Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Lovisa Charlotta Helena Michaeli
| ← Albertina Josefina Charlotta Strandberg |
|
Carl Anders Knut Almlöf → |
Lovisa Charlotta Helena Michaeli, född Michal. K. T. 1 juli 1852—1 juli 1855; 1 okt. 1856—1 juni 1859; gästspel: 11 okt.—15 nov. 1860, 13 gånger. K. T:ne 1 dec. 1862—3 jan. 1863; 12 okt. 1863—29 maj 1864 och 1 juli 1864—30 juni 1874.
Född i Stockholm den 17 maj 1830 (dotter af kantorn i Jakobs församlings kyrka, korsångaren vid Kungl. Teatern Henrik Gustaf Michal och Sara Helena Malmgren). Det var Isidor Dannström som upptäckte hennes härliga röst och som först meddelade henne en sorgfällig sångundervisning. Efter att något år ha rest med Gustaf Erik Dahlgrens sällskap i landsorten antogs hon 1849 till elev vid Kungl. Teatern och fick redan samma år den 5 juni, vid endast nitton års ålder, debutera som Elvira i »Don Juan». Ar 1852 antogs hon som aktris vid Kungl. Teatern, där sångundervisningen då leddes af Julius Günther, som också tidigt insåg, hvilken skatt den lyriska scenen skulle vinna genom hennes fästande vid densamma. Ett par år därefter sattes hon i tillfälle att företaga en studieresa till Paris och London, i hvilken sistnämnda stad den världsberömda Manuel Garcia blef hennes lärare i sång. Hon hade således en förträfflig skola för sitt sköna instrument. Förutom för de redan nämnda sånglärarne studerade hon äfven för hofsångaren Berg och kapellmästaren Foroni. Med stor snabbhet utvecklade sig hennes rika gåfvor, och snart gick hon med själfständig riktning på den bana, där hon redan vid unga år vann den ena segern efter den andra. Vid återkomsten från utlandet utnämndes hon till hofsångerska. Året förut hade hon blifvit kallad till ledamot af Kungl. Musikaliska Akademien. Under åren 1855 och 1856 gjorde hon en konstresa i Danmark och Tyskland och lät med stor framgång höra sig i Köpenhamn, Hamburg, Berlin, Dresden m. fl. städer.
Spelåren 1856—59 var hon åter fäst vid den svenska operascenen. Hon var nu en sångerska med europeiskt rykte, »den andra nordiska näktergalen, som flugit ut för att förvåna och förtjusa den lyssnande kontinenten, och hon var under denna tid, hennes verkliga glansperiod, i ordets egentligaste bemärkelse vår lyriska scens primadonna assoluta, till hvars härliga toner alla med förtjusning lyssnade.»
År 1859 begaf hon sig ut på nya segerfärder både till kontinenten och England, och i London sammanträffade hon med Jenny Lind, som med hjärtlig välvilja åtog sig sin landsmaninna och gaf henne de mest oegennyttiga och vänliga råd. Hon erhöll engagement vid Her Majestys theatre, »där guld och bifall regnade öfver henne i rikaste mått och satte krönet på hennes konstnärliga anseende». Med Margarethas parti i »Hugenotterna» lär hon ha framkallat verklig hänförelse. I lika hög, kanske ännu högre grad vann hon bifall för sin tolkning af Händel, och man ansåg att hon som Händel-sångerska var oöfverträfflig i framställandet af det religiöst-sublima. Såsom sådan uppträdde hon på konserter i flere af Storbritanniens förnämsta städer. Hon lät då äfven höra sig med utomordentlig framgång i Nederländerna, Tyskland, Danmark, Norge och Finland. Inom fäderneslandet sjöng hon på många ställen, och hennes uppträdande var alltid en fest för den ort, dit hon kom. På Kungl. Teatern i Stockholm uppträdde hon mot arfvode för hvarje uppträdande hösten 1860 samt under spelåren 1862—64, hvarefter hon tog fast anställning, till en början på fem år, hvilket sedan förnyades. Hon besökte dock under tiden åter utlandet och var vid världsutställningen i London år 1862 en af de förnämsta sångerskorna bland de många, som där uppträdde. Under sin första anställning vid vår operascen vann hon som Norma och som Isabella i »Robert» den största uppmärksamheten. Under hennes engagement åren 1856—59 var det i synnerhet som Marie i »Regementets dotter» och som Guillemette i »Advokaten Pathelin», hvilket parti Foroni komponerat för henne, hon vann nya lagrar, under det hon städse skördade lika rikt bifall i sina äldre partier. Utom de redan nämnda må bland hennes rika repertoar anföras följande, som hon med öfverlägset mästerskap här utförde: Anna i »Don Juan», Nattens drottning och Pamina i »Trollflöjten», Agatha i »Friskytten», Rezia i »Oberon», Bertha i »Profeten», Leonora i »Stradella», Klytemnestra i »Iphigenia i Aulis», Selika i »Afrikanskan», Grefvinnan i »Figaros bröllop», Bertha i »Nürnbergerdockan», Leonora i »Kung Carls jagt», Linda, Elvira i »Ernani», Mathilda i »Wilhelm Tell», Leonora i »Trubaduren» och Constanza i »Enleveringen ur Seraljen».
Med undantag af Jenny Lind har nog en sådan stämma som Louise Michaelis så klar, så ren, så fyllig och så själfull, så jämnt utvecklad och så väl skolad, aldrig klingat från den svenska operascenen. Hennes hjärtas godhet framlyste ständigt bredvid konstnärskapet. Hon visade alltid ett vänligt tillmötesgående mot dem, som voro henne underlägsna, och med sin konstnärliga gifmildhet slösade hon, när någon kom för att taga denna i anspråk. Otaliga voro de konserter på hvilka hon uppträdde till förmån för behöfvande eller för välgörande ändamål i allmänhet. Hon nekade aldrig, äfven då hennes hälsotillstånd fordrade hvila från ansträngningarna. En hel del utmärkelser från svenska och utländska monarker kommo helt naturligt Louise Michaeli till del. Af konung Carl XV hedrades hon med den då ej så vanliga konstnärsdekorationen »Litteris et artibus» och af kejsar Napoleon III erhöll hon den franska konstnärsmedaljen i Hederslegionens band, den senare dekorationen sedan hon under ett besök i Paris 1867 låtit höra sig vid en soaré inom den franska hofcirkeln. En annan utmärkelse, ehuru af mera enskild karaktär, kom henne till del 1866, då ett antal personliga vänner och beundrare af hennes konst lät till henne genom en deputation, för hvilken förutvarande förste direktören för Kungl. Teatern, friherre Knut Bonde, stod i spetsen, öfverlämna en dyrbar eklöfskrans af förgylldt silfver — hänsyftande på hennes glänsande framställning af Normas parti.
År 1860 ingick hon äktenskap med sin kusin Charles Jacob Michaeli (född i Göteborg den 28 april 1831, död den 18 sept. 1870) — »ett äktenskap», skrifver Frans Hedberg, »som började och under de första åren fortsattes under synbart lyckliga förhållanden, för att sedan genom omständigheter, allt för enskilda att här vidröra, förändrades till en motsats, som naturligtvis icke kunde annat än störande och olycksbringande inverka på både kvinnan och sångerskan. Frukten af detta äktenskap var en dotter, och vid denna fästade sig nu modern med hela sin själ; hon blef den farliga rivalen till den konst som hon förut med så mycken kärlek hängifvit sig åt, och när hon slutligen efter några år miste det älskliga och förhoppningsfulla barnet, då brast för alltid mer än en sträng i sångerskans bröst, och den sjukdom till hvilken hon antagligen burit något väl fördoldt frö i sitt inre, utbröt nu med på en gång frigjord styrka». Hösten 1873 nödgades hon söka ett mildare luftstreck, då hon begaf sig först till Mentone på gränsen mellan Italien och Frankrike samt under vintern till Sicilien, där väderleken dock för tillfället icke var gynnsam, hvarför hon återvände till Mentone, vistades sedan en tid vid Genèversjön och därpå i Ems. Hon återkom till Stockholm sommaren 1874 i ganska lidande tillstånd, och det kunde ej mer blifva fråga om att vidare uppträda på scenen. Hon afled den 23 febr. 1875. Hennes begrafning och sorgetåget ut till kyrkogården var något af det mest gripande man i Stockholm bevittnat. Man kunde nästan säga att hela hufvudstaden tog del däri.
Trots allt erkännande som kommit Louise Michaeli till del har hon dock tvifvelsutan ej blifvit till fullo uppskattad. »För hennes eftermäle har ej eftervärlden sökt göra något», skrifver Tobias Norlind i Allmänt Musiklexikon i en synnerligen sakrik uppsats om sångerskans lif och konstnärliga verksamhet, ur hvilken uppsats för öfrigt må anföras följande: »Michaeli har ofta jämförts med Jenny Lind. Hon hade med denna sångerska gemensamt en härlig, omfångsrik sopranröst (Michaelis röst sättes af några samtida högre än Jenny Linds), en mjuk och ren koloratur och uttrycksfullhet i föredraget. Däremot saknade hon Jenny Linds stora dramatiska förmåga och äfven hennes vinnande, behagfulla utseende och graciösa, mjuka uppträdande. Förnämsta skillnaden utgjorde dock begåfningens art. Jenny Lind var en genuin, intuitiv begåfning, som oreflekteradt alltid fann det rätta uttrycket. Hennes lif gestaltade sig äfven annorlunda än Louise Michaelis. Hemlängtan var bådas svaghet, men under det att Jenny Lind behärskade och betvingade den, låg Michaeli ständigt under för frestelsen. Jenny Lind blef därför den stora världssångerskan, som firade sina triumfer i konstlifvets brännpunkter, samlande guld, som satte henne i stånd att njuta lifvets goda i rikt mått. Därför blef för henne lifvets höst solig och sorglös. För Michaeli däremot hade lifvet ständigt motgångar att bjuda på. — — — Ej heller fick hon lyckan att (som Jenny Lind) dela sina konstnärliga framgångar med en fint bildad, ädel och högsinnad konstnär, som ytterligare kunde höja hennes entusiasm för konsten. På 1870-talet var det nöden, som tvang henne att sjunga. Armodet kastade sitt bleka skimmer öfver hennes sista dagar.»