Kvartetten som sprängdes/Kapitel 56
| ← Kap 55 |
|
Kap 57 → |
56
Två specialister på begärelser i en skjuts, som välter
En skjuts skraltade fram på en tämligen stenig väg, vilken, ljus och lång, börjat linda upp sig strax utanför ett lantligt stationshus. Skjutskarlen, med en pipa mellan sina hoppressade läppar, satt främst i den enkla vagnen, och på dess passageraresäte syntes den unge folkskolläraren Holmén, klädd i halmhatt och en prydlig brun kostym, vars vänstra knapphål lystes upp av en blåklint, plockad strax före påstigningen. Herr Holmén, som ju var ledamot i stadens nykterhetsnämnd, hade vid sin sida en nästan jättelik karl med vitblont hår under en grov sportmössa och ett ansikte, vars rodnad bekände synder och begär, men vars blinkande små ögon vittnade om saktmodighet eller gott lynne. Servitören Tidlunds son, Albin, som tillsammans med herr Holmén företog denna sommarutflykt, hade nu blivit omhändertagen av nykterhetsnämnden, vars tålamod till sist brustit. Albin skulle under en tid gå till vård och vila på en anstalt för åt spritbegäret svårt hemfallna personer och där begrunda sitt iråkade olycksöde och sina förspillda år samt, om möjligt, söka bliva en god, nyttig och nykter medborgare.
Från staden hade de båda herrarna på tåget haft en tämligen kort, tyst resa; nu skulle skjutsen föra dem direkt till anstalten, som låg i lantlig omgivning vid en frisk sjö i de trakter, resenärerna genomforo på den skramlande kärran. Albin, som fått sin vita skäggstubb avrakad, tedde sig tämligen snygg, där han satt vid den prydlige herr Holméns sida, skakande åt alla håll vid åkdonets krängningar. Resenärerna kommo i häftig beröring med varandra genom kärrans oregelbundna gång; dessa två så olika huvuden, Albins grova med de vita hårtestarna i det röda ansiktet och herr Holméns finare med askblonda små mustascher och sunda rosor på kinderna, slogos ibland tillsammans i en och annan vägkrök eller vid passerandet av en fördjupning i landsvägen.
— Om jag kunde begripa, Holmén, sade Albin i en ton, som kunde kallas ödmjuk, fast den storvuxne mannen alltid glömde att använda titeln av herre — om jag kunde begripa, varför jag ska fara till det där hemmet? Jag tror aldrig, att det blir någet utav det, för om jag låter bli å supa, medans jag är där, så blir jag väl alldeles tvungen till å supa, när jag kommer tillbaka. Jag måste väl ha det i alla fall?
— Tänk icke över dessa saker, yttrade herr Holmén och såg styvt framför sig med milda men fasta ögon. Overlämna detta i händerna på dem, som bättre fatta dylika ämnen. Albin har endast att under den närmaste framtiden följa anstaltens föreskrifter, och han kommer på denna plats att genom lämplig vård bliva avvänjd från rusdrycksbegäret.
I detsamma dunkade Albin till herr Holmén med sitt stora huvud, varefter han svarade:
— Jag ville riktigt parera med Holmén. Ja, ursäkta mej, men jag ville riktigt parera, att inte det går.
Folkskollärare Holmén svarade icke på en stund, men det föreföll, som den unge pedagogen övertänkt ett litet tal, lämpligt att framsäga i samma ögonblick, som han i anstaltens vård skulle överlämna den fallne reskamraten. Herr Holméns huvud dunkade nu till Albins väldiga klot under den grova sportmössan, men stöten tycktes icke störa den i tankar försjunkne läraren. Han satt och sökte efter starka och bevekande ord, men icke en blixt i de blåa ögonen tydde på, att ingivelsen ännu hade kommit. Framför de åkande låg en dal och bortom dalen svarta furutaggar i en ring kring en fjärran sjö, blank som en silversked. Små runda moln seglade fram på himlen så ledigt och fritt mot det blå, att det var en lust att se dem. Skjutskarlen drog åt sig tömmarna, och det bar sakta nedför backen, Stenar hoppade undan och rullade vid vägkanten, bortom vilken ris och björkar växte. Trots bullret, som skjutsen åstadkom, hörde de åkande hela tiden vinden gå i träden, ett ljud, som mera liknade ihållande, fräsande strandsvall än ett sus. Flugorna lyste gröna på hästens länd, den svansens svarta tagelviska sopade fram och åter, medan det blanka skinnet ryckte och ryckte för att förmå de surrande fridstörarna att avlägsna sig.
Vid vägkröken var man på ganska jämn mark; backen var så gott som avslutad, och det föreföll som om åkdonet i en lätt dans körde in i en lång berså, så tätt stodo här på ömse sidor om den smalnande vägen de gungande och mörka trädkronorna. Allteftersom vägen tycktes bli jämnare, började herr Holmén att sakta tala:
— Albin har måhända läst i en eller annan bok eller kanske hört talas om människans behov av att hämta styrka ur naturens sköte. Genom kulturlivets tärande på människans nervsystem — vet Albin vad jag menar med nervsystem?
— Ja, det är väl det, som kittlar i en?
Herr Holmén log och svarade:
— Icke så illa, Albin! Understundom kan nervsystemet bringas i en sådan oreda genom städernas allt uppslukande begär efter människornas krafter, att man helt visst kan karakterisera de dallringar, som uppstå i nervsystemet, såsom kittlingar, ehuruväl irritament är ett riktigare ord. Populärt sett tala vi dock om samma sak. Alltså, för att på nytt gå från början: genom kulturlivets tärande på nervsystemet har kroppen ett starkt behov av att genom närmande till naturen återhämta åtminstone någon del av den kraft, som gått förlorad. Begär finnas av mångahanda slag. Här är till exempel en människa, som måste äga en myckenhet lyx, vilket även tär på nervsystemet. En annan människa vill förvärva en myckenhet pengar…
— Hade en annan varit rik så, avbröt Albin med en suck.
— Säg inte det, Albin! Rika människor kunna även plågas av begär, till exempel begär efter att förvärva ännu mera pengar. Förvärvsbegäret är även värt att härvidlag tagas i skärskådande. Om begäret efter rusdrycker ruinerar kroppen, så kan begäret efter pengar…
Hade nu Albin av någon anledning haft kännedom om eller eljest genom en slumpens skickelse kommit att beröra Solidarfett eller Västerviks Sågblad, är det mycket troligt, att samtalet växlats in på ett helt annat spår, som fört långt bort från naturen men närmare kulturlivet med dess lyx- och penningbegär. Men Albin hade aldrig spekulerat annat än med roddbåtar eller tillsammans med den sjunkne förra åkaren, som kallades Luskungen, i buteljer. Därför teg Albin och väntade på fortsättning, under det att herr Holmén försjönk i tankar över hur han skulle kunna på ett nytt lån samla alla växelskulder och fickförsträckningar, och varifrån det vore möjligt att hämta ett par friska och duktiga borgensnamn. Sedan den allvarlige folkskolläraren inom sig beslutat att ännu en gång genomplöja telefonkatalogen för staden och ytterligare den ett halvt kilo tunga katalogen för provinsen för att i dessa böcker söka hitta lösningen av det till synes olösliga problemet, tog han åter vid, där han slutat i sitt anförande, dock med någon liten förändring i uttryckssättet:
— Jag menar, ser Albin, att penningbegäret, när det tager sig alltför omåttliga uttryck, kan vara ett ont i likhet med spirituosabegäret.
— Holmén! Fyllebegäret är väl ändå en bacill? Är pengabegäret också en bacill?
Herr Holmén log åter, fastän något svagare än förra gången.
— Såsom jag bestämt tidigare har sagt Albin, kan man icke tala om baciller i fråga om spritbegäret annat än möjligen i symbolisk mening. Men som jag icke här har tillfälle och tid att utreda för Albin, vad som menas med en symbol, måste jag kort och gott säga: spritbegäret är en sjukdom.
— Men pengabegäret? frågade Albin med en okuvlig envishet.
— Ja, suckade herr Holmén, även detta kan bliva av en feberaktig karaktär — Albin fattar vad jag menar med ett dylikt uttryck? Det är liksom ett brinnande…
— Se där, grymtade Albin triumferande. Gav jag mej inte fasen på, att jag ändå mena någet åt det rätta hållet. Det brinner i kroppen på en efter mer. Se där!
— Ja, nåväl, låt oss då säga så, yttrade herr Holmén, i det han lät sina ord åtföljas av ett spöklikt leende. Låt oss då säga så. Emellertid önskar jag nu komma till slutet på saken. Spritbegäret har lättare att försvinna, när den, som lider därunder, kommer i beröring med naturen, som är alla människors moder. Jag vill tro, att även Albin äger denna känsla för naturen, vilken är ett för vår folkstam typiskt drag, och förhåller det sig så, hoppas jag även på, att denne Albin, som jag nu har framför mig, skall bliva en helt annan Albin. Jag tror visserligen, att han nu i sällskap med mig reser bort i en mer eller mindre hopplös stämning, men jag tror även, att han glad och med renat —
Åkdonet hade nu i sakta takt kommit ur den grenövertäckta delen av vägen. Strax vid utgången av denna tunnel hördes ett helvetiskt larm. Det var ett krasande, knattrande och bullrande ljud, vilket på en gång nådde de åkandes öron. Skjutskarlen, som satt med slutna läppar och pipan mellan dess smala streck, varsnade med en snabb blick, att en stor stenkross stod vid vägen, ätande den ena gråstenen efter den andra, medan ett grått moln av stenpuder och granitflingor yrde omkring.
— Hästen skyggar, sade folkskollärare Holmén med en röst, som tydde på en viss nervositet.
— Prrroo. Prrroo, pojken, lugnade skjutskarlen och drog åt sig tömmarna.
— Vi hoppar av, ropade Albin, som suttit och stirrat framför sig, men nu tycktes få liv. Vi hoppar av!
Hästen tvärstannade, åkdonet vroks åt ena sidan av vägen, där ett dike öppnade sig. Inom ett ögonblick hade olyckan skett; vagnen med sitt innehåll störtade överända. I braket blandade sig ett matt ljud av krossat glas och en dov förbannelse från Albin, varefter en stark doft av renat brännvin spred sig kring de fallna, av vilken ingen, med undantag för folkskollärare Holmén syntes svårare skadad. Denne kravlade sig blek bort till en gräsmatta, medan han lätt stönade.
— Benet, benet! Det är väl brutet…
Skjutskarlen lutade sig över honom, medan Albin ur ett av sina oerhört vida stövelskaft plockade bort glasbit efter glasbit av den sönderslagna halvlitersbutelj, som han i vängåva mottagit av Luskungen kort före avresan. Herr Holmén vädrade med näsborrarna och såg sedan med en fördömande blick på reskamraten. Denna blick var avsedd som en ljungeld men liknade mera ljuset från en blekblå, sorgsen stjärna.
— I allt mitt elände, talade herr Holmén med klar röst, i allt elände kan jag icke underlåta att nu på stället beteckna Albin såsom en moraliskt undermålig individ. Jag förnimmer nog här på platsen en fylledoft, och jag vet även, att fyllet härrör från Albin. Det är skamligt! Jag vill endast tillfoga ett kraftigt: vet skäms! Vet skäms!
Albin vände på sitt lurviga huvud och såg ut som en våt hund.
— Jag är mer ledsen, jag, för att Holmén har kommit i olycka, sade han. Halvlitern tänker jag inte alls på. Den gick all världens väg, och det var väl meningen, att jag ingen frestelse skulle ha, fastän jag försökte å ta me mej en till hemmet. Men Holmén — jag är så lessen, för att Holmén har skadat sej. Va ska ja göra, va ska ja göra?
Och han såg sig omkring med en barnslig bedrövelse i sina små vattniga ögon.
Under det att en gråpudrad karl från stenkrossen hjälpte kusken att spänna ifrån den vettskrämda hästen, stödde Albin herr Holmén, som hoppade fram på ett ben, mot en lång, röd tvåvåningsbyggnad, vilken låg i närheten av vägen. Framför byggnaden syntes en flaggstång på en plan.
— Det är ett vilohem, det där, upplyste skjutskarlen, som nu upphunnit de båda vandrarna, det är Skogshemmet.
— Där finns väl antagligen en sköterska, var allt vad herr Holmén yttrade, innan han kom fram till gårdsplanen.
Det jäste av vrede inom den unge pedagogen, när han tänkte på vad han hade sagt till Albin och vad han ytterligare ämnat säga om ”renat och hoppfullt sinne”, i samma ögonblick olyckshändelsen inträffade. Han ville, han måste hålla ett strafftal till den omoraliske reskamraten. Ur byggnaden skyndade en mansperson och en kvinna i ljusblå klänning med vitt förkläde. Sedan herr Holmén med några ord hälsat dessa personer och förklarat sin oväntade närvaro, och sedan han därtill givit skjutskarlen en del anvisningar för den fortsatta färden, satte han sig på gräsmattan. Han betraktade Albin en minut med stränga blickar, varefter han yttrade:
— Lägg nu på minnet, att jag råkat i denna beklagliga situation för Albins skull. Lyd därför vår präktige skjutskarl, när resan ånyo kan fortsättas, och tag plats i räddningshemmet, där Albin skall finna vård för sitt onda begär. Omsider skall väl jag infinna mig och undersöka, hur han uppför sig. Låt mig då icke erfara något, som liknar besvikelse. Lova mig detta!
Albin, som kände en djup olust över det inträffade, och som tycktes vilja lämna bevis på uppriktig ånger, hade avtagit sin grova sportmössa. Vinden reste de vita hårtestarna kring hans huvud; de tycktes stå i giv akt, medan herr Holméns allvarliga ord ljödo. Den stora karlen kliade sig vid örat och letade efter något att säga, något, som kunde likna en edlig förbindelse. Då kom han i detsamma ihåg ett par stycken ur formuläret till en ed, han en gång avlagt såsom vittne vid rådhusrätten. I minnet återkallade Albin i största hast dessa ord så gott sig göra lät, och ropade så med darrande, skrovlig röst, medan han sträckte upp två stora fingrar i luften:
— Jag svär, rätt och sant vara, intet förtiga ej heller omtalat. Så sant mig Gud hjälpe till liv och själ, att jag ska vara rejäl mot Holmén!