Lefnadssätt och seder i Athen
| ← Greklands inre tillstånd före det makedoniska herraväldet |
|
Philip af Makedonien → |
11. Lefnadssätt och seder i Athen.
Från en grekisk vasmålning.
Liksom Athen i afseende på den högre bildningen erkändes stå framför det öfriga Grekland, så kunna vi också anse det enskilda och offentliga lifvet hos Athenarne vara typiskt för Grekerna i allmänhet. Redan tidigt på morgonen infunno sig den kringliggande landsbygdens invånare i staden för att under rop och sång utbjuda sina lifsmedel; så småningom öppnades handelsbodarne, och gatorna började fyllas af menniskor. En del af borgarena gingo till sina dagliga sysslor, under det att andra fördelade sig vid de olika domstolarne. Vid vissa tider på dagen, före måltiderna på förmiddagen och aftonen, promenerade man vid stränderna af Ilissos och rundt omkring staden, hvarest luften var frisk och ren och utsigten öfver hafvet, kusterna och öarna särdeles vacker. Den mest besökta platsen var emellertid torget (agora). Här höllos ofta folkförsamlingarna; här var senatens palats och archonternas domstol, och rundt omkring hade man salubutiker, guldsmedsverkstäder, barberarstugor m. m.; öfverallt var det fullt af nyhetssökande och sysslolösa menniskor. Många borgare, hvilka egde landtgårdar utom staden, redo ut tidigt på morgonen, meddelade slafvarne sina befallningar och kommo vanligen först sent på aftonen åter till staden. Jagt och gymnastiska öfningar sysselsatte äfvenledes många. Grekerna badade dagligen, vanligtvis före måltiden; de rike hade badrum i sina bostäder, de fattige begagnade de offentliga badhusen, hvarest de om vintern äfven funno en tillflyktsort mot kölden.
De fleste Athenare buro en kort underklädnad och deröfver en mantel, som nästan helt och hållet betäckte dem, och vanligen var utan färg, men tvåddes, när så behöfdes; likväl förekommo äfven färgade mantlar. Ylleklädnader voro de vanligaste, linnekläder begagnades mest af qvinnorna. På konsten att skickligt, smakfullt och med rika veck ordna sin mantel satte Grekerna stort värde; brist härutinnan ansågs som ett bevis på obildade och råa seder. Athenskorna buro öfver underklädnaden en kortare lifrock, båda nedtill försedde med färgade kanter eller band, och deröfver en mantel. Båda könen gjorde ett mångfaldigt bruk af smörjelse och salvor; äfven dyrbara asiatiska luktande ämnen användes. Gult puder, svärta för ögonbrynen, hvitt och rödt smink, dyrbara örhängen, halsband, nålar (bild 158), armband, ringar, ädelstenar och perlor utgjorde af Athenskorna eftersökta lyxartiklar.
Vanligen gick man i Athen till fots; emellertid betjente sig de rike äfven af vagnar eller bärstolar, eller också läto de en slaf åtfölja sig med en sammanviken stol (bild 159), på hvilken de stundom satte sig på torget eller under promenaderna. Männen plägade bära en käpp i handen, qvinnorna en solskärm. Nattetid lät man en slaf visa sig vägen genom en fackla.
Då det skarpt utpreglade medborgerliga sinnet i forntiden öfver allt underordnade den enskilde under det allmänna, och hvarje medborgare ansåg sitt fäderneslands och sin stads glans utgöra hans högsta ära och skönaste prydnad, så var under Athens bästa tider byggnadskonstens härlighet och prakt nästan uteslutande att finna i templen och andra offentliga byggnader; de privata husen (bild 160) voro till största delen små och oansenliga, gatorna krokiga och trånga. Först på Demosthenes’ tid begynner den klagan, att statsmännen uppförde byggnader, hvilka öfverträffade de offentliga i glans. De rike utsmyckade det inre af sina bostäder på det praktfullaste sätt och använde stora summor på vackra möbler.
Athenarnes vanliga måltider voro ringa, likväl värderade vällustingarne bordets njutningar mycket högt, ehuru frosseriet icke var så långt drifvet som på Sicilien, i det nedre Italien och i Rom under dess förderfvade tider. Mängden och olikheten i de rätter, som man finner angifna, förråda en mycket förfinad kokkonst; man förvånas öfver den mängd foglar och fiskar, som anrättades; många läckerheter hemtades ifrån långt aflägsna orter. I allmänhet begagnade Athenaren sitt lands sköna och rena olja till nästan alla sina maträtter; äfven insaltade oliver användes för att reta aptiten. Kräftor, musslor och ostron åtos ofta; saltad fisk fick man i stor mängd ifrån Svarta hafvet. Trädgårdsfrukterna voro i Attika utmärkta för sin sötma, och de fikon, som här växte, sändes torkade ända till Persien för att användas på storkonungens bord. Evböa lemnade goda äplen, Phenicien dadlar, Korinth qvitten och Naxos berömda mandlar. Man började måltiden vanligen med ägg, och slutade henne med frukt. Tårtor och pastejer funnos af alla slag. Många fiskarter serverades, uppstoppade med hvarjehanda konstgjordt inkrom; af andra förtärde man blott de läckraste delarne. Ibland vin satte man mycket värde på gammalt korkyriskt och hvitt mediskt, men ännu högre på det, som var ifrån Lesbos, Naxos, Thasos och Chios. Ofta blandade man vin för att göra det sött och doftande med kryddor, frukt och blommor. Äfven hafsvatten användes i vin för att, såsom man trodde, befordra matsmältningen. Sällan dracks emellertid rent vin, vanligen var det blandadt med vatten.
Grekerna sutto icke till bords, utan lågo vanligen på hvilsoffor. Vid gästabud var matsalen uppfyld af rökelse och annan vällukt. På borden (bild 162) prålade kärl af guld och silfver, ofta smyckade med ädelstenar. Gästerna voro bekransade, hvar och en hade en slaf bakom sig. Vid dryckeslag utvalde man genom lottning en dryckeskonung, hvilken anordnade allt, föreslog skålar, föreskref skämtsamma dryckesregler och väl också någon gång slog vin öfver hufvudet på den, som drack alltför sparsamt. Glada sånger voro gästabudets krydda, lyran gick omkring, och hvar och en föredrog i sin tur en sång. De, som för sitt nöje ej hade nog af sång och tal, läto efterskicka hetärer, danserskor och flöjtspelerskor o. s. v. Det vekliga Mindre Asien, i synnerhet Miletos, var fäderneslandet och plantskolan för dessa qvinnor. De flesta och de rikaste funnos i Korinth, hvarest de till och med voro i åtnjutande af ett slags utmärkelse; de berömdaste i Athen. Redan Solon, hvilken genom stränga straff ville bevara de athenska medborgarinnornas seder frie ifrån äktenskapsbrott och förförelse, lemnade, om man får tro ett fragment af en komisk skald, i samma afsigt beskydd åt hetärerna; ty enligt forntidens begrepp tog man framför allt hänsyn till medborgarne och deras familjer, under det hetärerna voro främlingar eller ofria, hvilkas sedlighet kunde uppoffras till förmån för de förra. De sökte, i synnerhet i Athen, att glänsa icke blott genom sin skönhet, utan äfven genom sitt förstånd och sin qvickhet, stundom äfven genom sin bildning.
En ganska vigtig sak, hvilken man, för att rätt förstå de gamles lif och i synnerhet Grekernas, noga måste lägga märke till, är den ledighet från de hvar dagliga göromålen, hvilken de åtnjöto. I våra dagar är det blott de rike, hvilka ej nästan uteslutande behöfva använda sin tid och sitt arbete för anskaffande af lifvets nödtorft; ibland Grekerna med deras långt mindre stegrade och konstlade materiella behof funnos många frie borgare, hvilka man enligt vår måttstock ingalunda skulle räkna till de rike, i detta läge. Derföre är hos de gamle vida mer fråga om ett värdigt än ett nyttigt användande af tiden. »Bådadera är nödvändigt», säger Aristoteles, »arbete och ledighet, men ledigheten är att föredraga framför arbetet. Likväl får ledigheten icke helt och hållet upptagas af lek, ty då vore leken lifvets ändamål; till ett värdigt bruk af ledigheten måste man lära sig vissa saker (nämligen musernas konster i ordets vidsträcktare betydelse), och dessa böra läras för sin egen skull; deremot läres arbetet af nödvändighet och för ett visst ändamål». Af det som den store filosofen här föreskrifver angående bruket af ledigheten, framgår huru mycket denna som önskvärd skildrade och så högeligen anbefalda ledighet skiljer sig ifrån en overksam sysslolöshet. Tillföljd häraf var det möjligt för menniskor med stor olikhet i yrke, förmögenhet och böjelse för öfrigt, att äfven efter fulländad undervisning i ungdomen fortfarande sysselsätta sig med de ädlare konsterna, dermed uppfylla en stor del af sitt lif och njuta af deras härliga verkningar. Äfven de fordringar, hvilka staten satte på alla sina medborgare, och det stora deltagande, hvilket dessa å andra sidan egnade staten och dess angelägenheter, äro blott förklarliga under förutsättningen af en sådan frihet från omedelbart trängande göromål.
Men ledigheten och så många medborgares tillfälle att fritt använda sin tid voro blott derigenom möjliga, att största delen af alla mekaniska göromål vältrades på en dertill särskildt bestämd menniskoklass, med andra ord derigenom att slafveriet fans. Nästan i alla de grekiska landskapen öfversteg slafvarnes antal vida de fries. Äfven den fattigare medborgaren brukade hafva en slaf; i de flesta hus behöfde man flere till förrättande af alla möjliga göromål, såsom att mala säd, baka, koka, förfärdiga kläder, åtfölja husbonden eller husmodern, då de gingo ut o. s. v. Andra arbetade i fabriker, hvaraf Athen hade en stor mängd. På landet sysselsattes de med boskapsskötsel, åkerbruk, jagt och fiske. Att ega 50 slafvar var alls ingenting ovanligt, hos de rikaste var antalet ännu mycket högre. Det är derföre lätt förklarligt, att de fries antal i förhållande till slafvarne var som ett till tre. Af en räkning, hvilken anstäldes kort efter Alexander den stores död, framgick, att Attika då ännu hade öfver en half million menniskor, ungefär 130,000 frie och inemot 400,000 slafvar. Utom dem, som föddes till slafvar, skapade krigen de fleste, alldenstund deras lott, som togos till fånga, vanligen blef träldom.
