Greklands inre tillstånd före det makedoniska herraväldet
| ← Spartas fall och Thebes storhet |
|
Lefnadssätt och seder i Athen → |
10. Greklands inre tillstånd före det makedoniska herraväldet.
Oaktadt så många strider och blodsutgjutelser hade de helleniska staterna ännu en talrik, verksam och begåfvad befolkning. Deras soldater voro fortfarande de bäste i verlden, ty hvarken den romerska legionen eller den makedoniska falangen hade ännu aflagt sina lärospån. Deras lärde, deras konstnärer voro talrike. Beträffande konst, filosofi och vältalighet, fans fortsättningen af hvad man kallar Perikles’ tidehvarf ännu qvar. Talarestolen i Athen genljöd af Demosthenes’, Lykurgos’, Hyperides’ och Hegesippos’ hänförande och manliga stämmor. Äschines skänkte vältaligheten rörelse och glans; Phokion sin dygd. Men låtom oss nedstiga ifrån den heta atmosferen på Pnyx till Akademiens skuggiga trädgårdar, för att se de män ifrån alla land, hvilka med spänd uppmärksamhet lyssna till den störste af Sokrates’ lärjungar och vänner, Platon (bild 155). Grekerna berättade, att Apollon var hans verklige fader, att redan i hans vagga hade hymettiska bin strukit sin honung på hans läppar, och att den dag, då han fördes till Sokrates, filosofen såg en ung svan, hvilken, höjande sig från kärleksgudens altare, kom att hemta hvila i hans sköte och tog sin flygt mot himmelen under en melodisk sång, som tjusade gudar och menniskor.
Platons fader påstods härstamma från Kodros och hans moder från Solon. Han började såsom skald, men afstod från poesien för att egna sig åt filosofien. Efter Sokrates’ död hade hans kringspridde lärjungar bildat flera olika skolor: Evklides, den megariska; Aristippos, Epikuros’ förelöpare, den kyreniska, hvilken uppstälde sällheten såsom menniskans mål, men ansåg nöjet vara vägen dit, i stället för dygden, som Sokrates lärt; Antisthenes åter den cyniska skolan, en annan olycklig öfverdrift, hvilken uppoffrade samhället för att kunna återgå till naturen. Platon framstälde nu i en serie af samtal (»dialoger») mellan Sokrates och hans lärjungar eller sofisterna en rent idealistisk verldsåsigt. Den filosofiska byggnad, han uppförde, består till en stor del af det renaste guld, men äfven af oädla metaller. Han gifver samvetet sitt höga värde och själen odödlighet; han finner sällheten uti dygden, äfven om hon smädas och korsfästes; han ser olyckan uti brottet, äfven om det ånjuter framgång och heder; hans sedelära är nästan kristlig; men den stat, som han grundlägger uti sin Republik, är en vidunderlig sammansättning af onaturliga menniskor och onaturliga lagar: gemensamhet af egendom, hustrur och barn, undanrödjande af de nyfödde, om de äro lytte eller öfverstiga medborgarnes oföränderliga antal, slafveriets helgd, kastväsendets införande, frihetens tillintetgörelse, barnens medtagande i krig »för att låta dem få smak på blod, liksom man gör med unga jagthundar», statens tillstängande för främlingar och för skalder, för Sophokles, Äschylos, Hesiodos, ja till och med för Homeros.
År 360 var Platon 70 år gammal; men han hade ännu i fullt behåll sitt lysande snille och sin välklingande röst. Aristoteles var då 24 år. Vid sidan af dessa jättar inom tänkandets verld, försvinner Xenophon, hvilken blygsamt hade kämpat mot den förstnämnde och skrifvit sitt Symposion emot Platons afhandling med samma namn, sin Cyropädi emot hans Republik.
Aristoteles (bild 156) föddes år 384 i Stageiros på Chalkidike. Hans fader var läkare hos konung Amyntas II i Makedonien. Aristoteles kom vid 17 års ålder till Athen, hvarest han i 20 års tid åhörde Platon, och hvarest han sedan sjelf undervisade i Lykeion samt blef stiftare af den peripatetiska skolan. Under det att ideerna enligt Platon äro tingens egentliga väsen, det enda sanna och eviga, det oföränderliga i de vexlande företeelserna, och så att säga bilda en andlig verld för sig. förfäktade Aristoteles den åsigten, att ideerna ej hafva någon egen tillvaro, utan blott finnas till i och med de yttre tingen (realism). Genom Alexander den stores frikostighet förskaffade han sig ett betydligt bibliotek och en storartad naturaliesamling. Allt hvad naturen, historien och menniskan erbjuda beaktansvärdt sökte han grundligt utforska genom att alltid utgå från den gifna erfarenheten.
I sedeläran Platon långt underlägsen, öfverträffade Aristoteles honom uti sin statslära. Dock uppoffrar han ännu, i likhet med hela forntiden, alltför mycket individen för samhället och gillar slafveriet. Denna dubbla villfarelse är en gärd, som Aristoteles betalar åt sin tid. Men han sammanblandar ej såsom Platon staten och familjen, en lära, hvilken leder till alla slag af despotism, hopens såväl som en enskild tyranns. För öfrigt kunde denne store ande ej innesluta sig inom ett trångt system. Aristoteles tillåter alla styrelser, med undantag af dem, som utöfva våld, ty han hade redan kommit till den insigten, att en styrelse framför allt måste rätta sig efter de yttre förhållandena, att den form för den offentliga magtens utöfning, som lämpar sig för en stat, kan vara skadlig för en annan.
Medan filosofien sålunda blomstrade, aftynade poesien. Den segrande demokratien är till en del skulden till den grekiska skaldekonstens undergång. Talarestolen dödar teatern. Den, som hos sig finner talang eller snille, blifver talare, och det oemotståndliga begäret efter framgång på denna väg gör, att man ej söker den på andra. Ett århundrade tidigare skulle filosofien hafva afstått Platon åt sånggudinnorna; vältaligheten skulle äfven hafva lemnat dem några af sina eröfringar. I denna punkt är det sålunda blott ett utbyte, som eger rum mellan de nio systrarna; hvad en förlorar, vinner en annan. Det grekiska snillet är ej derför i aftagande, ehuru en mägtig och dyrbar sträng har upphört att vibrera.
Man nödgas dock tillstå, att filosofien, oftast i strid med den bestående samhällsordningen, ej var en skola för fosterlandskärleken, utan tvärtom ett i staten inkastadt upplösningsmedel. Statens storhet och välfärd utgjorde föremålet för det ständiga sträfvandet hos Miltiades’ och Perikles’ samtida; Sokrates’ lärjungar deremot säga sig, i likhet med den store mästaren, vara verldsborgare, lära med Platon förakt för de nationella inrättningarna, med Zenon likgiltighet för frihet eller träldom, eller draga till och med, som Xenophon vid Koroneia, svärdet mot sina medborgare.
Solons stad var sålunda intagen på samma gång af den politiska liknöjdhet, som filosoferna predikade, och af den sinnlighet, hvilken hyllades af ett förvekligadt folk. Af detta onda, af de medborgerliga dygdernas förfall, uppkom ett annat, hvilket utgör en allmän företeelse, som man återfinner vid flere tidpunkter i historien; bruket att sälja sitt blod för att blanda sig i tvister, för hvilka man är främmande. Sedan lång tid tillbaka kände Grekerna vägen till Susa och förstodo att uppskatta storkonungens guld. Denne hade alltid i sin tjenst talrika grekiska trupper, och alltsedan Cyrus den yngre hade Persernas inblandning i Greklands angelägenheter ej något annat mål, än att der åstadkomma fred, för att få köpa dess soldater. Vid Issos hade Darius 40,000 grekiska legosoldater. Under Alexander den store och hans efterträdare tiodubblades det onda uti styrka, och Grekland förgicks, enligt Polybios’ uttryck, af brist på menniskor.
Denna olyckliga vana har vid denna tid redan vunnit insteg i Grekland. För att afgöra en tvist, vädjar man ej längre till medborgarnes mod, utan man anskaffar legosoldater. Thessaliens såväl som Siciliens tyranner hafva ej några andra soldater; Sparta sjelf besoldar sådana; Athen kan ej undvara dem. Fester och skådespel, hvilka fordom blott utgjort ett vederqvickande afbrott i handelns och krigets vedermödor, hade nu blifvit Athenarnes förnämsta sysselsättning. Hvarföre skulle ej detta fina och snillrika folk, bortskämdt af så många smickrare, lika väl som någon furste hafva en krigshär i sin tjenst? »Med en talrik befolkning, med uttömda finanser», säger Isokrates, »vilja vi i likhet med storkonungen betjena oss af legotrupper... Då man fordom utrustade en flotta, använde man främlingar och slafvar såsom roddare; medborgarne voro soldater. Nu beväpna vi främlingar för att strida och tvinga medborgarne att ro. Vid en landstigning i ett fiendtligt land ser man desse stolte medborgare från Athen, hvilka påstå sig beherska Grekerna, stiga i land med åran i hand, och soldnärer gå i striden, iklädde våra vapen.»
Sålunda försvann vanan att handtera vapen, krigshärarne upphörde att vara nationella, generalerna att vara medborgare. Såsom anförare för värfvade skaror gingo de i tjenst hos den, som betalte dem bäst, äfven om striden gälde deras eget fädernesland. Sålunda stred Chabrias i Egypten emot perserkonungen, under det Athen samtidigt sökte dennes vänskap. Iphikrates blef måg till Kotys i Thrakien och understödde honom i krigsföretag, hvilka voro öppet rigtade mot Athen. Alla dessa generaler, säger Theopompos, till och med Timotheos, Kimons son, den mest fosterlandsälskande och oegennyttige af dem alla, föredrogo ett yppigt lif i främmande land framför vistelsen i Athen.
Ehuru sålunda vid Epaminondas’ död ingenting syntes antyda den grekiska verldens snara undergång, hade likväl förfallets tid verkligen inträdt. Men hon kunde ännu räcka länge, utan att medföra någon undergång; ty det krigiska modet och det krigiska sinnet hade ännu ej utslocknat hvarken i Thebe eller Sparta, och man skall ännu mer än en gång få se Athenarne påminna sig det namn de bära. Grekland syntes sålunda ännu hafva en lång framtid, och det skulle hafva beherskat denna framtid, om ej den i historien sällsynta företeelsen inträffat, att två stora eröfrare efterträdt hvarandra på samma tron.