Lagfarenhets-Bibliothek del 5 avdelning 1/10 Cap

←  9. Cap. Om twegifte.

Lagfarenhets-Bibliothek. Femte delen, första avdelningen. av Jacob Albrecht Flintberg 10. Cap. Om Tidelag.

11. Cap. Om mordbrand.  →

10. Cap.

Om Tidelag.

1 §.

"Hwar som hafwer tidelag med fä, eller andra oskjäliga djur; then skal halshuggas, och i båle brännas; warde ock samma djur tillika dödadt och brändt."

P. St. Att gossar ej få nyttjas till wallgång, XI: 2 BB. Att mål, som röra tidelag, skola HofRätt underställas, XXV: 5 RB. Huru tidelagare, som dödt i fängelse, får begrafwas, II: 1 Str. B.

S. F. Sedan Pigan B. A. ifrån Kopparbergs Län, 43 år gammal, blifwit förwunnen att hafwa haft beblandelse med en tjur, och Kongl. HofRätten den 20 Martii 1792 angående hennes bestraffning sig förfrågat; så förklarade Kongl. Maj:t sig finna 10 Cap. 1 § MB. lika lämpeligit till mann som qwinna, och att B. A. således gjordt sig till dödsstraff skyldig; men af gunst och nåde wille Kgl. Maj:t hafwa henne därifrån förskonad; och skulle hon i det stället till Tuckthuset i Stockholm i tysthet försändas, och där i 6 år till arbete hållas, samt wid wite af 6 par ris förbjudas, att sedermera någonsin wistas å den ort, där gerningen blifwit föröfwad. 1792 den 24 April, KB. till S. H. R. Sedan Drängen A. E, för begångit sodomiteri med en brun wallackad häst, blifwit dömd att halshuggas och med kreaturet å båle brännas, förklarade Kongl. Maj:t, att som denna missgjerning icke alldeles wore af samma beskaffenhet, som de tidelag, hwaräst någon commixtio sanguinis ske kunde, och denna synd ej tillförene blifwit utöfwad; men densamma mera än eljest skulle kunnig blifwa, om A. E. där å orten uti månges närwaro ett allmänt straff komme att undergå, hwarigenom wore att befara, det någon, som icke wetat af en sådan ohörd synd, wid det tillfälle kunde däraf bekomma kunnskap, och således till dess begående torde få anledning, emedan förfarenheten understundom gifwit wid handen, att obekanta synder och missgerningar igenom de publique straff, som de brottslige därföre utstådt, blifwit kunnige, samt de wanartige mera af synden tagit exempel, än låtit straffet lända sig till warning; Så borde uti domen öfwer A. E, hwilken skulle halshuggas och å båle brännas, sjelfwa brottmålet, hwarföre han skulle undergå dödsstraffet, ej med sina omständigheter uti domen, som efter wanligheten på Rättareplatsen komme att uppläsas, utsättas, utan alenast att han för et groft och wederstyggeligt tidelag wore dömd att mista lifwet och å båle brännas; men hwad kreaturet eller hästen angeck; så borde den sedan och om nattetid af skarprättaren dödas och i jorden nedgräfwas. 1726 den 21 Oct. KB. till S. H. R. Drängen A. A, som bedrifwit styggelse med en wallackad häst, hwilket wäl ej egenteligen kunde anses för tidelag, dömdes till 30 par spö och ett års arbete i helsjern å Marstrands fästning, efter hwars förlopp, om han till orten återkomme, där styggelsen blifwit föröfwad, han borde gripas och till Fästningen återföras. Brottet feck ej i utslaget nämnas, och hästen borde ifrån orten skaffas. 1735 den 19 Nov. KB. till S. H. R. Snickaregesällen C. F. F. blef, såsom beträdd med ett groft och tillförene ohördt brott, som ej till sin beskaffenhet af HofRätten blifwit uppgifwit, dömd, att i fängelserummet, där han ensam satt, afstraffas med 30 par spö, och därefter i tysthet med fartyg försändas till utrikes ort, utan tillstånd, att till Riket återkomma; Och borde de i målet inkomne handlingar och förde Protocoller förstöras. 1748 den 26 Oct. KB. till S. H. R. Gardessoldaten P. H. dömdes för dess growfa brott, hwarå beskrifwen lag ej fants, och dit 10 Ap. MB. ej kunde lämpas, att uti fängelserummet och i enslighet afstraffas med 20 par spö, och 6 års arbete på Landscrona fästning, hwarefter honom förböds att begifwa sig till den ort, där missgerningen blifwit utöfwad; Och borde handlingar och Protocoller förseglas. 1760 den 16 Julii, KB. till S. H. R. Bondedrängen E. N, som under allmän Gudstjenst Mariae Besökelsedag, efter ankomsten till Ryttaretorpet på N. bys ägor i ett Fähus därstädes föröfwat ett owanligt groft brott, hwilket HofRätten hållit betänkeligit, att till beskaffenhet och därwid befundne omständigheter i sitt underdåninga hemställande utnämna; men hwartill 10 Cap. MB. ej alldeles wore lämpeligit, dömdes, i likhet med hwad HofRätten den 30 Junii 1760 i ett mål af enahanda beskaffenhet hemstält, på det ryckte därom ej måtte utspridas, att uti fängelserummet i Westerås i enslighet afstraffas med 20 par spö, samt därefter försändas till Landscrona Fästning, att i 6 år till allmänt arbete hållas, och därefter, wid wite af 10 par spö, förbjudas att någonsin begifwa sig åter eller wistas å den ort, där brottet skedt, hwilket brott till beskaffenhet och omständigheter ej heller finge nämnas i det utslag, som däröfwer komme att utfärädas. 1765 den 27 Nov. KB. till S. H. R. För en species sodomiæ, som Skomakaregesällen A. G. utöfwat med Lärogåssen A. A, dömdes den förstnämnde, att enskilt i fängelserummet afstraffas med 24 par spö, samt därefter föras ur Riket, utan tillstånd att åter få hitkomma. 1760 den 26 Junii, KB. till S. H. R. Underdomaren bör, när något mål om tidelag företages, icke tillåta andra, utom dem, som till Rätten höra, att därwid wara tillstädes, än åklagaren och den anklagade, samt de personer, hwilka till upplysnings ärhållande, nödwändigt höras måste, hwarefter domen för den brottslige inom lyckta dörrar må afsägas, och ransakningen ofördröjeligen insändas till Öfwerdomaren, hwilket det första som ske kan, har saken att afgöra. Och när den brottslige warder till döden dömd, skall med domens uppläsande på afrättsplatsen innehållas, och i det stället, den som hafwer inseende på Exsecutionen afkunna, för hwad gerning missgerningsmannen kommer att aflifwas. 1750 den 12 Julii, Jusleen, p. 251. Presterne skola i sina predikningiar icke namngifwa och beteckna några stumma och hos oss i gemen obekanta synder, mera ländande till förargelse än förbättring. 1686 den 3 Sept. Kongl. Kyrkolag, 2 Cap. 2 §, Just. ". p. 1002. Uti brott, som angå tidelag, bör kyrkopligt hädanefter ej hafwa rum, eller därtill dömas. 1765 den 27 Junii, KB. Ugglas, 1 T. p. 190. Som Ullbergs hustru wid TingsRätten påstådt, af den till döden dömde Tidelagaren Jacob Mattssons fader Matts Pehrsson ärsättning för hennes ko, den hon kommer att mista; Så bör Matts Pehrsson, i fall dess son Jacob Mattsson något arf efter modren hos honom innestående hafwer, eller honom eljest någon egendom kan tillhörig wara, förrberörde ko, efter det hon kan pröfwas wärd wara, till Johan Ullberg eller dess hustru betala, och dem därföre behörigen tillfreds ställa. 1721 den 31 Aug. Kgl. S. H. R. Resol Ägaren till ett kreatur, hwarmed tidelag är bedrifwit, kan ej emot sin wilja åläggas att låta det döda, utan bör dödandet blifwa, igenom Konungens Befallningshafwandes embetes handräckning, wärkstält af sådane personer, som med slike göromål egenteligen hafwa att skaffa. 1758 den 2 Martii, KB. till Åbo HofRätt, angående Tidelagaren Jöns Hansson. Margaretha Pehrsdotter, som, ehuru hennes son för henne bekännt, att han begådt tidelag med en ko, dock låtit koen slagta och i sitt hus förtära, dömdes därföre till 8 dagars fängelse wid wattn och bröd. 1703 den 12 Junii, KB. till S. H. R.

Anm. Herr CancellieRådet v. Ihre i dess Gloss. Sveo Goth. p. 892, wisar, att ordet Tidelag, som i 14 Cap. Högmålis B. LL. kallas Tidholagh, och i Landskapslagarne Thydhilag, Thydalag och Tydalag, härleder sig ifrån ett Gothiskt ord Tydast, som betyder umgänge, hwadan ock i Konunga och Höfdinga styrelsen, p. 8, ordet tydelekur nyttjas i lika bemärkelse, som umgängsam. Westerås Stadga af år 1528 i dess 15 §, Just. W. p. 5, witnar, att Tidelag eller som det där kallas oterughet med oskjälig kreatur, kunde med böter försonas, hwilka Konungen, och icke, såsom fordom, Biskopen skulle tillfalla. Att af menniskors beblandelse med kreatur missfoster kunna framalstras, är enligt Medicorum intygande, en physisk omöjlighet. Den rygtbare Läkaren H. F. Teichmeyer i dess Institutiones Medicinæ Legales, Cap. 13, Quaestio 2, uppgifwer skälen därtill på följande sätt: "Cum ovum non aliunde procedat, quam a foemina, ac in illo totius corporis humani compendium jam ante conceptionem contineatur, non potest aliud animal ex illo ovo produci, quam quod in eo delineatum est, etiamsi (posito, non concesso) aspersione peregrini seminis masculini irroretur et vivificetur, quis feminis masculini particulæ spirituosæ, secundum communem sapientiorum Philosophorum sententiam, solummodo stamina ovi rore foecunditatis imbuunt, eaque primum actuando, primitivum vitæ motum afferunt, et non de novo particulos, in ovo delineatas, peregrinis figuris describunt. Hinc generationes hominum ex vaccis, aut equabus, vel afinibus, item generationes canis et vituli ex hominibus, &c. fabulas sane sapiunt." Detta wederläger den namnkunniga Mythologiska Historien om Pasiphae och Minotaurus; men att wåre Swenske förfäder måtte hafwa hyst annan tanka, will synas af orden commixtio sanguinis i det här ofwanföre pag. 181 till dess innehåll upptagne Kongliga Brefwet, daterat den 21 October 1726. Af denna anledning, och på det icke Staten med missfoster måtte uppfyllas, har wäl ock i nästan alla äldre Europeiska Lagar lifsstraff för detta brott blifwit utsatt. I Swerige, där wid Lagskipningen den principe i sednare tider blifwet följd, att icke med dödsstraff anse andre brott än de, hwarigenom menniskolif spillas, eller rubbning åstadkommes i Regeringslagarne, har under 30 års tid ingen för tidelag eller dylika brott, medelst Kongligit utslag, blifwit från lifwet dömd, utan till spöslitande ifrån 20 till 30 par, med fästningsarbete ifrån 4 till 6 år, samt wite af 6 till 10 par spö, att efter utstått straff icke wistas å den ort, där brottet blifwit föröfwat, hwarom se Kongl. Brefwen till Swea HofRätt den 30 Julii 1772, den 14 April 1780, den 9 Dec. 1782, den 18 April 1788, den 8 Martii och 18 April 1790; till Götha HofRätt den 22 Oct. 1787; Kongl. rådk. Prot. den 7 Januarii 1789, samt Högste Domstolens Protocoller den 17 Oct. 1791 samt 12 Januarii och 13 Julii 1795. Den juridiska luxe, som påbjudes i 10 Cap. 1 § MB, att det djur, hwarmed tidelag blifwit föröfwat, tillika skulle dödas och brännas, härleder sig ifrån 14 Cap. Högmåla B. LandsL. där det alternatif lämnades till domarens behag, att antingen låta djuret qwickan i jord gräfwas, eller i elden brännas; men angående ärsättning för ägaren, om tillgång, efter wanligheten, hos den brottslige tryter, är ingen ting stadgat; Och är det wäl billigt, att ägaren, som swårligen kan nyttja kreaturet, skall föda detsamma under hela tiden ransakningen påstår, och intill dess Konungens dom för brottslingen utfaller? bestraffas icke därigenom ägaren, alldeles oskyldigt, med en penningeförlust, som då den drabbar någon af Rikets fattigare Allmoge, i synnerhet då kreaturen äro flere till antalet, kan försätta honom med hustru och barn i yttersta uselhet? Hwad wore i slika händelser mera billigt, än att wid bristande tillgång hos brottslingen, ägarens till kreaturet kostnad och skada, af saköres- eller andra allmänna medel ärsattes? Att i fordna tider alla kreaturen blifwit dödade, ses af Kongliga Brefwet till Kgl. Swea HofRätt den 8 Februarii 1754, som tillade en Skarprättare särskilt arfwode, utöfwer 1736 års Taxa, för det owanliga beswär han haft, medelst 20 kreaturs dödande, med hwilka en Bonde begått tidelag. På 1780:talet utwisa flere prejudicater, att då tidelagaren med flere kreatur utöfwat tidelag, blott ett af dem blifwit dödat, och de öfrige ifrån orten skaffade, hwarom se Kgl. Rådkamarens Prot. den 22 Oct. 1787, angående Tidelagaren Lars Andersson. Omsider har det partie blifwit tagit, att befria det, wisserligen till gerningen oskyldiga kreaturet ifrån skarprättarens hand, och att förunna ägaren frihet, att till förargelses undwikande, detsamma ifrån orten borrtskaffa. Se Högste Domstolens Protocoller den 18 Januarii 1790, om Drängen Jan Jansson; den 8 Martii s. å. om Lars Ericsson; den 17 October 1791, om Nils Pehrsson; den 12 Januarii 1795, om Clement Halfwardsson, och den 13 Julii s. å. om Peter Nilsson. I Preusiske Staterne anses Sodomiteri och tidelag med lika straff, nemligen ett års fästningsarbete, samt spöslitning före och efter arbetstiden; äfwensom den brottslige på lifstid förwises ifrån den ort, där han gerningen bedrifwit, och kreaturet antingen dödas, eller hemligen ifrån orten borrtskaffas. Om någon förförer eller missbrukar annan till dylik missgerning, straffas han dubbelt, så framt det icke äro föräldrar, förmyndare eller lärare, hwilke beläggas med 4 till 8 års fästningsstraff, jämte spöslitning wid början och slutet af fästningstiden. Preus. L. 2 T. 20 Afd. 1069–1072 §§.

2 §.

"Nu kan någor ej bindas till sjelfwa gerningen; men finnes hafwa haft fullt upsåt, och warit beredd en sådan styggelse att fullborda: tå skal han arbeta i halsjärn halft åhr eller mera, efter sakens omständigheter."

P. St. Att twå sammanstämmande witnen utgöra fullt bewis, XVII: 29 RB. Att i grofwa brottmål ej får dömas till wärjemålsed, XVII: 32 RB.

S. F. Den som haft uppsåt till tidelag, bör efter 10 Cap. 2 § MB. dömas, att arbeta i halsjern halft år eller mera, och om arbete i orten ej finnes, då skall han till någon fästning försändas, att där arbeta, och halsjernet påslås i orten, där gerningen gjord är, i meninghetens närwaro, hwarmed han till arbete borrtföres, men om i något mål besynnerlige lindrande omständigheter förekomma skulle, har HofRätten det till Kongl. Maj:ts Nådiga förordnande att hemställa. 1752 den 28 Maij, KB. Jusleen, p. 317. Hospitalshjonet i Nyköping Nils Jönsson, 67 år gammal, som bekännt på sig, att 53 år förut hafwa begått tidelag, det han nu åter försökt, men, enligt StadsFältskärens intygande, för honom warit omöjeligit att missbruka sin hemliga lem till någon slags otukt, emedan den af det swåra bråk, hwarmed Nils Jönsson beswärades, wore nästan alldeles förswunnen, så att den icke syntes, förklarades, uppå den grund att 10 Cap. 2 § MB, där det handlas om dem, som kunna begå tidelag, icke till honom alldeles wore lämpelig, böra försändas till Waxholms Fästning, att utan halsjern, uti ett års tid göra sådant arbete, som han, i anseende till sin ålder och bräckelighet, kunde åstadkomma. 1764 den 31 Oct. KB. till S. H. R. Drängen Johan Ericsson dömdes för tillämnat tidelag, till 2 års arbete uti halsjern wid Sweaborgs Fästning; Och borde kreaturen, med hwilka han missgerningen försökt, ifrån orten borrtskaffas. 1770 den 23 Maij, KB. till S. H. R. Drängen Johan Mattsson dömdes för tillämnat tidelag med en ko, till 20 par spö, och 2 års arbete å Waxholms fästning, efter hwilkas förlopp han, wid wite af 5 par spö, ej någonsin finge förfoga sig till eller wistas å den ort, där brottet skedt; Äfwensom ägaren till kreaturet borde det ur wägen skaffa. 1775 den 17 Febr. KB. till S. H. R. Drängen Johan Johansson,hwilken i tidelag stadd, likwäl icke, såsom af ett witnes ankomst skrämd, hunnit därmed till full utöfning, dömdes till 3 års fästningsarbete i halsjern, samt att därefter, wid wite af 6 par spö, icke någonsin wistas å den ort, där han wederstyggelsen sökt utöfwa. 1785 den 17 och 18 Oct. Kongl. Rådk. Prot. och Bref till S. H. R. Afskedade ArtillerieHandtlangaren S. C, som af Götha HofRätt den 12 Aug. 1789, såsom den där 2:ne gångor med ett Stokreatur tidelagssynd bedrifwit, blifwit dömd att halshuggas, och i båle brännas, men enständigt nekat, det han till slutelig fullbordan af berörde missgerning kommit, hwilket äfwen af witnesmålen syntes nog sannolikt, befriades ifrån annan bestraffning, än 4 års fästningsarbete; dock förböds S. C, wid wite af 6 par spö, att wistas å den ort gerningen war begången. 1789 den 21 Dec. Kgl. Conseille Prot. och Br. till G. H. R. Jämnför Högste Domst. Prot. den 24 Aug. 1789.