←  Kap 29
Kvartetten som sprängdes
av Birger Sjöberg

Kapitel 30. "Gör det du icke kan…"
Kap 31  →


[ 226 ]

30
”Gör det du icke kan…”

Men Karl Ludvig yttrade icke ett ord, förrän han kom upp i sin bostad och placerade paketen på bordet. Cello nalkades honom med brinnande ögon och lade sin hand på hans axel. Karl Ludvig vände ett trött och säckigt ansikte mot vännen och svarade kortfattat och tungt:

— Messlöckat! Inte ett öre.

[ 227 ]— Men vad är det du har i paketen då, frågade Första fiolen med en viss otålighet.

Utan att säga ett ord uppvecklade nu Karl Ludvig de olika paketen, varvid en behaglig doft av rökta charkuterivaror spred sig i hans trevna lägenhet. Slutligen fiskade han i fickan, liksom överraskad över att något föremål ännu låg kvar därnere i djupet. Med en min av smärta och besvikelse drog Karl Ludvig fram Cellos lyckobringare, hästskon med den halva sömmen.

— Där ser du själv, fräste han nästan vredgat till Cello. Där ser du själv, att inte dä hjälpte. Och dä hjälper inte heller å drömma om hästar, som jag gjorde. Vänta, dä ä ju så sant! Jag kan undra, va dä va för någet i paketet, som di uschlingarna ga mej hos fabbro Daniel.

Paketet befanns innehålla ett stycke rökt hästkött. Det blev tyst i rummet under en minut. Karl Ludvig tog utmattad plats i sin spökstol, som sprakade och raspade, när han satte sig ned. Ovanför hans huvud gled en vit svan på ett spegelklart vatten i sommarkvällens rosiga lugn — Karl Ludvig hade erhållit en kopia av sin släktings omstridda målning — och på bordet framför honom lågo alla de nyttiga gåvorna. Cello stod och stirrade med ilskna ögon på den falska svanen, som han alltid tyckt varsla om ofärd; härifrån irrade hans blickar till bordet med matvarorna, och slutligen stannade de på Karl Ludvigs breda anlete.

— Karl Ludvig, sade han, hur var det? Hade du inte en släkting, som var mycket rik?

— Jo, svarade Karl Ludvig tonlöst.

— Varför — om du ändå skall försöka dig hos släktingar — varför försöker du dig inte på att skriva till henne?

— Aldrig, svarade Karl Ludvig med en osedvanlig kraft och bestämdhet. Aldrig!

— Du menar väl inte Skräcktanten, inflickade Första fiolen och grinade.

— Det menar jag. Jag menar fröken Klara, svarade Cello aktningsfullt.

— Aldrig, brakade det åter löst från Karl Ludvig. Aldrig!

— Broder, yttrade Cello, läggande sina ord så vänligt och [ 228 ]övertalande han kunde. Broder! Du vet väl att jag och Thure gjort allt vad vi har kunnat. Genom tillfälliga lån —

— Tillfälliga, inföll Första fiolen. Ja, det kan man kalla dem för! Bara ett tillfälligt lån, sa han, som nallade biskopskräklan.

— Vi tänker i alla fall betala dem tillbaka, fräste Cello, som blev störd i sitt välberäknade anförande. Jo, Karl Ludvig! Det är något, som säger mig, att när det är som värst, så vänder sig hjulet, och jag inbillar mig verkligen, att den där tanten, som du i alla fall visade så stor gästfrihet, har dig i gott minne.

— Aldrig, röt Karl Ludvig.

— Utom det, fortsatte Cello, att hon blev vänligt mottagen i ditt hem, har du också gjort henne andra tjänster…

Karl Ludvig blickade med förvåning upp på vännen.

— Dä har jag då vesst inte, sade han.

— Jo, min bror, det har du, svarade Cello. Du nekade att placera pengar åt henne i Västerviks Sågblad, och detta vid ett tillfälle, då hon alldeles säkert skulle ha gjort förluster, om hon fått sin vilja fram. Bör hon inte vara tacksam för det?

— Jag neka henne, därför att jag inte töckte om henne. Dä ä sanningen, bekände den hederlige Karl Ludvig. Hade ja älskat henne, så hade ho…

— förlorat tiotusen kronor, lät det från den förrädiske Första fiolen. Det kan man kalla för kärlek, det!

— Ja, men, fortsatte Cello, ja, men! Hon är säkert tacksam, för att hon slapp förlora. Hon vore väl ett odjur, om hon inte vore tacksam för det. Skriv du till din tant och bed henne hjälpa dig med en summa på ett år eller så.

— Thure kan skriva till sin pappa, töcker ja, sade Karl Ludvig.

— Aldrig, svarade Första fiolen, härmande Karl Ludvigs röst.

Cello blev ivrig. Han var i afton blekare, än han brukade vara, och nu lutade han sig fram mot Karl Ludvigs ansikte med ett fanatiskt uttryck i ögonen.

— Gör det du inte kan, säger skalden. Han säger med sina bittra och sköna ord så här, fortsatte Cello. Hur var det nu? Jo så här, säger han:

[ 229 ]

Håll den du hatar kär,
var det du icke är.
Gör det du icke kan,
varder du man.

Karl Ludvig lyssnade på dessa ord.

— Har du skrevet dä där? frågade han och tittade forskande på vännen.

— Nej, svarade Cello. Det är en karlstadsbo, som har gjort det. Men det gör detsamma…

— Kallsta, Kallsta, letade Karl Ludvig i sitt minne, Kallsta! Jag har en släkting där, som ä postexpeditör.

— Jag menar i alla fall så, fortsatte Cello, att man skall göra det man inte kan, så blir man en man, Du skall skriva till Skräcktanten och hålla kär den du hatar. Hör du det!

Slutligen lovade suckande Karl Ludvig att skriva till tant Klara, om Thure skreve till sin far, vilket den senare högtidligt svor att göra i vänskapens välsignade namn, varefter Karl Ludvig med klagande röst vädjade till Cello att hjälpa honom med brevets avfattning, ett uppdrag, som denne med iver åtog sig. Han började nästan genast raspa med en penna vid vännens skrivbord, och efter en stund var konceptet färdigt. Karl Ludvig genomläste förslaget men gillade icke fullständigt stiliseringen utan ville ha den på annat vis. Brevet utgjorde i sitt slutliga skick och sådant det sedan avsändes till tant Klara, en sammanjämkning mellan Cellos och Karl Ludvigs åsikter, och löd sålunda:


Bästa Tant Klara! (Cello hade skrivit: Kära Tant Klara.)

Med tack för senaste samvaron (Cello: Med innerligaste tack) ber jag härmed att till Tant Klara få översända en förfrågan, vars besvarande jag skall avvakta med stor spänning, då så mycket beror på om Tant Klaras hjärta (Cello: Tant Klaras varma hjärta) står öppet för mig i denna fråga, som har avgörande betydelse för min framtid (Cello: som betyder liv eller död för mig). Då Tant är den enda av mina anförvanter, som jag tror skall vara i stånd att hjälpa mig i min nöd (Cello: som jag tror förstår sammanhållningens betydelse och dessutom, som jag hoppas, äger resurser för [ 230 ]att hjälpa mig), ber jag alltså få meddela, att jag genom aktiespekulationer ådragit mig så svåra förluster, att konkurs hotar mig, om icke en tillfällig hjälp snart kan åstadkommas. Skulle nu alltså Tant Klara vilja på ett års tid försträcka mig en summa stor tvåtusen kronor (Cello: stor tretusen kronor), så skulle jag härför känna den största tacksamhet (Cello: skulle jag härför känna en tacksamhet så stor, så gränslös, en människa någonsin har känt för en annan), och räddad skulle jag också bliva.

Det är visserligen sant, att man icke skall tynga andra med sina bekymmer (Cello: visserligen säger Viktor Rydberg, att man själv bör bära sin sorg, ”ty din sorg är din och du bör bära henne”, men författaren har säkerligen härvidlag icke tagit i betraktande folkolyckor av sådant slag som dessa förfärliga penningkriser), men det är icke alltid man kan handla så, som man helst ville. Jag ber emellertid Tant Klara att icke låta vänskapen försvinna, även om Tant Klara säger nej (Cello: Jag försäkrar emellertid Tant Klara, att min vänskap skall vara lika varm som förut, även om Tant Klara icke anser sig kunna bevilja min bön), utan alltid betrakta mig med samma vänlighet som förut (Cello: utan alltid betrakta mig med samma ögon som förut och vara innerligt välkommen till mitt enkla lilla hem). I förhoppning om snart svar tecknar Tant Klaras tillgivne (Cello: tecknar Tant Klaras alltid varmt tillgivne) Karl Ludvig.


— Mer kan jag inte göra, förklarade Karl Ludvig, med utseendet av en martyr.

— Det räcker tillsvidare, sade Cello med ljusnande ansikte, och för resten får vi hoppas på lyckan.

— Och så får vi väl tacka för ett häärligt möte, avslutade Första fiolen samtalet, i det han vände sina ögon mot taket, härmande en salvelsefull predikant.