Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Ludvig Oscar Josephson
| ← Albert Lichtenberg |
|
Victoria Isabella Heliodora Bundsen → |
Ludvig Oscar Josephson. K. T. 1 juli 1861—30 juni 1863. K. T:ne 1 juli 1863—30 juni 1868. K. Op. som sceninstruktör 1 juli 1889-30 juni 1894, som sekreterare 1 juli 1894-30 dec. 1896.
Född i Stockholm den 20 febr. 1832 (son af grosshandlaren Salomon Josephson och Beata Levin). Då han blott var två år gammal förlorade han sin fader, och modern fick nu draga försorg om barnen, hvilket hon gjorde med uppoffrande omsorg. Som gosse kom han i mosaiska församlingens skola, men det största inflytandet på hans utveckling hade helt visst omgifningen i det musikaliska hemmet, samt den krets af konstnärligt anlagda personligheter, med hvilka han där kom i beröring. Ludvig Norman var hans barndomsvän och ständige lekkamrat, och båda svärmade för teatern. De författade och uppförde skådespel med eller utan musik, och tyckte att de hade kommit mycket, långt då de hade lyckats få till stånd en barnteater i en lada på Djurgården. Moderns knappa ekonomiska förhållanden gjorde emellertid att man tidigt måste tänka på någon lönande sysselsättning för den unge Josephson, och vid 14 års ålder blef han satt i sockerbagarlära; »men här blef honom lifvet surt» och han uthärdade icke länge därmed, och så blef han anställd i Adolf Bonniers bokhandel i Norrbrobazaren.
Emellertid hade revolutionen i Paris 1848 åstadkommit lif och rörelse i utlandet, och under de närmast följande åren tänkte Josephson icke på annat än att lära känna andra länder. Han lyckades därför också utverka att Bonnier skaffade honom anställning hos sin bokhandelskommissionär i Paris, den bekanta firman Charles Reinwald. Som 19 års yngling kom han sålunda till Paris i november 1851 eller kort före statskuppen, och han var en bland de svenskar, som därvid arresterades på Café Danemarc i december nämnda år tillika med några andra skandinaver; genom svenske ministern grefve Löwenhielms hjälp blefvo de dock snart åter frigifna. Josephson kom i Paris i beröring med Frankrikes vittra författare, och med största intresse följde han teatrarnas verksamhet. Han stannade där till hösten 1853, då han sade upp sin plats hos Reinwald. Efter ett kort besök i London for han öfver till Belgien och gjorde så en fotresa genom Tyskland. Efter åtskilliga svårigheter kom han till Leipzig, men då han där ej kunde få någon anställning for han till Dresden, där han fick plats. Här stod teatern då mycket högt och gaf ny näring åt det unga bokhandelsbiträdets funderingar på scenisk verksamhet. Hösten 1854 återvände han till Stockholm och Adolf Bonniers boklåda, men följande år öppnade han egen bokhandel tillsammans med sin svåger, doktor Martin Schück.
Efter ett par år upphörde emellertid denna affär, och Josephson beslöt nu att förverkliga sina drömmar om verksamhet vid scenen. Han blef antagen till elev vid Kungl. Teatern, men lämnade inom kort elevskolan, hvarefter han sökte och fick anställning hos Edvard Stjernström vid Mindre Teatern, där han debuterade den 12 april 1858 i titelrollen i »Narcisse Rameau». På denna scen uppträdde han intill år 1861, då han den 26 februari debuterade på Kungl. Teatern som Jago i Shakspeares »Othello». Bland de roller som han för öfrigt utförde på den kungliga scenen under de sju år han där var anställd som skådespelare, må anföras: Frans Moor i »Röfvarbandet», Johan af Gaunt i »Richard den andre», Ignatius i »Torkel Knutsson», Peder Galle i »Dagen gryr» och Hassan i »Fiesco».
Det var dock ej som skådespelare som Josephson hade sin styrka. Sedan Bournonville år 1864 afgått som intendent för scenen blef Josephson från den 1 sept. 1864 förste regissör för talscenen vid Kungl. Stora Teatern och från den 1 juli 1866 blef han engagerad som förste regissör för såväl de lyriska som de dramatiska styckena å denna teater. Bland de stycken, som han här uppsatte, må nämnas »Afrikanskan», hvars iscensättning var ett sannskyldigt mästerverk, »Judinnan» »Sardanapalus», »Coriolanus» och flere af Shakspeares dramer. Under denna tid uppfördes äfven hans egna svenskhistoriska skådespel »Folkungalek» och »Marsk Stigs döttrar» (med musik af August Söderman) samt på Dramatiska Teatern 5-aktskomedien »Med konstens vapen».
På grund af någon uppkommen schism med teaterdirektionen lämnade Josephson Kungl. Teatern 1868, och tillsammans med Fritz Ahlgrensson blef han styresman för den af juveleraren Christian Hammer året förut inrättade Mindre Teatern i hörnet af Östra Trädgårdsgatan och Södra Blasieholmshamnen, den sedermera så kallade »Hammerska ladan». För detta företag engagerades dels ett dramatiskt sällskap, sammansatt af flera utmärkta förmågor, dels ett italienskt operasällskap. Företaget var emellertid allt för lättvindigt och planlöst hopkommet för att kunna bära sig, och redan efter sex månaders tröstlös kamp för tillvaron måste detsamma upphöra. Josephson tog då anställning hos impressarion Ferdinand Strakosch, som med ett svenskt dramatiskt sällskap och ett italienskt operasällskap gaf föreställningar på Nya (s. m. Stora) Teatern i Göteborg under månaderna september 1869—mars 1870. Josehpson var scenisk ledare för såväl den dramatiska som den lyriska afdelningen och uppträdde tillika som skådespelare. Sedan detta företag gått omkull — operaverksamheten upphörde redan efter tre månader — återvände han till Stockholm, där han sysselsatte sig med dramatiskt skriftställarskap under de närmast följande åren. Han skref då bl. a. texten till operan »Allt för kungen!» (musik af J. E. Gille, men aldrig uppförd) och »Blenda» (musik af P. A. Ölander, uppförd första gången å Kungl. Stora Teatern den 26 april 1876), broschyren »Våra teaterförhållanden», 5-aktskomedien »Familjelif» (uppförd tre gånger å Södra Teatern i april 1871), komedien »Kapten Gars» (gifven å Nya Teatern) samt flera stycken som ej blefvo uppförda. År 1871 ingick han tillsammans med kungl. sekreteraren Ernst Wallmark kompaniskap med teaterföreståndaren Ludvig Zetterholm om Södra Teatern, och under ett år gaf nämnda bolag föreställningar äfven å Ladugårdslandsteatern.
År 1873 kallades Josephson af Kristiania Teaters direktion till styresman för nämnda scen, och fick nu ett nytt fält för sin verksamhet. Äfven på denna långt ifrån lättskötta plats gjorde han sig ansedd som en sällsynt dugande förmåga. Han hade dock stora svårigheter att öfvervinna, synnerligen genom norrmännens obenägenhet att se en främling såsom styresman för deras förnämsta nationella scen. Slutligen lyckades han dock besegra det norska motpartiet genom sitt glänsande framförande af Ibsens »Peer Gynt». Efter teaterns brand år 1877 lämnade Josephson Kristiania och for till Rom, där han vistades mer än ett år, och var sedan någon tid i Wien. År 1879 öfvertog han, jämte Victor Holmquist, Nya Teatern i Stockholm, hvilken de båda kompanjonerna förestodo till sommaren 1887, Här samlade Josephson omkring sig de bästa sceniska krafter, som stodo att få, däribland Fritz Arlberg, Emil Hillberg, August Lindberg, fruarna Caroline Östberg, Lotten Dorsch-Bosin, Louise Fahlman m. fl. Här var Ludvig Josephson härskaren, äfven om han till följd af ekonomiska svårigheter ej alltid kunde genomföra sin vilja. Nya Teatern var likväl på hans tid den mest lifaktiga af hufvudstadens scener, dess spellista upptog en hel mängd af den klassiska dramatikens mästerverk, bl. a. Goëthes »Faust», som aldrig förut uppförts i Sverige, »Hamlet», »Richard den andre» och »Julius Cesar»; af Ibsens och Björnsons dramer uppsattes »Brand» och »Öfver förmåga», som aldrig förut varit spelade, ej ens i Norge. Af hans repertoar få ej heller »Mäster Olof» och »Lycko-Pers resa» glömmas. Mot sin vilja nödgades han gifva en mängd större operetter, bland hvilka framför allt bör nämnas »Boccaccio» med fru Caroline Östberg i titelrollen. Men ändock bar sig icke företaget och slutligen såg han sig tvungen att öfverlämna teatern i andra händer från och med utgången af spelåret 1886-1887.
Ar 1889 blef han af Conrad Nordqvist fäst vid Kungl. Operan som sceninstruktör, på hvilken post han kvarstod i fem år, hvarefter han under ett par år fungerade som Operans sekreterare, tills han på grund af sjuklighet nödgades lämna äfven denna plats. De sista åren af sin lefnad kunde han till följd af lamhet ej lämna sitt hem, men ännu på sjukbädden dikterade han broschyrer och uppsatser rörande teatern. Han afled i Stockholm den 29 jan. 1899.
»Som teaterledare har Ludvig Josephson för alla tider inskrifvit sitt namn i den svenska scenens häfder. Som människa var han originell nog. Han var en af dem, som lefde för en idé och som aldrig böjdes af motgången eller gick ur vägen för svårigheter. Han var en stolt natur, härsklysten som den är, hvilken vet sig ha förmåga, och en sträng och fordrande herre öfver sina underordnade. Men så sparade han minst af alla sig själf och var själf den mest outtröttlige af sin teaters hela personal». (Ur dödsrunan i Aftonbladet.)
Af konung Oscar II hedrades han med medaljen »Litteris et artibus».