Kyrkklockorna
| ← Förbarmande |
|
Sjuksköterskan → |
Kyrkklockorna.
Det är prestens barn. Nu vandra de två
Med hvar sin skäppa så trygga,
Till mörka skogen, der granarna stå
Med grenar som öfverskygga.
De varit der förr, de minnas
Hvar smultronställena finnas.
Nu gå de förbi det vaggande fält,
Förbi den grönskande hagen,
Och vallkons klocka pinglade gällt
Och varm var eftermiddagen.
En timme, en timme bara
De skulle borta få vara.
Så togo de af den ensliga stig,
Som går till tjärnen och mossen,
Och flickan sjöng en visa för sig,
Och fjärilar jagade gossen,
Hon åtta-, han nio-årig,
Hon mörk och han gullgulhårig.
Nu lyser det rödt bland tufvor och snår
Och smultron plockas och plockas,
Men längre och längre färden går,
Och snart från stigen de lockas.
Det händer så små som stora
Att rätta vägen förlora.
Hvart komma de nu? Hvar äro de, hvar?
De leta, men mer sig förvilla.
Hvad skola nu säga moder och far?
De säkert ha gjort mycket illa!
Och timme på timme skrider,
Det snart till aftonen lider.
De trefva omkring, de söka sig ut
Med ständigt växande oro;
De gå och de gå, men komma till slut
Till stället, der nyss de voro,
Der skymtar kärret och spången
Ånyo för andra gången.
Der syns den resliga tallen än,
Som mötte nyss deras blickar.
»Så ären I nu tillbaks igen»,
Förvånad ekorren nickar.
Der hväsa ormar i snåren:
»Små barnen ha tappat spåren.»
Dem ångsten grep, deras hjerta slog,
Hvar prassling dem fasa vållar,
Det bor en fara i furuskog,
Skogsensamheten förtrollar.
Och tårar tillra på kinden
I svalnande aftonvinden.
Då hörs en dallring på aftonsky,
Hör, kyrkoklockorna klinga,
De tona med frid öfver dal och by,
Till helgmål de vänligt ringa.
Nu hitta små barnen vägen,
De veta, hvar byn är belägen.
De springa ditåt, der klockan ljöd.
Så fort små fötterna bära,
Och varsna i qvällens sista glöd
Att hemmet var mycket nära.
Nu äro de der — i hamnen,
I bidande modersfamnen!
Men vördige pastorn talte då:
»Vår Gud, som skyddar oss alla,
O gif, om i verlden de vilse gå,
Att kyrkoklockor må kalla,
Som nu, alltjemt mina kära
Till hemmet, som städs är nära!»