han hade en för hjälteroller ståtlig figur och balettskolan hade gifvit honom välde öfver dess rörelser, han hade ett vackert och manligt hufvud samt en kraftig och eldig stämma. Emellertid insåg han snart att han för sin konstnärliga utbildning behöfde se äfven något annat, än som bjöds här hemma, och genom enskild välvilja [ 156 ]sattes han i tillfälle att göra en studieresa till Danmark, Tyskland och Frankrike, under månaderna januari—augusti 1863, hvarunder han förnämligast uppehöll sig i Köpenhamn, Dresden och Paris, där han åsåg de förnämsta af dessa städers sceniska framställningar.

Hemkommen fick han rikt tillfälle att lägga i dagen sin förmåga af individualisering och karakteristik. Han var nästan själfskrifven för de yngre hjälterollerna, och han kom in i en omgifning, där man fann sådana storheter på det högre skådespelets område som Georg Dahlqvist, Edvard Swartz och Elise Hwasser. Redan före sin studieresa hade han ju såsom Thumelicus visat sig som en förträfflig representant för denna hos oss ännu då uppburna konstart; efter sin återkomst gjorde han sig ännu mera bemärkt i helt andra sceniska framställningar, där sinnets ädelhet och karaktärens styrka skulle utgöra hufvudmålet för det konstnärliga återgifvandet, och han väckte stort och rättvist bifall för sitt återgifvande af titelrollen r »Richard Sheridan», för Bengt Lagman i »Bröllopet på Ulfåsa» m. fl. karaktärsroller af betydenhet.

Elmlunds förnämsta riktning låg onekligen åt det högre skådespelet, ehuru han äfven icke utan framgång uppträdde i det borgerliga dramat och salongskomedien. Såsom Coriolanus i Shakspeares sorgespel vann han onekligen en af sina största framgångar, och som Bothwell i Björnstjerne Björnsons »Maria Stuart i Skottland», en djärf och kraftfull, men föga sympatisk karaktär, visade han hvad han äfven på det området kunde åstadkomma. Hans ädle Horatio i »Hamlet» var en skapelse af renaste fullblod, och äfven hans framställning af den i sin svartsjuka nästan vansinnige Othello var af hög konstnärlig rang.

Bland det mycket stora antal roller som Axel Elmlund under sin trettiotreåriga teaterbana utförde må, utom redan nämnda, anföras följande: Harald Hårdråde i »Väringarne», Sigismund i »Lifvet en dröm», Ranild i »Marsk Stigs döttrar», Alcibiades i »Timon af Athén», Davy i »Ladyn af Worsley-Hall», Georges i »En arbetare», Romeo i »Romeo och Julia», Eurysakes i »Kungarne på Salamis», Humbert i »Det besegrade lejonet», Osip i »Danicheffarne», Sigurd i »Härmännen på Helgeland», Dagward Frey, Hernani, Antonius i »Antonius och Cleopatra.»

[ 157 ]Doktor Rank i »Ett dockhem», Pastor Manders i »Gengångare» och titelrollen i Pietro Cossas skådespel »Nero».

Hans 25-årsjubileum som skådespelare högtidlighölls å Kungl. Stora Teatern den 14 dec. 1883 med uppförandet af »Fäktaren från Ravenna», då den uppburne konstnären uppträdde i sin gamla glansroll, Thumelicus, och blef föremål för storartade hyllningar. Året förut hade han vid Kungl. Teaterns hundraårsjubileum hedrats med medaljen »Litteris et artibus». År 1890 utnämndes han till riddare af Vasaorden.

Då Axel Elmlund år 1891 — vid endast 53 års ålder — lämnade scenen, skedde detta ej så mycket på grund af att den repertoar, som varit hans ursprungliga, då var trängd i bakgrunden, ty han skulle nog ändå kunnat fylla sin plats, utan fastmera därpå att han med åren blifvit offer för en obetvinglig rädsla, som gjorde hvarje ny roll till en plåga för honom. Och då han ej för sin utkomst var beroende af teatern, föredrog han att draga sig tillbaka. »Elmlunds namn», skref en minnestecknare vid hans död, »återkallar i minnet många käcka och ridderliga scengestalter. Man minnes honom bäst från gamla Stora Teatern och dess stora repertoar. I denna repertoar var han en kraft som väl fyllde sin plats och som med rätta ägde publikens fulla och varma sympatier». Han afled (ogift) i Stockholm efter någon tids sjukdom den 23 nov. 1901.