Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Pierre Joseph Deland

←  Anton Lorrain
Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910 : personalhistoriska anteckningar
av Johannes Svanberg

Pierre Joseph Deland
Hedvig Lovisa Charlotta Deland  →


[ 171 ]

Pierre Joseph Deland. K. T. 1 okt. 1861-13 nov. 1862.

Född i Stockholm den 13 dec. 1805 (son af violinisten i Hofkapellet Jean Pierre Deland och Eva Magdalena Eklund.) [ 172 ]Såsom af namnen framgår, var Pierre Deland af fransk härstamning. Omkring år 1770 kom som emigrant en Louis Antoine Deland från Luxembourg hit till Sverige och anställdes som kammartjänare hos drottning Sofia Magdalena. Vid sin hitkomst medförde han sonen Jean Pierre, som blef violinist i Hofkapellet och fader till de båda utmärkta skådespelarna Pierre och Fredrik Deland. En andre son till den ofvannämnde Louis Antoine D., Louis Joseph Marie Deland, föddes efter hitflyttningen, år 1772, blef aktör och sångare vid Operan och Dramatiska teatern och sedermera äfven balettmästare och skulle enligt ett omdöme af en samtida minnestecknare ha varit »en af de bästa komiska skådespelare, svenska scenen ägt»; på goda grunder skulle man dock kunna vara böjd för att tro, att i detta omdöme låge en ej så liten öfverdrift. Denne Louis Deland hade en son, Otto Ludvig, som äfven blef skådespelare vid Kungl. Teatern. Ingen af dessa båda sistnämnda kan dock berömma sig af att hafva gjort det Delandska namnet till hvad det är i vår teaterhistoria — den äran torde nog bröderna Pierre och Fredrik få ensamma taga åt sig.

Faderlös vid 12 års ålder, måste Pierre Deland genom åtskilliga konditioner redan tidigt söka själf förtjäna sitt uppehälle. Sålunda var han först anställd som tolk hos en fransk familj och därefter som informator i en borgarfamilj i Stockholm; och sedan han någon tid varit bokhållare hos en landtbrukare Orre på Värmdön, lät han skrifva in sig vid Lifgardet till häst, där han avancerade till »underofficerskorpral», som han kallas i 1824 och 1825 års mantalslängder. Af en särskild anledning måste han dock afbryta den militära banan, och det var då, som han, begåfvad med mer än vanliga teateranlag, valde den sceniska konstens utöfning till sitt lefnadsmål och begaf sig till Finland, där han började sin teaterbana hos teaterföreståndaren Carl Gustaf Bonuvier. Några år senare kom han till Christoffer Svanbergs teatersällskap, och sedan han år 1831 ingått äktenskap med skådespelerskan Charlotte de Broen — styfdotter till Svanberg och dotter af dennes maka, skådespelerskan fru Christina Svanberg, född Cederberg (förut gift med teaterföreståndaren och skådespelaren Isaak De Broen och för öfrigt syster till Knut Almlöfs moder) — öfvertog han år 1833 nämnda sällskap och var sedermera [ 173 ]egen teaterföreståndare i 28 år, hvarvid han under ett par somrar, åren 1835—1837, i förening med Olof Ulrik Torsslow arrenderade Djurgårdsteatern.

Från 1837 till 1849 spelade Deland med sitt sällskap endast i landsortsstäderna, bland andra Uppsala, som tack vare honom fick sin första skådeplats. Han hade under dessa år det erkändt bästa landsortssällskapet under sin spira, och han verkade i disciplinärt hänseende särdeles välgörande i detta fall. Och det var en sträng spira han förde i sina kraftiga dagar; han bekymrade sig fullt ut lika mycket om sina sujetters enskilda som konstnärliga lif, och han tålde inga oregelbundenheter i någotdera fallet. Det Delandska teatersällskapet åtnjöt därför alltid en ovanlig aktning i landsorten. Från 1849 förhyrde han åter under sommarmånaderna Djurgårdsteatern, hvilken han nu ensam förestod till och med sommaren 1861.

Sistnämnda år upphörde han med sin teaterföreståndareverksamhet och tog anställning tillika med sin hustru vid den kungl. scenen, men hans hälsa var nu bruten och han afled redan följande året, den 13 nov. 1862. Under detta sista år fick han endast tillfälle att visa sig i två af sina förnämsta roller: Magnus Drakenhjelm i Topelius’ »Efter femtio år» (första gången den 2 dec. 1861), och Chevalier de la Rocheferrier i »Ett parti piquet».

Den första af dessa båda roller — den lättsinnige ädlingen från Gustaf den tredjes hof — tillika med hans gamle Gaspard i »Debutanten och hennes far», och den högaristokratiske markisen från l’ancien regime i »Fröken de la Seiglière» äro de skapelser, vid hvilka Pierre Deland mest fästat sitt namn, och de, som bäst karakterisera hans konstnärskap. »I dessa tre skapelser hade han ett rikt och väl begagnadt tillfälle att lägga i dagen alla de egenskaper, som gjorde honom till den förnämste komiske karaktärsskådespelaren i vårt land, och under många år voro dessa stycken, och det med full rätt, stående grundpelare på hans repertoar. Det var äkta gallisk spiritualitet, som gnistrade ur Pierre Delands bruna ögon och som utstrålade från hela hans lifliga figur, när han återgaf dessa sina tre triumfroller. Publiken kände dem i grund och botten sedan många år, den kunde de mest målande replikerna utantill, den kände hvarje situation, och ändå voro de alltid [ 174 ]lika nya, framlockade alltid samma hjärtliga skratt, väckte ständigt samma odelade beundran.» (Frans Hedberg.)

År 1857 instiftade Pierre Deland »Dramatiska och musikaliska artisternas pensionsinrättning». — Gift med nästföljande.