Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Johan August Lindberg
| ← Johanna Georgina Bäckström |
|
Anders Christian Helmer Strömberg → |
Johan August Lindberg. K. T:ne 1 sept. 1871—30 juni 1872. K. Dr. T. gästspel (egentligen förnyad debut) 6 dec. 1875. K. T:ne (som regissör och skådespelare) 1 juli 1884—30 juni 1885. K. Op. gästspel med eget sällskap 6—10 april 1893, 3 ggr; ånyo (med eget sällskap) 16—28 april 1895, 8 ggr. K. Dr. T. fast anställning 1 juli 1897—30 april 1898. K. Op. (matiné) 24 april 1898. Dr. T. gästspel 2 och 5 juni 1899, ånyo 29 maj—2 juni 1900, 5 ggr. K. T. (som operaregissör) 1 juli 1903—30 juni 1906. Dr. T. 1 juli 1906—30 juni 1907. Nya K. Dr. T. 1 juli 1907—1916. (Tjänstledig under större delen af spelåret 1911—1912 samt, på grund af sjukdom, från april 1915 till sin död.)
Född den 3 sept. 1846 i Hedemora, där fadern var stadens brandvakt, ringare och dödgräfvare. Hemmet var fattigt och föräldrarna hade flera barn, hvarför den unge Johan, som han då kallades, redan i barnaåren fick bidraga till sitt uppehälle, bl. a. med att gå omkring i husen och sälja bröd för ett bageri i staden, för hvilket arbete han erhöll sex skilling på hvarje influten riksdaler. Till sitt fjortonde år gick han tidtals i »lancasterskolan», såsom den tidens folkskola benämndes. När han därefter blifvit konfirmerad skulle han ut i världen för att förtjäna sitt bröd. Han fick följa med en skjutsbonde till Västerås, och därifrån for han med deligens till Stockholm. Där fick han genast plats som kypare på det ansedda värdshuset Blå Porten å Djurgården.
Under den tid han var där kom han en afton på Kungl. Stora Teatern och fick se »En midsommarnattsdröm». »Efter den kvällen var jag aldrig mig lik, utan blef som förtrollad», skrifver han i sina från trycket utgifna lefnadsminnen; hos människorna i den förtrollade skogen ville han lefva och dö, men han förstod att det behöfdes pängar för att lära sig något, hvarför han ansåg sig böra söka förbättra sina inkomster. Detta lyckades honom också då han, på rekommendation af en vinhandlare i Stockholm, hösten 1864 fick plats som öfverkypare på Stadshotellet i Östersund, där han stannade ett år. Här kom han att uppträda vid ett sällskapsspektakel, som gafs till förmån för den då nya och med så stor entusiasm omfattade skarpskytterörelsen. Pjäsen som gafs var Frans Hedbergs lustspel »Min vän löjtnanten», och som inga fruntimmer skulle få vara med bland de uppträdande, fick Lindberg spela fruns roll i stycket, och han lyckades däri så bra, att detta ytterligare stärkte hans lust att ägna sig åt den sceniska banan. Han bestämde sig alltså för att fara till Stockholm och söka komma in vid Kungl. Teatrarnes elevskola. Nu hade han en sammansparad förtjänst af 800 riksdaler på banken, och därmed for han i september 1865 till Stockholm för att få sin högsta önskan uppfylld: att få komma till teatern.
Efter ankomsten till Stockholm uppsökte han genast elevskolans föreståndare, Johan Jolin, och blef utan svårighet antagen. Vid elevskolan kvarstod han till våren 1866.
Därpå började hans skiftande teaterbana. Han fick först anställning hos C. O. Lindmark, som hade ett af den tidens bättre resande sällskap, men stannade där endast en mycket kort tid under hösten 1866, hvarefter han kom till ett sällskap som leddes af Johan Fredrik Lundgren (under namnet »Uller» känd som en ganska flitig teaterförfattare). Där var han i tre år, hvilka kunna anses som August Lindbergs »hundår». Sällskapet, som var sammansatt af flera goda förmågor, var alls icke något s. k. »teaterband», men det gick ej alltid så bra att direktören — en hedersman, som ville göra rätt för sig till alla — kunde betala ut lönerna på bestämd dag till sina sujetter, hvilka till följd häraf ofta fingo svälta. I tre år höll dock August Lindberg ut, ofta under stora försakelser. Sommaren 1S69, då han med Lundgrens sällskap spelade på den nya sommarteatern på Mosebacke, sökte och erhöll han engagement vid det ansedda Elfforsska sällskapet, som nu öfvertagits af fru Thérèse Elfforss, sedan hennes man, Lars Erik Elfforss, den 23 juni samma år aflidit i Västervik.
Hos fru Elfforss stannade han i två år och reste i landsorten; sommaren 1870 uppträdde sällskapet på Humlegårdsteatern. Hösten 1871 fick han engagement vid Kungl. Teatrarne efter att den 12 maj ha debuterat som Richard Sheridan. Hans andra debut, som ägde rum den 12 sept., blef som Gringoire. Han gjorde ej lycka i någondera af dessa uppgifter, men fick emellertid göra äfven ett par andra roller under spelåret: Florizel i »En vintersaga» och Wilhelm af Oranien i »Allt för fosterlandet».
Helt naturligt fann han sig därför icke tillrätta på de kungliga scenerna, utan sökte och fick anställning vid Nya (svenska) Teatern i Helsingfors från hösten 1872. Här fick han större uppgifter att lösa, bl. a. Leontes i »En vintersaga», George Stephenson i »En arbetare» och slutligen på våren 1874 den roll, i hvilken han sedermera skulle bli mest omtalad — och omtvistad: Hamlet. Någon egentlig lycka i denna sistnämnda roll gjorde han dock icke vid detta tillfälle utan först flera år senare. Från den 1 okt. 1874 tog han engagement på sex månader vid Nya Teatern i Göteborg, som då hade inköpts af kakelugnsmakaren August Ringnér. Sedan engagementet förlängts med ytterligare en månad företog han i slutet af april 1875 en studieresa till Paris, där han stannade i sju månader, hvarunder han synnerligen flitigt besökte teatrarna, framför allt Théâtre Français, och då Rossi på hösten kom dit och uppträdde på Salle Ventadour, satt han där hvarje afton och blef, som han skrifver i sina lefnadsminnen, »formligen berusad» af den store skådespelarens framställning af Hamlet.
Hemkommen till Stockholm fick han uppträda på Kungl. Dramatiska Teatern som Richard Sheridan den 6 dec. 1875. Ehuru detta uppträdande ej angafs som debut, skulle det nog gälla som sådant. Ej heller denna gång utföll försöket till skådespelarens fördel, och han fick ej engagement. Han gick då till Berta Bock och tog en tid lektioner i välläsning och svenska språkets uttal. I mars 1876 blef han af Edvard Stjernström erbjuden anställning vid Nya Teatern, men då han där ej fick göra annat än statisttjänst, tog han på hösten samma år ånyo anställning vid Helsingforsteatern. Där stannade han dock denna gång ej längre än till sommaren 1877, då han for öfver till Sverige för att i Sundsvall sammanträffa med fru Elfforss' sällskap, och han kom nu öfverens med denne sin forna direktris om att han skulle öfvertaga den sceniska ledningen af hennes sällskap under de närmaste åren.
Det var under dessa år som August Lindberg böljade bli mera allmänt omtalad. Det var nämligen då som hans Hamlet kom så mycket buller åstad. En del af publiken, framförallt ungdomen, blef hänryckt af hans entusiasm, hans originalitet och hans åsidosättande af all tradition, medan en annan del fann honom öfverdrifven, affekterad och ojämn i sin framställning. Han blef beundrad och klandrad, afgudad och förhånad om hvartannat. Publiken, såväl som kritiken, var delad i två partier, och båda gjorde sig skyldiga till öfverdrifter, såväl i sin beundran som i sitt klander. »När sällskapet kom till Uppsala skref professor Carl Rupert Nyblom en hänförd kritik och hälsade Lindberg som Sveriges mest geniale skådespelare. Därmed hade den unge konstnären fått ett slags diplom, men därmed var också den långvariga och sega striden om hans Hamlet inledd».
Hösten 1879 kom han till Nya Teatern i Stockholm, som då hade förhyrts af Ludvig Josephson och Victor Holmquist. Under första spelåret uppträdde han som gäst, men under de båda följande var han fast engagerad. Hans första roll å denna scen var Hamlet, som han nu utförde för första gången inför Stockholmspublik den 18 sept. 1879. Hufvudstadens kritik var dock ej så entusiastisk som landsortsstädernas. Man erkände hans »vackra bemödanden», hans »samvetsgranna studier» och hans »sätt att röra sig på scenen både med behag och värdighet», men man fann på samma gång hans spel affekteradt och hans stämma för mycket kvinnlig och gråtmild. I synnerhet var den eljes ganska välvillige Claes Lundin i Stockholms Dagblad ganska onådig; han skref tämligen spydigt: »det är skada att herr Lindberg icke kunnat åstadkomma en fullt manlig ungdomsmask, utan visar en mera kvinnlig, till och med icke just så ung kvinnlig, hvilket onekligen är något störande». För en annan Shakespearesroll, Konung Richard den andre, som han fick utföra medan han ännu var kvar vid Nya Teatern, vann han emellertid oförbehållsamt erkännande.
Hösten 1882 bildade Lindberg eget sällskap, som han under två år med stor framgång förde genom Sverige, Danmark och Norge. Han hade samlat omkring sig en hel del nya krafter, för hvilka han blef en utmärkt instruktör. Det var nu han böljade odla den modärna dramatiken, främst Ibsen, hvars »Gengångare» han gaf första gången i Helsingborg i augusti 1883. Ingen teater hade förut vågat sig på detta stycke. Framgången blef fullständig, och i främsta rummet hyllades Lindberg, som spelade Osvald, med stora ovationer. Därpå besöktes Malmö och därefter Köpenhamn, där »Gengångare» på Folketheatret vann en om möjligt ännu mera glänsande framgång. Så styrdes färden till Stockholm, där stycket uppfördes på Nya Teatern i september 1883. »Trots alla efterdyningar af gammalt motstånd gick Gengångarturnén segrande öfver hela Norden — hundra gånger under ett enda spelår».
Spelåret 1884—1885 var Lindberg — sedan han öfverlämnat sitt sällskap åt Albert Ranft, som nu för första gången fick pröfva sina krafter som teaterledare — fästad vid Kungl. Teatrarne som regissör, instruktör och skådespelare, hvarvid »Vildanden» uppfördes på Kungl. Dramatiska Teatern, första gången den 30 jan. 1885, med Lindberg som Hjalmar Ekdal. Under detta spelår fick han äfven uppträda som Hamlet på Kungl. Stora Teatern. Men han trifdes icke, fick icke styra som han ville och lämnade redan på våren 1885 de kungliga scenerna.
Under de tre följande spelåren, 1885—1888, uppträdde han som gäst på åtskilliga scener i Skandinavien och Finland. Under dessa år utförde han bl. a. Rosmer i »Rosmersholm», hvilket stycke upptogs på Dagmartheatret i Köpenhamn, sedan det förut öfverallt blifvit refuseradt.
Hösten 1888 bildade han ånyo eget sällskap, med hvilket han bereste landsorten i två år, hvarunder han skördade både berömmelse och ekonomisk vinst. De tre följande spelåren, 1890—1893, förhyrde han Göteborgs två teatrar, Stora Teatern och Mindre Teatern (den senare förstörd genom eldsvåda den 20 dec. 1892). Men här förlorade han allt hvad han under de föregående åren förtjänat. Företaget var för stort anlagdt och han måste upphöra därmed i maj 1893. Sällskapet bestod både af en lyrisk och en dramatisk afdelning. Stora operor såsom »Faust», »Romeo och Julia», »Den vilseförda» m. fl. gåfvos, jämte en mängd komedier och lustspel uppfördes stora skådespel, såsom bl. a. »Allt för fosterlandet», »Härmännen på Helgeland», »En vintersaga» och naturligtvis äfven »Hamlet». Flera Ibsen-stycken upptogos, såsom »Kärlekens komedi» (1890) med Lindberg som Guldstad, »Per Gynt» (1892) och »Byggmästare Solness» (1893), i hvilka båda sistnämnda stycken han utförde titelrollerna. Våren 1893 gjorde han en turné med »Byggmästare Solness» och gaf därvid tre föreställningar på Kungl. Operan. I maj s. å., sedan företaget i Göteborg upphört, gaf han 20 föreställningar på Vasateatern.
Spelåret 1893—1894 var han engagerad vid Svenska Teatern i Helsingfors. Under de närmast följande åren hade han ånyo eget sällskap. Med detta uppträdde han på Kungl. Operan i april 1895 och gaf Gerhart Hauptmanns drömdikt »Hannele», »Per Gynt» och »Bröllopet på Ulfåsa», där han själf spelade Priorn. Spelåret 1896—1897 gjorde han en turné med Ibsens »John Gabriel Borkman», hvars titelroll blef en af hans bästa skapelser.
Därefter tog han för spelåret 1897—1898 engagement som instruktör och regissör vid Kungl. Dramatiska Teatern. Redan följande år öfvergick han till Albert Ranft vid Svenska Teatern, men tröttnade snart — efter hvad han själf berättat — på att »bland en ytterst talrik personal så ofta få göra ingenting». Då beslöt han att inöfva Shakespeares dramatiska dikt »Stormen» och ensam tolka densamma. Början gjordes i Göteborg hösten 1900. Sedan utvidgade han sin uppläsningsrepertoar med »Faust», »Per Gynt» och »Konung Oedipus».
Våren 1903 blef han af d. v. operachefen, öfverintendenten Burén, erbjuden plats som operaregissör vid Kungl. Teatern, hvilket anbud han med nöje antog. På denna post kvarstod han i tre år. Han satte där i scen flera af de operor, som ännu alltjämt stå på repertoaren såsom »Eugen Onegin» (1903), »Tosca» (1904) m. fl.
Så kom han åter till Dramatiska Teatern, där han verkade som skådespelare under sista året af denna teaters tillvaro, spelåret 1906—1907. Nu tycktes han ändtligen ha funnit ro, ty då den dramatiska scenen flyttat öfver till det nya konsttemplet vid Nybroplan medföljde han dit och kvarstod där under sina återstående år. Men alldeles stilla kunde han dock ej hålla sig under så lång tid — hösten 1911 företog han en turné till England och Nordamerika. I London gaf han recitationsaftnar med »Stormen» och »Konung Oedipus». I Amerika uppträdde han i New-York, Chicago och andra större städer, och till sist utsträcktes färden ända till San Fransisco. På dessa platser gaf han dels recitationsaftnar, dels stycken af Ibsen, Strindberg och Tor Hedberg. Sålunda uppförde han »Gengångare», »Gustaf Vasa» och »Johan Ulfstjerna». I dessa stycken medverkade, förutom hans son Per, hvilken var honom följaktig som arrangör, en del i de olika städerna vistande svenska sceniska artister. Turnén afslutades i maj 1912. Under hela den tid turnén varade åtnjöt han tjänstledighet.
Bland Lindbergs roller under hans sista anställning vid Kungl. Dramatiska Teatern kunna nämnas: Kung Lear, Macbeth, Redaktör Johannes Ramseth i »Kung Midas», »karaktärsfull i yttre kontur, stark i vilja och medryckande i tal», — Hans Brask i »Riksföreståndaren», Doktor Cyprian i »Professor Bernardi», gamle Levin i »Innanför murarne», den gamle rucklaren S:t Olphert i »Den beryktade fru Ebbsmith» — »ett mästerstycke af skarp porträttkonst» — Violinläraren Führing i »Evig kärlek» m. fl.
Sista gången Lindberg visade sig på scenen var som Grefve d'Eguzon i »Äfventyret» den 10 mars 1915. Sedan var han af sjukdom hindrad att uppträda. Efter långvarigt lidande (lungkräfta) afled han den 18 nov. 1916 i sitt hem i Råsunda, där han under de senare åren bodde om vintrarna — han hade dessutom en villa i Dalarö, där han med sin familj under en lång följd af år tillbringade somrarna.
August Lindberg ingick äktenskap den 16 jan. 1885 — under sitt andra engagement vid Kungl. Teatrarna — med skådespelerskan Augusta Wilhelmina Blomstedt.
Konung Oscar tilldelade honom den 14 dec. 1897 medaljen »Litteris et artibus» och af konung Gustaf utnämndes han 1913 till riddare af Nordstjärneorden.
August Lindberg var tvifvelsutan en af de mest egendomliga skådespelare vårt land ägt. Många voro de som sökte imitera honom, och mången lyckades att ganska illusoriskt efterlikna hans originella sätt att tala, med dess ofta onaturliga och omotiverade tonfall. Det blef dock aldrig annat än en karikering, något som väl också var meningen. Detta skedde dock mindre på scenen — annat än möjligen i någon s. k. »revy» — utan egentligen i enskilda samkväm.
August Lindberg var en utmärkt instruktör, men som sådan mycket originell, och om hans vana att därvid alltid tala i liknelser finnas många historier. Såsom ett exempel på hans egendomliga sätt att vid sådana tillfällen uttrycka sig må anföras följande. Under den tid han var operaregissör repeterades en dag »Nürnbergerdockan», där, som bekant, mycken taldialog förekommer. Donatan spelades af Max Strandberg. Lindberg framhöll att en viss replik i rollen borde uttrycka mera lättnad, än hvad den nämnde sångaren förlänade densamma. »Ni ska säga den där repliken som om en tung sten fölle från ert bröst», sade Lindberg. Strandberg upprepade repliken, men Lindberg blef ändå inte riktigt nöjd, och efter några ögonblicks funderande fortsatte han: »Har herr Strandberg någon gång promenerat i Humlegården en vacker vintermorgon?» Sedan Strandberg med en nickning bejakat detta, fortsatte Lindberg: »På den frusna grenen sitter en liten fågel. Han sitter och ser en smula ruggig ut, som om något tryckte honom, men plötsligt purrar han ut sina fjädrar, sätter den lilla stjärten i vädret och så — faller det något till marken. Och så flyger han jublande ut, ut i den kalla, klara, strålande vintermorgonen — lättad, lättad! Så skall repliken sägas».
Var August Lindberg egentligen någon stor skådespelare? Strängt taget icke. Han var ofta ojämn och famlande, kunde gifva förträffliga detaljer, men icke alltid en hel personlighet. Trots detta var han som skådespelare en ytterst intressant företeelse och en föresyn för det yngre släktet genom den utomordentliga entusiasm för sin konst och för de stora dramatiska författarnes verk, som han alltid lade i dagen och genom det allvar och den okufliga energi, som alltid präglade hans arbete. Som teaterledare var han måhända rent af epokgörande genom framförandet af en hel del arbeten, som utan hans kraftiga initiativ ej på långa tider torde hafva kommit till framförande på svensk scen.
»Han var född i en underlig brytningstid mellan nytt och gammalt, han hade sett romantiken ännu lefvande, i litteraturen och på scenen, han hade varit med om naturalismens, problemdiskussionernas och problemdramernas genombrott, han hade känt de nya känslorna spira i den nya tiden vid sekelskiftet. Dessa brytningar tvungo honom icke att begränsa sig. Han hade i sitt eget väsen rätt besynnerliga och, skulle man tycka, oförenliga drag. Han var om man så vill fantast. Det var omöjligt då man hörde honom på nytt — och detta på scenen och i lifvet och på föreläsarens estrad — att undgå att rycka till vid de första tonfallen som för en röst ur grafven. Hur olika han var alla andra, de goda konstnärerna och de dåliga, de poserande och de ärliga. Men i nästa ögonblick var det försvunnet.» (August Brunius.)
»Hans meritlista var icke bara hans rollista. Som instruktör, som impulsgifvare har han haft en känd och erkänd betydelse vid sidan af sin skådespelarverksamhet. Hans personlighet genomsyrade båda facken. Han ägnade det hela sin tro, hela sitt lifs största sträfvanden, hela sin ännu ungdomliga hängifvenhet. I hårdnackad energi och i flammande och ideelt patos stod han som ett föredöme. Men i sitt konstnärskap stod han ensam. Han hörde inte till de sceniska artister som bilda skola — därtill var hans personlighet för skarpt och individuellt modellerad. Men med sin lifsgärning har han inpräntat hänförelsens och arbetets nödvändighet i konsten, liksom troheten mot sig själf. Stor och ojämn och sökande var hans egen konst — men ett är säkert: att det hade sett mycket fattigare ut i våra teaterannaler om inte August Lindberg hade funnits.» (Bo Bergman.)
»August Lindberg representerade efter femtio års arbete och uppnådda sjuttio lefnadsår alls icke någon gammal tid, någon passerad vördnadsvärd stil. Han var alltjämt en modärn människa, en modärn konstnär i sina förtjänster och brister. Hela hans teaterbana var buren af en experimentlust och en entusiasm för det betydande i nutidens dramatiska diktning som var enastående inte bara i Sverige, men i Norden; en verklig artists rastlösa, kamplystna och ideella sträfvanden ha legat under allt hvad han gjort. Han stödde, så ofta han kunde, de stora mästarna, och före någon annan vågade han sätta in alla sina resurser på något försmådt eller hatadt storverk — för att lyckas ibland, misslyckas ibland. Under sin bästa krafts tid kunde han aldrig sitta länge stilla, utan flackade om mera än mången som bara velat spekulera i teater — från Ystad till Haparanda». (Dödsruna i Aftonbladet.)