Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Carl Anders Knut Almlöf
| ← Lovisa Charlotta Helena Michaeli |
|
Edvard Mauritz Swartz → |
Carl Anders Knut Almlöf. K. T. 1 okt. 1852—1 juli 1853. K. T:ne 1 juli 1863—30 juni 1882. Gästspel: K. St. T. 2—6 okt. 1882; K. T:ne 11 febr.—8 maj 1884; 28 dec. 1885—24 maj 1886; K. Dr. T. 8 nov. 1886—16 maj 1887; K. Op. 20 nov. 1888 (A. Hansons afskedsrecett); K. Op. 21—24 jan. 1889; 3 apr. 1890; 16 okt. 1890 (C. F. Lagerqvists afskedsrecett); K. Dr. T. 6 mars—31 maj 1893; 9 apr.—26 maj 1894; 26 mars—31 maj 1895; 15 apr.—30 maj 1896; 28 mars—10 april 1897.
Född i Stockholm den 9 febr. 1829. Föräldrar: premieraktören vid Kungl. Teatern Nils Wilhelm Almlöf och hans maka i första giftet, skådespelerskan vid Kungl. Teatern Brita Catharina Cederberg (född 16 sept. 1794, anställd vid Kungl. Teatern från 1818 till sin död 20 juni 1838). Redan i föräldrahemmet väcktes hos honom kärleken till skådespelarkonsten, men hans fader, »den svenske Talma», uppmuntrade honom ingalunda i detta afseende. Sin moder förlorade han då han var endast nio år, men styfmoderns, fru Charlotte Almlöf, född Ficker, konstnärliga föredöme inverkade mera än hvad fadern ansåg för sonen nyttigt, och redan tidigt bestämdes att unge Knut skulle »läsa till präst». Vid nitton års ålder utgick han från Stockholms gymnasium och tog studentexamen i Uppsala år 1848. Det gick dock icke fort med de teologiska studierna, och ej heller idkades de så särdeles grundligt. Den unge studenten sörjde däremot mera för sin världsliga bildning och förde föröfrigt ett gladt Uppsalalif. Men så skulle han enligt faderns önskan »ut och konditionera», d. v. s. antaga en informatorsplats. En sådan tillträdde han också hos den friherrliga familjen Löwen å Gärdesta i Södermanland. Här fick han tillfälle att praktisera på den tilltänkta lefnadsbanan genom att predika om söndagarna i Lestringe sockenkyrka. Det var nämligen faderns uttryckliga önskan att den unge »magistern» borde öfva sig i predikande. Och mer än en gång beträdde Knut Almlöf predikstolen och talade Guds ord till menigheten.
Scenen lockade dock mer än predikstolen och sedan han lyckats öfvervinna det faderliga motståndet debuterade han den 5 nov. 1851 hos Pierre Deland, hvilken då med sitt sällskap uppträdde på Uppsala teater. Det var i två franska lustspel, som Leonard Richardet i »Frieri och förställning» och som Jovial i »Jovial, stadstjänare och poet», debuten skedde. Någon utomordentlig lycka gjorde han visserligen icke, men han var dock glad öfver att befinna sig på ett område, dit han så lifligt längtat. I Pierre Deland fick han den förträffligaste lärare, men han stannade ej mer än ett år vid dennes sällskap, emedan fadern, som ville att sonen åtminstone skulle vara kunglig aktör, skaffade honom anställning vid Kungl. Teatern. Efter ett år återgick han dock till Deland, och denna gång stannade han hos den utmärkte läromästaren till hösten 1861, då Deland upplöste sitt sällskap och själf tog anställning vid den kungliga scenen. De nio åren hos Pierre Deland afgjorde Knut Almlöfs konstnärliga betydelse.
Så stor lusten än varit, gällde förmågan dock icke stort i början, men den sceniska uppfostran Deland gifvit honom blef den fasta grund, på hvilken Knut Almlöf sedan genom ihärdigt arbete, egen intelligens, ja, man kan säga snille, utvecklade sig till en af vårt lands och kanske till en af hela vår tids störste skådespelare. Man behöfver ej frukta för öfverdrift, om man så benämner honom. Högt var han uppskattad, men sannolikt icke så högt, som han verkligen förtjänade. — Hvad Knut Almlöf hade lärt af Pierre Deland glömde han aldrig, men utbildade det till fruktbärande konst, stödd på skarp iakttagelse af verkligheten. Sanningen i konsten blef hans högsta mål, och det målet nådde han. Den öfvertygande naturlighet och den begränsade individualisering som utmärkte Knut Almlöfs sceniska skapelser och äfven kännetecknade de roller, som utfördes af hans hustru, voro icke allenast anledningen till detta konstnärspars storartade framgång, utan bidrogo också i hög grad till den naturenliga riktning, som den nyare svenska sceniska konsten i allmänhet, i motsats till en föregående tids onatur, så verkningsfullt lagt i dagen.
Efter Delandska sällskapets upplösning tog Knut Almlöf anställning hos Edvard Stjernström vid Mindre Teatern i Stockholm och han åtföljdes därvid af sin maka, Pierre Delands dotter, Betty Deland, med hvilken han den 22 augusti 1857 ingått äktenskap. Då nämnda teater år 1863 förenades med den kungliga teaterinstitutionen medföljde dit konstnärsparet Almlöf, hvars verksamhet under de båda närmast följande årtiondena blef af största betydelse för den kungliga dramatiska scenen, som under denna period kom att intaga en rangplats såsom en af de allra förnämsta i Europa. Knut Almlöfs första roll på denna scen blef Scapin i »Scapins skälmstycken», och det var på denna teater hans glänsande konstnärskap allt mer och mer kom till sin fulla rätt. Här skapade han alla dessa oförgätliga typer, som gjort namnet Knut Almlöf till ett af de största i våra sceniska häfder. Högt uppburen af publiken, hörde han likväl icke till de skådespelare, som stanna i sin utveckling, därtill var hans intelligens för liflig och hans konstnärssamvete för ömtåligt. Han hade slående uttrycksmedel för all slags komik, från den uppsluppna farsen till den gräns, där det komiska och tragiska mötas. Fastän han fick vara med flitigt i repertoaren, upprepade han aldrig sig själf; med sin ytterst skarpa blick för det karakteristiska utdanade han med stor själfständighet sina roller och förlänade dem alla full individualitet.
»Det låg en stor skillnad», skrifver den gamle teaterkritikern Claes Lundin, »mellan den narraktige Schumrich i »Släktingar» och den puritanske Lord Chesterfield i »En arbetare» samt mellan dessa och den slappe Kung Menelaus i »Den sköna Helena» å ena sidan och den slipade, vakne Scapin å den andra. Olika i allt utfördes de med lika stor talang. Knut Almlöf gjorde lika mycket af pären Miremont i »Kotteriet» som af folkuppviglaren Vansen i »Egmont». Hans Fromont i »Fregattkaptenen», Perrichon i »Herr Perrichons resa», Damoiseau i »De båda döfve» och Gaspard i »Debutanten och hennes far» blefvo klassiska figurer, som stå med outplånliga drag i den svenska skådebanans minnesböcker. De teatervänner, som hade det ovärderliga nöjet att se dem, skola aldrig förgäta dem och de skola öfverföra minnet af dem till ett släkte, som ej haft lyckan att skåda dem, hvarefter dessa i konsten outplånliga figurer skola, hvad sällsynt är för scenens företeelser, otvifvelaktigt lefva kvar i arfsägnen. Hvarje år af Knut Almlöfs konstnärslif pryddes med nya skapelser af hans snillekraft, och stundom voro dessa af rent öfverväldigande art på ett och samma år, som t. ex. år 1869, då han gjorde sådana storverk som Harpagon i »Den girige» och Daniel Hejre i »De ungas förbund». I Harpagons roll visade han sig mäktig att lösa en uppgift som man hade trott skulle ligga utanför, att ej säga ofvanför hans egentliga område. Det är ej blott komikern i vanlig mening, som i denna roll tages i anspråk, utan här kräfvas många olika sidor af en stor skådespelares förmåga i ständig stegring ända till fjärde aktens slutscen, där allt samlas i ett intryck af den mest gripande ryslighet. Knut Almlöfs framställning verkade också som något utomordentligt i vår teatervärld och var så öfverlägsen, att han med denna roll steg till en höjd, hvilken han endast som »utmärkt komiker» aldrig skulle ha kunnat uppnå. Och strax därpå följde en i sitt slag lika mästerlig framställning af den gamle pratmakaren och ränksmidaren Daniel Hejre i »De ungas förbund», vidt skild från Harpagons-karaktären men med samma fullkomlighet uppfattad i det stora och med samma öfvertygande konst utmejslad i sina finaste smådelar. Där var mästerskap i både yttre och inre hållning, och sällan har väl någon författare funnit ett så troget återgifvande af hvad han tänkt och skildrat. Det är ett par andra skapelser bland Knut Almlöfs många mästerverk som sannolikt också förtjäna att minnas som bevis på hvad här kunde åstadkommas under senare hälften af adertonhundratalet, också två vidt skilda framställningar, nämligen Poirier i »Klädeshandlaren och hans måg» och Shylock i »Köpmannen i Venedig», den förre en bland de mest kännetecknande skildringar af den förmögna borgareklassens förhållande till aristokratien i århundradets midt, den senare en djupt fattad medeltidsbild, och bägge dessa utförda med samma storartade verkan. Och så kommer slutligen »Advokaten Knifving», där titelrollens framställning verkligen var en af vår skådespelarkonsts bästa vinningar under lång tid.»
De båda roller som Knut Almlöf tyckte mest om och som han hälst spelade voro Poirier och Perrichon — detta enligt hans egen utsago till utgifvaren af dessa anteckningar. Så utmärkt han än var i dessa båda uppgifter, ställa de likväl ingalunda någon af hans andra bästa skapelser i skuggan. Den slipade brännvinsadvokaten Knifving — otvifvelaktigt en af hans allra yppersta typer och i hvilken han inlade »en äkta djup humor samt en sann och gripande ironi öfver menskliga befängdheter och svagheter» —, den gamle spydige »hackspetten» Daniel Hejre, den oefterhärmligt oförskämde landtsortsaktören Gaspard och den genomkomiske markisen-snushandlaren-fregattkaptenen Fromont voro alla oförlikneliga framställningar, präglade af det mest fulländade konstnärskap. Utom förut nämnda roller må äfven följande omnämnas, såsom tillhörande hans mera bemärkta: Rudolf Mörk i »Sparlakanslexor», där han med humoristisk undergifvenhet framställde en kujonerad äkta man, Onkel Sam i den liknämnda komedien, Benoiton i »Familjen Benoiton», Figaro i Beaumarchais’ »Figaros bröllop» och slutligen titelrollen i Anna Wahlenbergs 4-aktskomedi »Farbror Pål», som blef den sista roll han inlärde då stycket upptogs vid gästspelet våren 1896.
Redan vid 53 års ålder då han stod på höjden af sitt konstnärskap var han emellertid, på våren 1882, fast besluten att för alltid lämna scenen. Hans hustru, fru Betty Almlöf, afled nämligen den 1 april nämnda år, och förlusten af denna hans trogna följeslagerska genom lifvet såväl som på scenen grep konstnären så djupt att den betog honom lusten för fortsatt scenisk verksamhet. Den 20 påföljande maj hade han sin afskedsrecett på Kungl. Stora Teatern då han uppträdde som Poirier i »Klädeshandlaren och hans måg» och som Baumann i enaktsfarsen »Han är inte svartsjuk».
Länge dröjde det dock ej förrän han åter beträdde scenen. Vid Kungl. Teaterns hundraårsjubileum blef han anmodad att uppträda som Ali Pascha i Gustaf III:s »Den bedragna paschan», ett af de program som i anledning af nämnda jubileum gafs på Kungl. Stora Teatern i slutet af september och början af oktober 1882; han utnämndes då till riddare af Vasaorden — i maj s. å. hade konung Oscar tilldelat honom medaljen »Litteris et artibus». Sedermera uppträdde han så godt som hvarje år under längre eller kortare perioder, dels på de kungliga teatrarna, dels på Stora Teatern i Göteborg (14 okt. 1889—10 febr. 1890) och vid Hjalmar Selanders sällskap på de större landsortsscenerna. I början af 1890-talet flyttade han till Mariefred, där han sedermera — med undantag af åren 1893—96 då han åter var bosatt i Stockholm — bebodde sin egen villa, Almnäs. Här blef han nu under något år tjänstförrättande intendent på Gripsholms slott och i samband härmed utnämndes han år 1891 till hofintendent. Då han 1892 lämnade denna befattning dekorerades han med Nordstjärneordens riddarkors. Vid Svenska Akademiens högtidsdag den 20 december 1896 tilldelades honom akademiens guldmedalj »för hans nit om svenska språkets talande».
Knut Almlöf var ej blott en af vårt lands störste karaktärsskådespelare, han var äfven en sällsynt säker konstdomare, vare sig det gällde teaterstyckens inre beskaffenhet eller deras utförande på skådebanan. Han hade äfven under flera utländska resor, som han jämte sin hustru företog, haft tillfälle att göra sig förtrogen med konsten på Europas förnämsta teatrar. Äfven som öfversättare utvecklade han en ej ringa verksamhet och införlifvade med vår teaterlitteratur öfver fyrtio utländska stycken. Spelåren 1874—1877 var han föreståndare för Kungl. Teaterns elevskola.
»I sällskapslifvet kunde man ej träffa en mera underhållande man än Knut Almlöf. Han medförde dit sitt lynnes rastlösa Iiflighet, han var en spirituel berättare, fulladdad af lustiga historier, med ett storartadt minne af alla de löjliga individer, han stött på i lifvet, och med en förmåga att härma olika personers tal, som kunde förvåna äfven den, som var van att höra honom på scenen. Men det var endast i intima kretsar, han släppte löst sitt skämtlynne — att bjuda honom i ett sällskap med anspråk på att han skulle vara rolighetsminister lönade sig ej. Han kunde då vara uteslutande världsman, och den i sällskapet, som ville höra kvickheter, fick säga dem själf.» (Georg Nordensvan, dödsruna i Aftonbladet.)
Knut Almlöfs sista uppträdande på Kungl. Dramatiska Teatern ägde rum den 10 april 1897 i »Advokaten Knifving» — en därefter annonserad föreställning af »Farbror Pål» måste på grund af konstnärens sjukdom inställas och gästspelet, som skulle räckt ännu några dagar, blef afbrutet. En månad senare uppträdde han dock som gäst vid Selanderska sällskapet, då han till sist, den 28 maj 1897, på Eskilstuna teater framställde sin oförlikneklige Perrichon, i hvilken roll han alltså tog sina sista steg på tiljan. Så återkom han till Mariefred, där han efter ett svårt och långvarigt lidande afled i sitt hem den 3 januari 1899.