Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Wilhelmina Charlotta Gelhaar

←  Axel Wilhelm Julius Elmlund
Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910 : personalhistoriska anteckningar
av Johannes Svanberg

Wilhelmina Charlotta Gelhaar
David Richard  →


[ 157 ]

Wilhelmina Charlotta Gelhaar (sedermera Friherrinna von Stedingk, därefter fru Wallensteen). K. T. 1 juli 1858–30 juni 1863. K. T:ne 1 juli 1863–30 juni 1866.

Född den 8 okt. 1837. Föräldrarna voro kammarmusikern Fredrik Gelhaar (oboist i hofkapellet 1827–1868) och hofsångerskan, fru Mathilda Gelhaar, född Ficker (anställd vid Kungl. Teatern 1834–1858, död den 24 april 1889, nära 75 år gammal). Elev vid Kungl. Teatern den 1 juli 1857. Sin första sångundervisning fick hon af Julius Günther, och sedan denne år 1862 afträdt från sånglärarplatsen vid Kungl. Teatern, öfvertogs hennes vidare utbildning af hofsångaren Isaak Albert Berg, som efter Günther åter tillträdde denna befattning. År 1860 gjorde hon en studieresa till Paris, där hon vidare utbildade sin färdighet för koloraturen, en färdighet, som äfven [ 158 ]där, i den stora världsstaden, väckte icke så litet uppseende, och kom henne att skörda bifall vid uppträdande inom enskilda, tongifvande kretsar. Sålunda var hon bl. a. inbjuden af den store mästaren Rossini att vid en af hans enskilda fester sjunga Rosinas aria i »Barberaren i Sevilla», hvarvid den berömde kompositören visade henne den sällsynta hedern att själf sköta ackompanjemanget. Rossini, som eljes var synnerligen sparsam på beröm, komplimenterade den unga begåfvade sångerskan och gaf henne det vackraste erkännande

»Wilhelmina Gelhaar hade af naturen två viktiga fördelar, en icke vanlig fägring och en välklingande, klar och böjlig stämma, som inom kort banade henne väg till en ganska omfattande repertoar. Arten af den begåfning, hvarmed naturen utrustat den unga sångerskan, hänvisade henne egentligen till opera-comiquen, äfven om man på hennes repertoar träffar roller af allvarligare skaplynne. God skådespelerska i den glada, skalkaktiga genren, lyckades hon bäst i sådana uppgifter som Katarina i »Kronjuvelerna», Adèle i »Svarta dominon», Rosina i »Barberaren i Sevilla», och Berta i »Nürnbergerdockan». Hon uppträdde likväl äfven som Susanna i »Figaros bröllop», Anna i »Hvita frun», Adina i »Kärleksdrycken», Marie i »Regementets dotter», Isabella i »Robert», Leonora i »Stradella» m. fl. roller, och särskildt som Susanna i »Figaros bröllop» väckte hon stort och berättigadt bifall genom den blandning af yster skalkaktighet och djup känsla som hon visste att inlägga i denna svåra och mycket fordrande uppgift, för hvilken hennes personlighet dock i hög grad ägnade sig». (Frans Hedberg, »Svenska operasångare».)

Till hennes öfriga mest framstående partier torde räknas Zerlina i »Fra Diavolo» samt Rose Friquet i »Villars' dragoner» och Markisinnan i »Drottning Elviras saga», hvilka båda sistnämnda roller hon utförde vid dessa operors första upptagande här. Tvifvelsutan kan om Wilhelmina Gelhaar sägas, att hon med sin höga, välljudande koloratursopran, sin dramatiska talang, sin fägring och sitt lifliga temperament var en af de yppersta subretter som vår operascen ägt. Hon lämnade emellertid scenen redan vid 29 års ålder för att inträda i äktenskap med d. v. ministerresidenten i Madrid, förutvarande förste [ 159 ]direktören för de kungliga teatrarne, friherre Eugéne von Stedingk, och hade sin afskedsrecett på Kungl. Stora Teatern den 31 juli 1866, då hon uppträdde i en af sina förnämsta skapelser, Marie i »Regementets dotter». Ännu en gång skulle hon likväl återuppträda inför den publik, hvars förklarade gunstling hon varit, nämligen vid Fritz Arlbergs afskedsrecett den 12 juni 1874, då hon på recettagarens särskilda begäran uppträdde som Susanna i »Figaros bröllop». — Tolf år efter sin förste makes år 1871 timade död inträdde hon i nytt äktenskap, då hon den 12 aug. 1883 vigdes i Slottskyrkan med krigshofrättsrådet, s. m. kammarrättsrådet Johan August Wallensteen.

Den konst, som hon i sina yngre år med en så glänsande framgång utöfvat, har hon aldrig upphört att omfatta med en rent af ungdomlig entusiasm, och ännu vid 80 års ålder, då hennes son, grefve Hans von Stedingk, sedan flera år är operachef, ser man henne ofta bevista operaföreställningarna.