Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Georg Norrby
| ← Fredrik Deland |
|
Anders Victor Dahlgren → |
Georg Norrby. K. T. 1 juli 1854—30 juni 1863. K. T:ne 1 juli 1863—30 juni 1888. K. Dr. T. 1 juli 1888—30 nov. 1892.
Född i Kalmar den 7 dec. 1816 (son af svarfvaremästaren Georg Norrby och Eleonora Råberg). Redan som barn visade han stark håg för teatern, men skickades, sedan han genomgått skolan i sin födelsestad, till Lübeck för att där sättas i handel. Det var koleraåret 1834, och då kaptenen på det fartyg, som skulle föra Norrby till Lübeck, erfor att farsoten utbrutit där, seglade han i stället till Rostock, hvarifrån Norrby med samma lägenhet måste återvända till Kalmar. Här uppehöll sig vid denna tid teaterföreståndaren, hofsekreteraren Anders Petter Berggren med sitt sällskap, och vid detta fick Norrby i december 1834 anställning med en aflöning af sju riksdaler i veckan och skjuts efter »två tredjedels häst.» År 1837 erbjöds honom engagement vid Pierre Delands ansedda sällskap och aflöningen höjdes till nio riksdaler i veckan och skjuts efter »hel häst». Här fick han en utmärkt skola och mycken öfning, och Pierre Delands förträffliga ledning var otvifvelaktigt af stort inflytande på Norrbys utbildning. Efter fem års anställning hos Deland blef han erbjuden engagement vid den af kapten Anders Lindeberg upprättade Nya Teatern vid Carl XIII:s torg, och vid teaterns invigning den 1 nov. 1842 spelade han med i Onkel Adams enaktskomedi »Pröfningen». Han gjorde mycken lycka vid denna scen och förvärfvade sig snart anseende som framstående komiker. Efter Lindebergs konkurs 1844 blef han medlem af det konsortium, som under Torsslows styrelse uppehöll verksamheten å nämnda teater, hvilken från och med 1846 fick namnet Mindre Teatern. Han hade här en stor och omfattande repertoar. Det inhemska lustspelet hade vid denna tid sin mest lysande period. August Blanche författade eller bearbetade den ena pjäsen efter den andra och i dem alla skulle Norrby vara med. Bland hans roller vid denna teater må nämnas Agapetus i »Herr Dardanell och hans upptåg på landet», Jöns Tegelmark i »Stockholm, Westerås och Uppsala» samt Kakador i »Urdur eller Neckens dotter». Då Edvard Stjernström år 1854 inköpte teatern sökte han att genom synnerligen förmånliga engagementsanbud fästa Norrby vid sitt företag, men denne hade samtidigt blifvit kallad att intaga en plats vid Kungl. Teatern, där den allmänna meningen länge ansett att han egentligen hörde hemma. Vid den kungliga teaterinstitutionen var Norrby sedan oafbrutet fästad i nära fyra årtionden. Under denna tid utförde han ett betydligt antal roller, förnämligast komiska biroller, i hvilka hans utpräglade personliga, stillsamma och måttfulla spelsätt gjorde sig förträffligt gällande. Han verkade gärna med små medel, genom ett diskret, men uttrycksfullt minspel, mera antydda än utförda gester och oemotståndligt löjeväckande tonfall. Hans komik var ungefär af samma art som Fredrik Delands, fastän hans rollfack icke sammanföll med dennes. Men han förstod alltid att förläna den till det yttre löjeväckande figuren, som han framställde, en prägel af vek, hjälplös hjärtegodhet, som alltid verkade rörande, stundom gripande. De roller, i hvilka han nådde högst, voro därför sådana i lifvet vilsekomna stackare som Gamle Ekdal i »Vildanden» eller Aslaksen i »En folkets fiende», båda i sitt slag utmärkta typer af förfallna existenser. Bland de rent komiska rollerna må nämnas hans Jeppe Berg i »Erasmus Montanus», hans Klockare i »Ambrosius» och hans Surkart i »Mycket väsen för ingenting». Bland öfriga roller som han utförde på de kungliga scenerna — hufvudsakligen på Dramatiska Teatern — må nämnas Sansquartier i »Nya garnison», Argante i »Scapins skälmstycken», Mathurin i »Herr Perrichons resa», Peponet i »Så kallade hedersmän», Markis Montefiore i »Don Cesar de Bazano», Alain i »Fruntimmersskolan», Brimborius i »Föreningsfesten», Öfverläkaren i »Fregattkaptenen», Dödgräfvaren i »Hamlet», den gamle betjänten Boman i »Mellan fyra ögon», François i »Sällskap där man har tråkigt», Husägaren i »Advokaten Knifving» och den gamle korrekturläsaren Persson i »Sveas fana». Det var i den sista af dessa roller som han den 7 dec. 1892 tog afsked af publiken efter en femtiåttaårig teaterbana. År 1884 utnämndes han till riddare af Vasaorden. En annan, mindre vanlig utmärkelse hade tilldelats honom redan i hans ungdom: år 1838 erhöll han nämligen en medalj, »med af Kungl. Maj:t förunnad rättighet att å bröstet bäras i svart och rödt band», hvilken staden Vexiö låtit prägla för att tillställas honom och en hans kamrat, skådespelaren Carl August Alén, för deras verksamhet och rådighet vid släckningen af en eldsvåda i nämnda stad; han bar dock aldrig denna dekoration. Efter långvarig sjukdom afled han i Stockholm den 31 mars 1898. — Gift 1866 med Julia Malmström (dotter af skådespelaren hos Torsslow och vid Mindre Teatern Sven Johan Malmström).