Kvartetten som sprängdes/Kapitel 31

←  Kap 30

Kvartetten som sprängdes av Birger Sjöberg Kapitel 31. Första fiolen har svårt för att vakna, men blir slutligen väckt

Kap 32  →

31
Första fiolen har svårt för att vakna, men blir slutligen väckt

Första fiolen hade börjat göra upptäckter under sitt fortsatta umgänge med Electrical girl. Den muntre skalpjägaren, som nu även vid sitt bälte kunnat fästa hennes vitblonda och fladdrande lockar, blev plötsligt ställd inför en bild av förtvivlan och förkrosselse, den han icke förmådde sluta sina ögon för och knappast heller sitt hjärta. Det var då Första fiolen tvangs att trösta älskarinnan, som endast kunde tröstas med försäkringar om att han verkligen höll av henne, men var gång den unge mannen uttalade de förbindande orden ”Jag älskar dig”, ville han springa sin väg. Just som han skulle vända henne ryggen och fly, måste han emellertid åter tänka på det lilla huvudet med de rosiga kinderna, över vilka redan ganska många tårar tillrat. Då stannade erövraren och tröstade henne på nytt, endast för att slippa se denna eländets bild, som han icke kunde fördraga, ty han ville ju vara en sorgfri man, själv fri från sorger och följaktligen fri och oberoende i förhållande till andras sorger. På detta sätt framlevde de unga människorna många dagar i ett underligt förbund, vari glädjen och lusten blandades med misströstan och olust, och det var under denna tid, som Första fiolen började göra upptäckter.

— Det är märkvärdigt, sade han en dag till sig själv. Det är bra märkvärdigt, så många ansikten en kvinna har. Den här lilla, som ju verkade som puder och luft, låter ibland som en kamrer och ser på mig precis som chefen gör, när jag försöker få ut ett förskott. Hon har en fasthet inom sig mitt i allt kärlekssnacket. Ja, det är bra märkvärdigt. Det är alldeles som om hon sökte att inkorporera mig. Men vänder jag henne ryggen, då blir hon återigen bara puder och fladder, ända tills jag kommer tillbaka och tröstar henne, och efter allt det där blir hon fast och klar igen. Ta mej tusan, om jag begriper mig på alla hennes ansikten, men fruntimmer har flera ansikten än manfolk. Pah, jag låter inte inkorporera mej! Nej, det var lögn!

Detta, att Electrical girl hade mera än ett ansikte, var Första fiolens första upptäckt. Den andra upptäckten gick ut på en sak, som bort vara tämligen ledsam för en notarie, låt vara utan akademisk grad, nämligen att han var en dålig sakförare. Hur notarien Thure Borg än sökte formulera sina försvarstal till förmån för herr Casanova, blev denne nämligen aldrig frikänd av samvetets domstol; på sin högsta höjd kunde han erhålla uppskov för införskaffande av ytterligare bevismaterial, men var gång notarien inställde sig med nya försvarsinlagor, vägrade rätten att frikänna Casanova från allt ansvar.

— Unga kvinnor pläga mestadels söka sina nöjen, var de kunna erhålla sådana, utlät sig notarien Borg i en amper inlaga till förenämnda rättsinstans, och får jag fördenskull yrka fullständigt frikännande för herr Casanova under hänvisning till ovannämnda kvinnliga nöjeslystnad, jämväl ock till den omständigheten, att vad merabemälde Casanova härvidlag företagit, skulle vilken ung man som helst i hans situation hava gjort sig skyldig till.

Rätten underkände bevisföringen, och ombads nämnde Casanova att ödmjukt erkänna, att han, må vara under ungdomligt lättsinne, begått en svår gärning mot en kvinna, som förut var oskyldig, och därtill under svikligt förklarande av att han för henne hyste ömma känslor. Casanova har alltså, yttrade rätten vidare, i föreliggande fall genom svek vunnit en kvinnas gunst. Fördenskull dömes Casanova till…

— Aldrig, inföll tilltalade Casanova, aldrig gifter jag mig med henne.

— Casanova, min huvudman, vill härmed säga, inflickade notarien Borg, att han icke anser sig kunna älska en kvinna, vilken han på ett dylikt sätt vunnit till sin käresta, varför min huvudman håller före, att bäst vore för båda parterna att fortast möjligt åtskiljas, tilltalade Casanova obetaget att framdeles söka sina nöjen, där dylika äro att utvinna, då så är allmän plägsed, varjämte naturens lagar…

Men domaren skakade alltjämt på huvudet, och eftersom denne domare hade sitt säte i Första fiolens hjärta, måste detta, hur förvirrat det än var, hemligen ha hyst en djupare känsla för Electrical girl, änskönt älskaren sökte avskaka sig något, som kändes beroende, tryckande och olustigt. Efter varje gång de åter råkats, efter varje ny försäkran, att han höll av flickan, brukade Första fiolen emellertid förtvivlad mumla:

— Det går inte på det här sättet. Det måste bli en ändring. Något måste inträffa!

Första fiolen vaknade en måndagsmorgon och sökte svalka för sitt brännande huvud genom att vända den kalla delen av kudden uppåt. Han mindes från kvällen förut ett kafésamkväm med högljutt pratande herrar, en inträngling, vilken presenterat sig som gammal sångare, och en handelsresande, som inbjudit samtliga i sällskapet till ett enskilt rum, där intränglingen först sjungit Vita rosor och I skuggan av balkongen, men sedan förolämpat en av gästerna, emedan denne förklarat, att studentsång vore friskare än annan sång.

Hovmästare Edelberg hade, häftigt gnidande sina händer, kommit in och bjudit tystnad, men slutligen själv stannat kvar för att stifta frid samt erbjudit sig att bidraga till trevnaden genom att imitera skådespelaren Gustaf Fredrikson, vilket han också gjorde på ett tillfredsställande sätt. Törstande efter mera ära, grep han därefter en osynlig violoncell, satte luftinstrumentet mellan sina knän och lät sina långa, kvicka fingrar än glida, än darra utefter osynliga strängar, medan högra handen mjukt förde en lika osynlig stråke fram och åter; under tiden åstadkom han ett mjukt surrande, vemodigt klagande violoncelljud, som verkade mycket illusoriskt och i högsta grad roade gästerna. Omedelbart efter detta dansade den på varieténummer outtömlige hovmästaren med stora och nakna fötter en dans i Isadora Duncans stil, men när skrattet blev för högljutt, tog han åter skyndsamt på sig strumpor och blankskinnsskor, blev sträng hovmästare, varnade, bjöd tystnad och försvann som ett spöke genom dörren.

I denna av snille och grogg förtätade luft hade Första fiolen slutligen domnat, och hur han kommit hem, mindes han endast svagt. Han erinrade sig, att han givit en poliskonstapel ett stort äpple i nattens mörker, och han såg sig själv i en annan scen, arbetande med låset för att komma in i sin dubblett med en iver, som om det gällt ett nattligt inbrott. Sakta, under det Första fiolen låg och lät minnena från söndagens afton surra i sitt huvud; smög en känsla av olust genom honom, och när han såg den kulna grå måndagsdagern sila in vid rullgardinens sidor, ökades denna känsla och förtätades slutligen till ett medvetande, att i dag skulle något obehagligt ske, han visste icke rätt vad, omornad som han ännu var. Han sträckte ut handen och skulle nappa klockan, då det i samma ögonblick ringde i telefonen. Första fiolen tog ett älgskutt ur sängen med sina långa ben och satte telefontratten till örat.

— Mörron, då ä Karl Ludvig. Nå, har du löckats skaffa någet?

Jaså det var detta, som skulle ske.

— Papiret! Jag har glömt det, minsann. För resten väntar jag brev från pappa, lugnade Första fiolen, och det kan komma när som helst.

— Kan du inte dä, så måste du försöka att ta opp ett förskött, hotade Karl Ludvig.

Det var nu det sista Första fiolen ville göra, ty hans chef var fullständigt oförstående för förskottssystemet. Men medan han klädde sig, ännu icke fullt vaken, lades ett brev i brevlådan, som den unge mannen genast hämtade. Brevet var från fadern, och innehöll ingen penninghjälp, men i stället följande ord:

Käre son!

Ditt v/ brev mottagit, och får jag meddela dig, att jag icke frångår mitt beslut rörande omtalade penningförsändelser, all den stund din lön är tillräckligt stor för dig att leva på, och är detta orsaken till, att ej medel närslutes. Men beder jag dig spara på dina tillgångar och genom inskränkningar få affärerna att gå väl tillhopa. Du bör nu börja att bliva förståndig, och tycker jag, att du hädanefter fullt skall kunna reda dig på egen hand. Skulle du komma i frestelse, ber jag dig tänka på din hulda moders minne, så ock på mig. Jag hoppas att inom kort kunna avlägga ett besök hos dig, och få vi då ytterligare talas vid.

Högaktningsfullt
Borg & Vendel
gn. Gustaf Borg.

Första fiolen kom sig icke för att skratta åt den kostliga avslutningen på brevet, vilket den originelle och numera något tankspridde gamle affärsmannen prytt med firmastämpeln. Den unge mannen skakade på sitt sömniga huvud och fortsatte påklädningen under stigande olustförnimmelser. Han förstod, att han i dag var tvungen att söka upptaga ett förskott.

Första fiolen började vakna.

Chefen var en principfast man; han verkade som ett litet berg. I hans fyrkantiga, gråa, präktiga huvud låg allting väl upplinjerat, redigt och klart. Genom styvt arbete och sunt förstånd hade han själv från enkla förhållanden arbetat sig upp till en god ställning, och hans verksamhet, som omfattade egendomsmäkleri och enklare juridiska uppdrag, bar vederhäftighetens stämpel. Han handlade alltid fort, var klar och sträng, men kunde han komma åt att giva ett gott råd åt någon av sina tjänstemän, då gjorde han det icke utan nöje men med en smattrande stämma, som om han företagit en uppräkning ur en inventarieförteckning. Han var fientligt stämd mot förskottsovanor, ty en människa skulle leva under sin lön, och själv hade han från sin tidiga ungdom varje månad kunnat spara en liten slant. När någon av personalen i dylika ärenden motvilligt slingrade in på kontoret, där rottingstolarna tycktes predika lagen och en tavla på väggen, föreställande ett schweizerlandskap med sylvassa toppar, tycktes utstråla köld, fingo de alltid höra en sådan smattrande och saltad predikan, dock framsagd utan personlig avoghet. Några förskott utlämnades emellertid icke. Väl viskades det om, att undantag gjorts, men om detta berättades på samma sätt, som om saken gällt en händelse ur Tusen och en natt eller en historia av storljugaren Mänchhausen. Ingen visste heller, vem som kommit i åtnjutande av den sällsynta förmånen. Den sorgsne kamrer Fors brukade emellertid vekt betona, att bakom chefens köld klappade ett urbant hjärta, men detta uttryck tycktes vara hämtat ur en födelsedagsruna i en tidning.

Första fiolen var beredd att i sitt uppträdande inför chefen nedlägga allt, som kunde verka vederhäftigt, artigt och tilltalande. Med en handfull vatten ur karaffinen slätade han ytterligare till sitt ljusa hår i nacken, stramade till kavajen, tittade sig ett ögonblick i spegeln och såg däri skymten av ett blekt ansikte, varför han i sista minuten fiffade upp tavlan genom att sammanpressa läpparna till ett manligt men förbindligt leende. Härefter anträdde notarien Borg sin tunga vandring mot kontorsdörren, knackade på och hörde ropet: ”Stig in!”

Chefen vände sitt allvarliga och bestämda ansikte med en snabb rörelse mot den inträdande. Nu utförde Första fiolen sin stora och eleganta bugning, men tyckte hela tiden, att någon drog honom i rocken, varjämte han besvärades av sväljningar, som när äppelbitar fastnat i halsen.

— Vad gäller det, herr Borg, sporde chefen.

— Jo, började Första fiolen. Jo, jag kommer här för att besvära direktören med en förfrågan, om det vore möjligt att… fastän jag ju vet, att direktören icke kan se så gillande på … jo, jag ville helt enkelt fråga, om jag skulle kunna få ett förskott på min lön?

— Nej, svarade chefen, det kan herr Borg inte få.

Härpå blev det tyst, och den unge notarien hörde klockan ticka i sin väst och rottingstolen knarra. Han ämnade säga någonting mera, vad visste han egentligen inte själv, då chefen helt oväntat kastade ut:

— Herr Borg har ingen otillräcklig lön. Ni äter på — var?

— På Frimurarerestaurangen, upplyste förbindligast Första fiolen.

— Finns billigare ställen. Fröken Olofsson har ett gott matställe. Jag åt där förr. Tre mål om dagen sextio kronor i månaden. Pannbiff frukost. Glödhoppor och kejsartårta middagen. Köttbullar, sockerrötter kvällen. Te. För exempel! För dyrt på Frimurarerestaurangen.

— Mja, mja… hm, sade Första fiolen, men det är ett hyggligt matställe. Man vill ju så gärna försöka att…

— För mycket! Rummet då, frågade chefen.

— Jag bor vid Gröntorget, upplyste Första fiolen.

— Kostar om jag får fråga?

— Sextio kronor omöblerad dubblett.

— Aj aj. Billigare i södra stadsdelen. Rum för trettio kronor tredje våningen. Bekvämligheten över gården. Men man har unga ben. För dyrt över hela linjen. Så kommer nöjena.

— Å, vad det beträffar, sade Första fiolen och ljög snällt, så är jag ju mest i familjer. Se jag spelar ju fiol.

— Även med hundra kronor extra utgifter skulle notarien reda sig på lönen. Göra besparingar. Säger ingenting om ert sätt att arbeta. Men ungdomen leker nuförtiden. Förr i världen upp klockan sex. Fullt med snö, måste skotta för att komma fram på vägen till skolan. Smörj efter Välsignelsen. Handplaggor om man inte kunde. Randiga som amerikanskt sidfläsk ibland om händerna. Ynglingar i affärer upp klockan fem. Borsta husbondens stövlar och sopa golv. Frysa i fyrtio graders köld. Ingen ytterrock ändå, bara huttra. Sur sill till frukost, tunn välling. Ekluten det! Nu är det annat minsann. Lek och nojs och förskott för att kunna nojsa mer.

När Första fiolen hörde uttrycken lek och nojs om sitt elände, kände han sig nästan frestad att svära eller att falla i gråt, men han kunde ändå inte låta bli att tänka på, hur en självdeklaration om hans eget liv skulle ha låtit på chefens korta telegrafspråk; den skulle nog ha gått i helt annan tonart, den.

— Tuggummi i morgonbönen. Fuska i latinet. Skolsjuk när det snöade för mycket. Öldrickning i gymnasiet. Klena studentbetyg. Punsch i Uppsala. Herre min je, vad den månen lyser! Mera Uppsala. Skål frater amantissimi! Flickor och dåliga affärer. Komma till ledsam affär i landsorten. Husch! Aktiespekulationer. Electrical girl…

Nu hände emellertid något, som Första fiolen aldrig beräknat. Han erhöll nämligen, bildligt talat, en stöt mitt i mellangärdet av chefen, och det lömska överfallet kom så blixtsnabbt, att han verkligen ett ögonblick kände sig bragt ur fattningen.

— Är väl inte så tokig, att notarien spekulerat? Hört talas om sådana exempel. Galningar!

Chefens ansikte växte och tycktes komma närmare i detta ögonblick, och oaktat Första fiolen stod ett gott stycke från den allvarlige mannen, kunde han ändå räkna tre hårstrån i ena näsborren på honom och se en liten kant av skjortknappen innanför hans krage. Första fiolen kände, att han blev röd.

— Å bevars, svarade han. Direktören tror väl inte. Bevare oss väl!

Chefen såg ogenomtränglig ut, varpå han yttrade:

— Jag gör er en otjänst med förskott. Spara på lönen. Stryk onödiga utgifter. Använd billigare nöjen. Föreläsningar. Femton öre för ett långt föredrag om En resa kring Söderhavsöarna häromaftonen. Håller själen frisk, vidgar vyerna. Att spela fiol… Ja… Herr Borg är ju inte gift alltså?

— Nej, svarade Första fiolen.

— Gift sig. Blir billigare. Ett mycket stadigare liv. Fyra fötter under bordet.

— Ja, men barnen, invände Första fiolen med vek stämma, Men de små…

— Räcker mycket väl till barnen också…

Första fiolen arbetade som en sömngångare hela dagen på kontoret, urståndsatt att tänka annat än obehagliga tankar. Till Karl Ludvig hade han lämnat ett för denne hedersman djupt nedslående budskap, att inga piaster från hans sida vore möjliga att anskaffa till den otrevliga växeln, vid vilken underrättelse Karl Ludvig hade åjat sig högljutt. Till sist hade denne dock lyckats uppbringa den erforderliga summan, varför molnet för en dag dragit över. Efter att på lunchen ha besökt sitt för dyra matställe, som ju borde utbytas mot fru Olofssons, gick Första fiolen hem till sin för dyra dubblett, som han ju borde lämna för att bosätta sig i södra stadsdelen, och väl hemkommen lade han sig för att vila på ottomanen, medan taveldamen på ejderdunsbolstret betraktade den olycklige med lystna blickar. Just som Första fiolen skulle sluta ögonen, ringde det på dörren, men när han tittade ut, hade besökaren avlägsnat sig efter att ha kvarlämnat ett brev i brevlådan. Den unge mannen öppnade makligt brevet, vilket han med stigande förvåning läste, under det han kände en frostorm krypa längs efter ryggraden:

Allra käraste T.

Möt mig i afton, om du har den minsta kärlek för mig, som du vet älskar dig så högt, ty jag har någonting viktigt att säga dig, men gråten stockar sig i mitt bröst, när jag tänker på min olycka. Möt mig i afton klockan sju utanför parken i hörnet, där vi bruka råkas, och om du inte vill göra det för min skull, så gör det för, ja, du förstår nog hur det är. Men jag kan inte skriva mer.

Din M. A.

Äntligen hade Första fiolen blivit fullt vaken.