Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Leonard Labatt

[ 10 ]

Leonard Labatt. K. T:ne 1 juli 1866—30 juni 1868; K. St. T. gästspel: 24 och 26 mars 18/2, 2 ggr; 3—12 april 1878, 4 ggr; 17 april—2 maj 1882, 8 ggr; fast anställning: 1 sept. 1883—30 juni 1884; K. Op. gästspel: 3—11 nov. 1890, 4 ggr.

Född i Stockholm den 4 dec. 1838 (föräldrarna voro fabrikören J. D. Labatt och Bernhardina Fürstenberg). Till en början ägnade han sig åt handel och innehade åren 1863—1867 egen modeaffär i Stockholm, men väckte samtidigt uppmärksamhet på Harmoniska sällskapets konserter för sin klangfulla tenor, hvarför han började studera sångkonsten för Julius Günther och därefter för Masset i Paris. Den 26 maj 1866 debuterade han på Kungl. Stora Teatern som Tamino i »Trollflöjten» med sådan framgång att han genast erbjöds fast anställning vid vår operascen. Hans kraftiga stämma gjorde honom särskildt ägnad för hjälteuppgifter, och på kort tid erhöll han flere sådana partier. Den största framgången rönte han som Vasco di Gama i »Afrikanskan», hvilket parti han utförde vid denna operas första uppförande i Stockholm den 29 april 1867 och som med ens ställde honom i första ledet bland våra lyrisk-dramatiska artister.

År 1868 lämnade Labatt Stockholm och tillträdde ett engagement i Dresden, hvilket dock blef af kort varaktighet emedan hofoperan i nämnda stad följande år nedbrann, hvarefter han erhöll anställning vid hofoperan i Wien, där han kvarstannade i fjorton år, 1869—1883, hvarvid han särskildt gjorde sig bemärkt som Wagnersångare, så att den store mästaren själf fäste uppmärksamheten vid den svenske sångaren. Under sin anställning i Wien gasterade han på flere tyska operascener och äfven vid olika tillfällen i Stockholm. Sedan kontraktet med Wieneroperan utlupit, återvände Labatt till sin födelsestad och blef fast engagerad vid operascenen spelåret 1883—1884. [ 11 ]Därefter antog han plats vid ett holländskt operasällskap, där han äfven tjänstgjorde som regissör. I november 1890 uppträdde han åter i Stockholm några gånger, men kort därefter drabbades han af ett slaganfall, från hvilket han aldrig blef återställd, och sina sex sista lefnadsår tillbragte han i stillhet och tillbakadragenhet.

»Labatt var en bildad och intelligent sångare, om än ej alldeles fri från virtuosmässiga olater. Hans höga, vibrerande stämma var en verklig hjältetenor, som under sin glansperiod ägde en imponerande klang, fyllighet och kraft. Därtill kom en ej obetydlig dramatisk förmåga, som lät honom skapa en ypperlig Eleazar, en sympatisk Tannhäuser, hvarjämte med beröm böra nämnas hans Raoul, Profeten, Manrico, Rolf i Hallströms »Vikingarne» och Harald i Andreas Hallins »Harald Viking», hvilket parti han utförde vid styckets första uppförande i Stockholm den 18 febr. 1884.» (Adolf Lindgren, dödsruna i Aftonbladet.)

År 1882 utnämndes Labatt till riddare af Vasaorden och dessutom innehade han flere utländska dekorationer. Han afled i Stockholm den 7 mars 1897. — Gift i Wien med en ungerska, Eugenie Schulhoff.