Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Hans Conrad Friedrich Wilhelm Behrend Behrens

[ 176 ]

Hans Conrad Friedrich Wilhelm Behrend Behrens. K. T. 1 juli 1862-30 juni 1863. K. T:ne 1 juli 1863-30 juni 1870. Gästspel: K. St. T. 11-24 okt. 1875, 7 ggr; 29 mars-11 april 1876, 8 ggr; 29 aug. 1876 (som Marcel i »Hugenotterna» med Christine Nilsson); 10 jan.-12 febr. 1877, 18 ggr; 20-25 april 1877, 3 ggr; 9 jan.-14 febr. 1878, 16 ggr; 10-22 maj 1878, 5 ggr; 5 okt. 1879; 8 maj-18 juni 1888, 11 ggr; 13 maj-1 juni 1889, 7 ggr; biträdde vid Trebellikonserten den 17 sept. 1889.

Född i Braunschweig den 27 jan. 1835; föräldrarna voro pastor Carl Heinrich Behrens och Louise Emerentia Krause. Efter att hafva genomgått gymnasium i sin födelsestad aflade han studentexamen och ämnade först ägna sig åt den prästerliga banan. Men då fadern flyttade till Hamburg såsom kyrkoherde i S:t Pauli församling därstädes, beslöt han att i stället välja handelsyrket. Han fick anställning på kontor såsom korrespondent på grund af sina stora språkkunskaper. I slutet af år 1854 kom han till Stockholm, fick äfven där anställning på handelskontor och öppnade år 1857 egen grosshandelsrörelse. Redan under vistelsen i Hamburg, där han haft tillfälle att höra Ander, Tichatscheck, Carl Formes, Roger m. fl. berömda operasångare, hade han fått en liflig håg för scenen, och, då han i Stockholm kom att under Foronis ledning medverka vid åtskilliga konserter, där han väckte uppmärksamhet för sin vackra, klangfulla röst, stegrades denna håg till ett bestämdt beslut att inträda på konstnärsbanan. Han började då att med ifver studera sångkonsten, först för Dannström och Günther, därefter förnämligast för Berg. Resultatet häraf blef att han, sedan han år 1861 upphört med sina handelsaffärer, debuterade med stor framgång på Kungl. Teatern den 2 maj 1862 som Sarastro i »Trollflöjten». Under de åtta år han sedermera tillhörde den svenska operascenen utförde han en [ 177 ]mängd betydande partier, bland hvilka må nämnas: Max i »Alphyddan» Asthon i »Lucie», Georges i »Puritanerna», Belcor i »Kärleksdrycken», Orovist i »Norma», Silva i »Ernani» Alfonso i »Lucrezia Borgia», Colonna i »Rienzi», Malvolio i »Alessandro Stradella», Saint-Bris och Marcel i »Hugenotterna», Plumkett i »Martha» samt Wilhelm Tell.

Under de år Behrens var fast anställd vid Kungl. Teatern gjorde han ofta konstresor, än till sitt fädernesland, där han uppträdde på konserter i Hamburg 1863, i Wiesbaden 1865, än till svenska landsorten, än till Norge, Danmark och Finland. »Utrustad med en kraftig kroppskonstitution och full af hälsa och lefnadslust, sparade han sig aldrig, han sjöng på dessa sina färder om kvällarna, reste om nätterna, lefde lustigt undan dagen om, och trötthet var för honom en obekant sak. Han drog den högsta möjliga reveny af det stora kapital han ägde i sin strupe, och när han kom tillbaka efter en på detta kraftödande sätt tillbragt mellansäsong, var han lika slagfärdig och lika sångfrisk i den ordinarie tjänsten som om han skulle legat och hvilat under hela mellanterminen. Inte gjorde han sig mycket hufvudbry med att analysera de uppgifter han fick att lösa, han sjöng och spelade friskt undan efter gammal vana, lyckades ibland bättre, ibland mindre bra, men misslyckades aldrig, därtill var hans stämma för dominerande och hans personlighet för imponerande och godmodig på samma gång, hur mycket man än kunde anmärka på detaljerna, dem han sällan brydde sig om att vårda.» (Frans Hedberg, »Svenska operasångare».)

Efter sin afgång från Kungl. Teatern öfvergick han år 1870 till hofoperan i Berlin, som han tillhörde till 1873, då han for till London, där han sjöng för den världsbekante impressarion Mapleson, som blef så intagen af Behrens’ röst, att han engagerade honom för flera år för italienska operan i den engelska hufvudstaden. Därefter kom han år 1880 till den högt ansedda operascenen i Rotterdam, hvarest han under flera år jämväl skötte direktörsbefattningen, tills han slutligen hamnade vid Metropolitan Opera i New York, där han sedermera uppträdde vid sidan af världens allra förnämsta lyriska konstnärer.

Under alla dessa år idkade Behrens därjämte en omfattande [ 178 ]verksamhet som impressario. Sålunda var det han som hösten 1875 med en framgång, som ej äger många motstycken, introducerade Zelia Trebelli hos den svenska publiken. År 1876 kom han hit med Christine Nilsson, som då för första gången uppträdde på den svenska operascenen. Sedan kom han till Stockholm upprepade gånger med Trebelli och en gång, i maj 1878, med Lilli Lehmann och Franz Betz. Vid dessa gästspel uppträdde han själf — förutom i en del af förut nämnda roller — i bl. a. följande partier: Bazil i »Barberaren i Sevilla». Konungen i »Lohengrin», Landtgrefven i »Tannhäuser», Leporello i »Don Juan» och Ramphis i »Aida».

Conrad Behrens ägde »en af de bästa och böjligaste, på samma gång som omfångsrikaste basröster som man hört från vår scen. Den hade en frisk och manlig klangfärg, en styrka, som besegrade allt motstånd, och den uppbars af en glad och lefnadslustig stämning hos hela personligheten, en ogenerad djärfhet och en glömska af alla hinder och alla farligheter, som fullständigt harmonierade med själfförtroendet i framträdandet, om också uppgiften var aldrig så svår och fordrande. Finess var det kanske icke i det sätt hvarpå Conrad Behrens löste sina många och fordrande uppgifter, men det var så mycket mera dristighet och dugtig raskhet i stället». (Frans Hedberg.)

Han afled i New York den 16 jan. 1898.