Lärkan på heden
Lärkan på heden.
Nu öfver heden min färd skall jag ställa;
Sorgsen är själen och vandringen tung.
Ej finns ett träd, ej en sorlande källa;
Het bränner solen på tufvor och ljung.
Stum är naturen;
Svalkande skuren
Bidar hon stilla, fast väntan är lång,
Men på de lediga vingarna buren,
Höjer en lärka sin klingande sång.
Vingade sångare, hur har du kunnat
Välja ditt hem på det ödsliga fält?
Svalka och skugga ju himlen förunnat
Skogen, der trastarna drömma så sällt.
Sjungande under
Skuggande lunder,
Bäckarna dansa med ilande fart.
Skynda att njuta din lefnads sekunder,
Skynda till gladare boningar snart!
Så till den flygande skalden jag säger; —
Ack, men den lilla tycks svara mig så:
“Icke på heden min boning jag eger:
Här är jag hemma i rymderna blå.
Här vill jag qväda,
Här vill jag gläda
Ofta med toner en smäktande jord.
Der såg jag ljuset, der lärde den späda
Först att besjunga vår härliga nord.
Fast det är ljuft i de grönskande dalar,
Heden har mera af frihet och ljus;
Här från de ljusa, de himmelska salar
Blickar jag fritt kring mitt fädernehus.
Följ mig på färden!
Fädernehärden
Älska vi båda; — men åter från den
Flyga vi hän till den gladare verlden,
Skynda vi opp till vår himmel igen.“