Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Edvard Mauritz Swartz
| ← Carl Anders Knut Almlöf |
|
Gustaf Sandström → |
Edvard Mauritz Swartz. K. T. 1 juli 1853—30 juni 1863. K. T:ne 1 juli 1863—30 sept. 1881. Lifstidskontrakt, upprättadt den 1 juli 1864. Tjänstledig på grund af sjukdom under sista spelåret af sin anställning på ordinarie stat.
Född i Stockholm den 15 febr. 1826. Föräldrarna voro revisorn i kammarrätten Olof Carl Swartz — hvilkens fader var den utmärkte naturforskaren, professor Olof Swartz — och Jacobina Maria Eleonora Lemon. Redan som liten gosse förlorade han sin fader och då han sedermera vid blott 13 års ålder år 1839 ingick vid Kungl. Teaterns elevskola mötte detta mycket ogillande af släktingarna till hans aflidne fader, hvilka voro mycket emot att »en Swartz skulle gå in vid teatern» och att »namnet Swartz skulle läsas på alla husknutar». Hans mor, som var en mycket intelligent kvinna, lade däremot inga hinder i vägen för sonens beslut att ägna sig åt scenen, och hade sedan under sin långa lefnad glädjen att se honom hyllad som en af samtidens störste sceniska konstnärer. I elevskolan tycktes han dock ej ha särskildt utmärkt sig, och han ansåg sig icke heller där kunna erhålla den utbildning, hvarefter han i hög grad längtade. Efter sex års undervisning, hvarunder han äfven uppträdde då och då i några obetydliga roller, lämnade han elevskolan och öfvergick till Mindre Teatern, där Olof Ulrik Torsslow då redan verkat ett par år som scenisk styresman och hvilken teater denne utmärkte konstnär öfvertog för egen räkning hösten 1846. På Mindre Teatern uppträdde den då nittonårige Swartz första gången 1845 som Carl von Blixten i Melesvilles »Farbrodern rival». Torsslow såg genast hvad som kunde göras af den unge mannen, hvilken med sin oöfvervinnerliga håg för scenen förenade allvarlig kärlek till arbete och en stark själfkritik. Under den store skådespelarens ledning gjorde Edvard Swartz raska framsteg och väckte stora förhoppningar. Han fick utföra ett stort antal roller, och man fäste sig isynnerhet vid hans uppträdande som den sinnessjuke Anton i »Brottslingarne eller Rosen på Tistelön» (en bearbetning efter fru Emelie Carléns roman), som Edgar i »Kung Lear», som d’Artagnan i »De tre musketörerna», som Hertigen af Maine i Charlotte Birch-Pfeiffers »Markisinnan de Villette» m. fl., och man hade med förvåning och glädje följt hans framsteg från år till år. Bland nyss nämnda roller var det isynnerhet Edgar i »Kung Lear» som föranledde den unge, men redan då djupt reflekterande och allvarligt framåtsträfvande skådespelaren, att ägna sig åt det högre skådespelet, hvilket ju sedermera blef hans lifs stora uppgift.
Efter sina åtta läroår hos Torsslow, hvarunder han uppträdde i ej mindre än omkring 200 roller, blef han af dåvarande förste direktören för Kungl. Teatern, friherre Knut Bonde, tillbjuden att återvända dit och Swartz antog det gjorda erbjudandet. Ar 1853 återkom han alltså till den kungliga scenen, där han debuterade den 7 november s. å. som Hamlet. Valet af denna roll ansåg man vara ganska djärft såväl af direktionen som af den tjugusjuårige skådespelaren, men försöket lyckades öfver all förväntan, debuten blef en stor och afgjord framgång, och sedermera var Edvard Swartz’ ställning vid vår främsta scen gifven, fastän han visserligen under ifrigt fortsatta studier gjorde allt att ytterligare befästa den. Hamlet blef sedan den roll som han utförde med största förkärlek, men ingalunda var den, såsom det stundom förmenats, hans enda egentliga skapelse af hvilken alla de senare rollerna blefvo beroende. Han skapade många andra och inlade i hvar och en af dem en karakteristisk individualisering, en ny yttring af ett ädelt och flärdfritt konstnärskap. Bland hans första roller efter debuten var Lord Rochester i »Jane Eyre» (26 jan. 1854), äfven denna en afgjord seger, och sedan var han vid sidan af Elise Hwasser, Georg Dahlqvist och Axel Elmlund det stora dramats stöd vid den kungliga scenen under de närmaste årtiondena. Hans tragiska repertoar blef också stor och rik. Af hans Shakspeare-roller kunna nämnas Jago i »Othello», Konung Richard den andre — ett värdigt motstycke till hans Hamlet — Timon af Athen, Konung Richard den tredje — i hvilken roll »han gick nära nog till karrikering af den vanskaplige tyrannen och kvinnotjusaren» — samt Leontes i »En vintersaga»; föröfrigt voro bland de förnämsta af hans sceniska uppgifter titelrollerna i Goethes »Egmont», Schillers »Fiesco», Byrons »Sardanapalus», Molières »Tartuffe» och Delavignes »Ludvig den elfte» — en bland hans yppersta karaktärsroller, »ett i hvarje tum fulländadt mästerstycke i mask, tal, åtbörder och minspel» — Dunois i »Jungfrun af Orleans», Calligula i »Fäktaren från Ravenna» — en präktig framställning — Ludvig den elfte i »Gringoire» och Maxime Odiot i »En fattig ung mans äfventyr». I svenska stycken uppträdde Swartz som Hertig Magnus i »Brödraskulden», Kung Waldemar i »Ung Hanses dotter», Gustaf Vasa i »Dagen gryr», Pimentelli i »Amaranterorden», samt utförde titelrollerna i »Daniel Hjort» och »Karl Folkunge» m. fl. Hvad han på komediens område kunde åstadkomma visade han som Oswald Barnau i det tyska lustspelet »Slägtingar», en roll, som ej var i något afseende märklig, men som han dock genom sitt naturliga och nobla uppträdande, fritt från allt slags effektsökeri, förstod att höja och gifva ett intresse som den ej i sig själf ägde.
»Det mest utmärkande för Swartz som konstnär var helgjutenheten i hans skapelser. Han lämnade ingenting åt slumpen eller inspirationen, utan genomarbetade på det sorgfälligaste sina uppgifter och behärskade dem därför också fullkomligt, så långt hans uttrycksmedel räckte, och de räckte långt nog. En fulländad teknik, ädel hållning, harmoniska rörelser, ett själfullt ansikte, ett synnerligen uttrycksfullt minspel, storhet och djup i uppfattningen — se där de egenskaper, som gjorde honom till en utmärkt scenisk konstnär. Stämman var af naturen svag och beslöjad och tålde ej gärna vid att forceras, men med hvilket fulländadt mästerskap visste ej konstnären begagna sig af henne! Hans recitation var, kan man säga, utan vank och lyte, och dess rikedom på modulationer och fina nyanser beredde städse den insiktsfulla åhöraren den rikaste konstnjutning. Det blida svärmeriet och ett upphöjdt sinnes adel har ingen tolkat bättre än han, men lika fulländadt kunde han spetsa sina repliker till det mest skärande hån eller ge full illusion åt hatets och skadelystnadens accenter. Med ett ord: han var en scenisk mästare som få. Mången har kanske verkat väldigare, men ingen mer harmoniskt eller med mer i allo äkta medel.» (Ur dödsrunan i Post- och Inrikes Tidningar.)
Af utmärkelser som kommo denne konstens storman till del må nämnas — utom »Litteris et artibus» och Vasaorden — Svenska Akademiens skådepenning i guld, som tilldelades honom på hans 50-årsdag »såsom uttryck af akademiens beundran för såväl det grannsynta förstånd och den fina känsla, hvarmed han uppfattat, som äfven den lefvande sanning och åskådlighet, hvarmed han framställt Shakspcarcs storartade karaktärer».
Redan från ungdomen hade Edvard Swartz haft att kämpa mot en vacklande hälsa, och då han uppnått sitt femtiofemte år, nödgades han af hälsoskäl för alltid afgå från den scen, öfver hvilken hans nobla och behärskade konst spridit så mycken glans. Den 31 maj 1881 tog han såsom Frans den förste i andra akten af »Drottning Margaretas sagor» afsked af publiken, som under djup rörelse bringade den uppburne konstnären sin sista entusiastiska hyllning. I sexton år lefde han sedan i stilla tillbakadragenhet, njutande af ett synnerligen lyckligt och fridfullt familjelif i sitt hem vid Engelbrektsgatan i Stockholm. Han afled där den 14 dec. 1897. - Gift å Gnarps bruk i norra Helsingland den 5 aug. 1854 med skådespelerskan Clementine Fehrnström.