Spartas fall och Thebes storhet
9. Spartas fall och Thebes storhet (387—361).
Antalkidas’ fred förlänade Sparta mycken ära, säger Xenophon. Historien har ej kunnat gilla detta af Spartas partiske vän fälda omdöme. Under Athens öfvervälde hade Grekland stigit till ära och magt; under Spartas förmynderskap hade det på mindre än 17 år sjunkit så djupt, att det böjde knä för Perserna. Sparta hade ej förstått att begagna sin seger till annat än förtryck; det hade ej ens förstått att förvärfva sig despotismens storhet. Det är ej på detta sätt, man förskaffar ett välde häfd och varaktighet. Derföre inträdde också fallet hastigt. Den antalkidiska freden åstadkom visserligen för någon tid ett uppehåll uti förfallet af Spartas magt; men detta förfall var likväl redan begynt och kunde i längden ej uppehållas.
Freden var anbefald, hvar och en hade återvändt till sina göromål, då sändebud från Sparta infunno sig i Mantineia med befallning att dess murar skulle nedrifvas. Då Mantineia vägrade att efterkomma denna befallning, infann sig Agesipolis med en krigshär, belägrade och förstörde staden (385). Sparta, som förstörde Mantineia, återuppbyggde Platää. Det var en och samma statskonst, fastän yttrande sig på olika sätt. Det försvagade eller förstörde de mägtigare städerna på Peloponnesos, för att ej behöfva hafva någonting att frukta, såg deremot gerna, att Thebes magt försvagades genom i dess grannskap uppväxande mägtiga samhällen. Under förevändning att försvara dem mot Thebe, skickades spartanska karmoster till de böotiska städerna.
Följande året kommo sändebud till Sparta från de chalkidikiska städerna Akanthos och Apollonia. De begärde hjelp emot den mägtiga staden Olynthos, som hade förenat några närgränsande städer till ett förbund, öfver hvilket det såsom hufvudstad hade ett slags öfvervälde, utan att likväl utöfva något förtryck. Akanthos och Apollonia, hvilka vägrat att ingå i förbundet, hade, i synnerhet som Olynthos i detta ögonblick syntes vara sinnadt att knyta vänskapsförbindelser med Athen och Thebe, ej någon svårighet att förmå Sparta handla på Chalkidike, såsom det gjorde öfverailt, att söndra allt, för att försvaga allt och herska ensamt. Det lofvade en krigshär och lät Evdamidas i största hast bryta upp med de hopliter, han kunde få tillsammans. Hans broder Phöbidas följde efter honom i spetsen för en annan trupp. Då Phöbidas kom i närheten af Thebe, satte han sig i förbindelse med polemarchen Leontiades, hufvudmannen för det aristokratiska partiet i staden. Midtpå en sommardag, då gatorna till följd af hettan voro folktomma, insläppte Leontiades Phöbidas uti Thebes borg, Kadmeia.
Denna tilldragelse förorsakade allestädes stor harm, i hvilken Spartanerna sjelfva tycktes taga del. De bötfälde Phöbidas och fråntogo honom befälet; men de behöllo borgen. Särskilda domare, valde af Spartanerna och deras bundsförvandter, afsändes till Thebe, hvarest de dömde ledaren för det demokratiska partiet Ismenias till döden, under förevändning, att han hade emottagit persiskt guld. Omkring 400 af Ismenias’ anhängare hade dock redan lemnat staden och sökt en tillflykt i Athen.
Öfverrumplingen af Kadmeia och Ismenias’ död ökade ytterligare Spartas skuldregister, men underlättade deremot utförandet af det olynthiska kriget. Detta räckte likväl i tre år och kostade Sparta två generaler och en af dess konungar. Harmosten Polybiades hade slutligen den äran att betvinga Olynthos (379), hvilket måste lofva att hädanefter blifva Spartas lydige bundsförvandt. Men denna våldsamma upplösning af det chalkidikiska förbundet skulle förr eller senare öfverlemna Grekerna på Chalkidike och i Thrakien åt Makedonien, liksom tillintetgörandet af Athens välde hade öfverlemnat de asiatiska Grekerna åt Perserna.
Kadmeia hade i tre år varit i Spartanernas händer. Trygge genom detta stöd, iakttogo det aristokratiska partiets hufvudmän, Leontiades och Archias, ej längre någon måtta. Fängelserna uppfyldes, afrättningarna tilltogo, liksom i Athen på de trettios tid. Emellertid fattade tyrannerna misstanke, att de 400, som tagit sin tillflykt till Athen, möjligen stämplade för att återvända till sitt fädernesland. För att befria sig ifrån denna oro, beslöto de att låta mörda dem. Sedan de landsflyktiges anförare blifvit röjd ur vägen, och de öfrige fått kännedom om den fara, i hvilken de sväfvade, ansågo de för bäst att återvända till Thebe. Om de derigenom satte sitt lif på spel, hade de der likväl möjligheten att segra.
Från en grekisk vasmålning.
Ibland de landsflyktige Thebanerna befann sig Pelopidas, en man med ett hjeltemodigt sinne, rik och högättad, men likväl en fiende till tyrannerna och förenad med Epaminondas genom en vänskap, som redan blifvit pröfvad på slagfältet. Pelopidas stämplade i Athen, under det att Epaminondas, hvilken till följd af sin fattigdom och sin blygsamma tillbakadragenhet ej hade behöft gå i landsflykt, uppmanade den thebanska ungdomen att i gymnasierna kämpa med Spartanerna och vänja sig vid att besegra dem. De sammansvurne erhöllo hemliga underrättelser till och med ifrån polemarchernas hus, till hvilkas sekreterare Phyllidas, en af de sammansvurne, låtit utnämna sig. Dagen var på förhand bestämd, men för att rädda en framstående medborgare, som skulle afrättas, satte de sig i rörelse tidigare, än de först hade tänkt. Tolf af dem gåfvo sig i väg förut, klädde i enkla drägter och utrustade med jagtnät och hundar, för att blifva ansedde som jägare. De ingingo i staden genom olika portar och förenade sig hos en rik Theban, vid namn Charon, hvarest några af deras vänner slöto sig till dem. Phyllidas hade inbjudit polemarcherna till ett gästabud, lofvande dem, att de skönaste qvinnor i staden skulle deltaga deri. De hade redan hunnit blifva druckne, då ryktet nådde dem, att en del af de landsflyktige höllo sig dolde i staden. Charon, hvilken man hade angifvit, efterskickades; hans orubbliga lugn skingrade dock alla misstankar. Dessutom fick Archias bref från en vän i Athen, hvilken uppmanade honom att vara på sin vakt och lemnade honom utförliga underrättelser. Men han öppnade ej ens brefvet, utan kastade det under sin kudde, sägande: »Allvarsamma saker uppskjuter jag tills i morgon.» Några ögonblick derefter anlände de sammansvurne. De hade qvinnodrägter ofvanpå sina harnesk och buro stora kransar på hufvudet, hvilka betäckte en del af deras ansigten. Så snart de igenkänt polemarcherna Archias och Philippos. drogo de sina svärd och dödade med lätthet dessa vinförtyngde män. Phyllidas skyndade genast att öppna fängelseportarne. Samtidigt öfverraskade Pelopidas och de öfrige Leontiades och Hypates under sömnen och läto dem dela sina vänners öde. Epaminondas hade genast beväpnat sig och jemte några unge män skyndat till Pelopidas. För att föröka denna lilla skara, skickades härolder åt alla håll att förkunna folket dess befrielse. Likväl rådde oro och förskräckelse inom staden. Husen upplystes och gatorna fyldes af menniskor, utan att någon egentligen visste, hvarom frågan var. De i borgen befintliga 1500 Spartanerna skulle hafva vunnit en lätt seger öfver de sammansvurne, om de anfallit dem genast; men de högljudda ropen, de upplysta husen och den böljande menniskomassan förskräckte dem: de höllo sig orörlige i borgen, nöjande sig med att försvara den. I daggryningen anlände de öfrige flyktingarne, åtföljde af en stor skara Athenare. Epaminondas utvisade för det församlade folket Pelopidas och hans vänner, omgifne af prester, som buro heliga bindlar i sina händer, och uppmanade medborgarne att bistå fäderneslandet och gudarne. Folket utbrast i tacksamhetsyttringar och helsade landsflyktingarne såsom statens räddare. Pelopidas, Charon och Melon, de tre verksammaste medlemmarne af sammansvärjningen, utnämndes till böotarcher, en titel, som tillkännagaf, att Thebe jemte sin frihet ville återtaga sin gamla plats bland de böotiska städerna. Den belägrade borgen måste af brist på lifsmedel snart gifva sig (379).
Thebes befrielse var, säger Plutarchos, begynnelsen till en rad af händelser, hvilka krossade de kedjor, hvarmed Sparta hade belagt Grekland. Hvilka orsaker kunde plötsligen förläna en stad, om hvilken man hittills knappast kände mer än förräderiet under kriget mot Perserna, den stora magt, hvaraf vi nu finna den i besittning? Hvad som utmärkte Böotierna, var den till ordspråk blifna själströgheten och sinnesslöheten, någonting groft och sinligt. De hade ifrån början haft denna smak för gemensamma måltider och offentliga fester, som var egendomlig för Grekerna. Men under det att dylika tillställningar annorstädes förädlades och vanligen voro åtföljda af musik, dans, poesi och till och med af filosofiska samtal, voro gästabuden och dryckeslagen hos Thebanerna blott medel för utvecklandet af en smaklös lyx och tillfredsställandet af en grof sinlighet. Man åt och drack omåttligt, såsom vi hafva sett dessa polemarcher göra, hvilka läto öfverraska sig af Pelopidas’ följeslagare. En ytterst bördig och lättodlad jordmån, en tjock luft, aflägsenheten ifrån hafvet, föga industri, ingen handel, emedan jorden lemnade allt hvad som behöfdes, ej fattigdomens sporre såsom i Attika, ej farans såsom i Sparta: se der orsakerna till att Thebe och Böotien hade qvarstått i skuggan. Man kunde der lefva godt utan några synnerliga mödor; hvartill skulle det då tjena att anstränga sig? Till dessa orsaker måste man lägga Böotiens politiska sönder splittring och det förakt, Thebe efter perserkrigen var utsatt för. Då Athen hade dukat under, då Sparta hade gjort sig förhatligt, drog Thebe, som ej hade utnött sina krafter under den utkämpade striden, fördel af det förras svaghet och det senares öfvermod. Det kan ej betviflas, att invandringen af de Athenare, som förjagades af de trettio, och af flere italiske Greker, hvilka, enligt Plutarchos vittnesbörd, förde Pythagoras’ läror till Böotien, har bidragit att gifva en ny lifskraft åt det thebanska sinnet. Äfven lärjungar af Sokrates kommo till Thebe för att meddela undervisning. Deras inflytelse och de politiska förhållandena åstadkommo en viss rörelse hos Böotierna, hvilka egde läraktighet, kraft och allvar, men ej den utsökta finheten, den qvicka uppfattningen och det tjusande behaget hos den attiske medborgaren.
En enda man, Epaminondas, sammanfattar hos sig alla detta folks goda egenskaper. Han tillhörde en framstående familj, Sparternas slägt, hvilken man påstod hafva uppkommit genom i jorden sådda draktänder; han föddes fattig och förblef så hela sitt lif. Då han stod i begrepp att föra en hel krigshär till Peloponnesos, nödgades han för sin utrustning låna 45 drachmer. En annan gång, då en fest tillstundade, höll han sig inne i flere dagar, för att man skulle kunna tvätta hans enda mantel; men långt ifrån att finna denna brist obehaglig, skattade han sig lycklig att derigenom vara befriad från många bekymmer. Han var måttlig som en af Pythagoras’ lärjungar, han förtärde aldrig vin och åtnöjde sig ofta med litet honung. I kunskaper öfverträffade han alla sina landsmän. Epaminondas försummade ej något af de studier, som fullända menniskan. Han lärde sig att spela på lyra och flöjt, att sjunga, ja till och med att dansa. Han öfverlemnade sig med ifver åt gymnastiska öfningar och vanan att handtera vapen, hvarvid han lade mer vigt på vigheten än styrkan; den senare syntes honom mer tillhöra atleten, den förra soldaten. Sin kropp gjorde han sålunda genom ständig öfning smidig och rörlig, sina själsegenskaper utvecklade han genom tankeansträngningar. Pythagoräen Lysis från Tarent var hans lärare i filosofien. Redan såsom barn fäste han sig så mycket vid denne dystre och allvarsamme man, att han föredrog hans sällskap framför sina jemnårigas. Han ville ej skiljas ifrån honom, förrän han lärt sig såväl medborgarens pligter som menniskans. Klok och skicklig att draga fördel af omständigheterna, med en stor själ och ett okufligt mod, förstod han både att befalla och lyda, hvilket enligt Aristoteles’ förmenande är det utmärkande draget för goda medborgare. Den ena dagen besegrade han såsom befälhafvare Sparta vid Levktra, den andra tjenstgjorde han som simpel soldat och fördrog alltid, utan att beklaga sig, såväl folkets som sina vänners orättvisa behandling. Hans vördnad för sanningen var så djup, att han ej ens på skämt tillät sig en osanning. Han förstod att bevara en hemlighet, talade litet, hörde mycket; var likväl en skicklig talare, hvilken mer än en gång gagnade Thebe lika mycket genom sitt ord som genom sin arm. Då Pelopidas anstälde sin sammansvärjning, vägrade Epaminondas att taga del deri, ingalunda af feghet, men emedan han mer tyckte om den öppna striden än tillställningar, som skydde dagsljuset. Under det de landsförviste i hemlighet uppgjorde sina planer, utbildade han de unga Thebanerna till män. Då det gälde, hafva vi sett, att han ej undandrog sig faran. Alla hans dygder hindrade honom ej att hysa ett brinnande begär efter ära, icke för sig sjelf, men för sitt fädernesland.
Pelopidas var uteslutande en handlingens man. Kroppsöfningar och jagt hade för honom större behag än böcker och filosofiska lärdomar. Tillhörande en rik och framstående slägt, delade han med sig af sina rikedomar åt sina fattiga vänner och lefde sjelf enkelt. Han var en utmärkt anförare, snabb i beslut och utförande; men i andlig begåfning synes han hafva varit Epaminondas underlägsen. Thebes storhet räckte lika länge, som dessa båda män lefde.
Deras första omsorg var att sätta sitt fädernesland i stånd att uthärda en fruktansvärd kamp, som de förutsågo. Då konung Kleombrotos inföll i Böotien för att straffa Thebe, började Athenarne blifva förskräckte öfver att se Spartanerna så nära och ångrade, att de hade förklarat sig för Thebe. Genom ett brottsligt offer åt sin fruktan anklagade Athenarne de två fältherrar, hvilka utan folkförsamlingens uttryckliga befallning ädelmodigt understödt de sammansvurne, och dömde den ene till döden, den andre till landsflykt. En mot Athen utöfvad trolöshet kom dock Thebe till hjelp. Den spartanske generalen Sphodrias, hvilken af Kleombrotos blifvit qvarlemnad i Thespiä, beslöt, förledd af Phöbidas’ exempel, att öfverrumpla Peiräevs för att godtgöra Sparta för förlusten af Thebe. Försöket misslyckades, och Sphodrias anklagades i Sparta för sitt trolösa anfall mot en bundsförvandt. Tagen i försvar af Agesilaos, blef han frikänd. Förbittradt häröfver, bröt Athen med Sparta och rustade sig för kriget: murarne kring Peiräevs fullbordades, och en flotta af 100 fartyg utrustades (378). Af ännu större vigt var, att Athenarne slöto förbund med de mägtigaste sjöstaterna och derigenom återstälde sitt eget herravälde till sjös. Först förbundo de sig med Chios och Byzantion, hvilkas exempel följdes af 70 andra städer, hvaribland Rhodos och Mytilene. Äfven största delen af Evböa slöt sig till dem. Förbundets sammankomster höllos i Athen, hvarje stat hade en röst, och Athen fick öfverbefälet i krig. Athen skaffade sig förtroende hos sina bundsförvandter genom en vis måtta. Det gjorde ej vidare anspråk på den jord, hvilken på fastlandet eller öarna varit utdelad åt athenska nybyggare, och som desse hade blifvit beröfvade mot slutet af peloponnesiska kriget; en lag infördes till och med, som förbjöd hvarje Athenare att förvärfva sig jordegendom utom Attika. Thebes upptagande i förbundet förändrade dess karakter. Det hade förut uteslutande bestått af sjöstater. Det måste nu äfven utrusta en betydlig landtstyrka.
Från en antik vasmålning.
Kriget begynte på allvar år 378, då Agesilaos gjorde ett infall i Böotien. Sedan han anstält ett sköflingståg, syntes han hafva för afsigt att inlåta sig i drabbning med förbundshären, men Athenarne under Chabrias, hvilka afvaktade hans anfall »med skölden mot knä och framsträckt lans», förskräckte honom genom sin krigiska hållning, så att han, ehuru öfverlägsen till antal, drog sig tillbaka. Athenarne uppreste en bildstod åt sin general, framställande honom i den antydda ställningen.
Då kriget gick mindre lyckligt till lands, beslöt Sparta att använda en del af sina krafter till sjös. 60 fartyg utrustades för att hämma Athens sädestillförsel. I sjöslaget vid Naxos förstörde Chabrias i spetsen för Athens flotta 49 af dessa. Spartanernas nederlag skulle blifvit ännu fullständigare, om Chabrias, som ej hade glömt de Arginussiska öarna (se sid. 398), förföljt fienden, i stället för att uppsamla de döde (September 376). Denna sjöseger hade för Athen de vigtigaste följder. Dess bundsförvandter förökades derigenom ansenligt. Timotheos, Konons son, kringseglade det följande året Peloponnesos och återförde till förbundet med Athen Korkyra, Kephalenia, Akarnanerna och Molossernas konung Alketas samt slog den spartanske amiralen, hvilken ville hindra hans framgångar. Denna expedition hade äfven en annan fördel: Spartanerna, oroliga för sina kuster, hade ej vågat lemna Peloponnesos. Thebe fick sålunda tillfälle att anfalla de böotiska städerna Thespiä, Platää och Orchomenos, hvilka alltsedan Antalkidas’ fred hade utgjort ett stöd för Sparta. Pelopidas, som hvarje år hade blifvit utvald till böotarch, återvände i spetsen för den heliga skaran från ett krigståg mot Orchomenos, då han oförmodadt stötte på en spartansk trupp i närheten af Tegyra. Pelopidas hade blott 300 man; Spartanerna voro betydligt talrikare, men blefvo fullständigt slagne. Den heliga skaran mottog denna dag hedersdopet. Hon utgjordes af en liten kärntrupp, bestående af män, hvilka alla sinsemellan voro förenade genom fosterlandskärlekens och vänskapens band.
Sedan kriget blifvit öfverflyttadt till sjös, fick Athen bära hela dess tyngd; emellertid hade Thebe skördat största fördelen deraf. Det underlade sig Böotiens mindre städer och förstörde jemte flera andra det nyligen återuppbyggda Platää, hvars invånare ännu en gång funno skydd i Athen. Missnöjdt häröfver, började Athen år 374 underhandla med Sparta om fred. Underhandlingarna afbrötos visserligen, men återtogos år 371. Det var första gången, säger Diodoros från Sicilien, som Sparta och Athen kommo öfverens om att dela öfverväldet i Grekland. Enligt samme Diodoros uppträdde Artaxerxes sjelf såsom medlare mellan Grekerna, på det att han, för att kunna kufva sina upproriska provinser, skulle få de afskedade trupperna i sin tjenst. Freden afslöts på de vilkor, att Sparta skulle återkalla sina harmoster från städerna, att man på båda sidor skulle afskeda krigshärarne både till lands och sjös, att hvarje stad skulle vara oberoende, och att, om någon af de i freden inbegripne bröt densamma, de öfrige skulle förena sig emot honom. Den sista bestämmelsen var rigtad emot Thebe. Sparta bekräftade freden både för sig och sina bundsförvandter med en ed; Athen och dess bundsförvandter aflade samma ed, men hvar och en för sig. Thebanerna voro inskrifne ibland Athens bundsförvandter; dagen derefter anhöllo de, att ordet Thebaner skulle utbytas mot Böotier. Detta utbyte skulle hafva rättfärdigat Thebes anspråk öfver Böotien. Agesilaos satte sig deremot och frågade Epaminondas, som var närvarande å Thebes vägnar, om han ej tyckte det vara rättvist, att Böotiens städer voro frie. »Nej», svarade Epaminondas, »så vida I icke finnen billigt att göra Lakoniens städer oberoende.» Agesilaos utströk då Thebes namn från fredstraktaten (Juni 371).
Fyra dagar voro knappast förflutne, då den spartanske konungen Kleombrotos, hvilken redan före fredens afslutande hade intågat i Böotien med 10,000 hopliter och 1000 ryttare, anlände till slätten vid Levktra, hvarest den thebanska hären redan befann sig. Den var blott 6000 man stark, men dess kavalleri var Spartas öfverlägset. Epaminondas förde befälet, understödd af sex andra böotarcher; Pelopidas anförde den heliga skaran. Epaminondas önskade drabbning; hans embetsbröder tvekade. Han fick likväl tre röster på sin sida, hvarigenom hans mening segrade. Epaminondas uppstälde krigshären på ett nytt sätt: han anordnade en sned, kilformig slaglinie och anföll företrädesvis med den venstra flygeln, hvarest han hade sina kärntrupper, under det han använde den högra såsom reserv. Då han sålunda gjorde det egentliga anfallet på den punkt, der han hade sina bästa soldater, blef Spartanernas linie bruten, hvarigenom stridens utgång afgjordes. Slaget vid Levktra var det blodigaste nederlag, som någonsin vederfarits Sparta. Jemte konung Kleombrotos hade blott af de 700 i striden deltagande Spartiaterna 400 fallit (371).
Man var i Sparta sysselsatt med att fira en fest och staden var full af främlingar, då ilbud anlände från Levktra och förkunnade den sorgliga nyheten. Ephorerna förstodo väl, att de hade förlorat herraväldet öfver Grekland. Emellertid tilläto de ej, att festen afbröts, eller att staden aflade sin högtidsdrägt. Då man dagen derpå erhöll listan öfver de döde och öfver dem, som räddat sig genom flykten, visade sig slägtingarne till de förre högtidsklädde och med strålande ansigte, under det deras anhörige, som hade flytt, innestängde sig i sina boningar, såsom det var brukligt vid djup sorg, eller, om de nödgades gå ut, gingo de bedröfvade med nedslaget hufvud. Lagen dömde de Spartiater, som hade flytt, till vanära och förklarade dem ovärdige att bekläda något embete. Agesilaos föreslog nu att låta lagen sofva för denna gång, på det att Sparta ej skulle behöfva förakta ett för stort antal af sina medborgare.
Spartas herravälde öfver Peloponnesos skakades genom slaget vid Levktra i sitt innersta, och det fans kanhända på hela halfön ingen ort så liten, att den ej erfor känningar deraf, emedan det öfverallt fans två partier, det aristokratiska och det demokratiska, och, så snart ettdera såg sin fana segra på något slagfält, försökte det draga fördel häraf. Athen sökte nu intaga Spartas plats på Peloponnesos, genom att i sin ordning göra sig till verkställare af den antalkidiska freden. Det sammankallade en församling, uti hvilken sändebud från många städer, bland andra från Korinth, svuro att efterlefva traktaten och, om så behöfdes, äfven tvinga alla andra att efterlefva densamma. Detta var ingenting annat än ett nytt förbund, bestående ej blott af sjöstater, utan äfven af medlemmar på fastlandet, i spetsen för hvilket Athen stälde sig såväl emot Sparta som Thebe. Mantineierna uppbyggde nu trots Spartas förbud sin gamla stad. I Korinth, Sikyon, Megara, Phlius och Argos inträdde våldsamma och blodiga partistrider. Den omhvälfning, som fick den största betydelsen, var den, som förändrade Arkadiens politiska tillstånd. Med ett område, som var mer vidsträckt än något annat på Peloponnesos, med en kraftig och krigisk befolkning hade Arkadien likväl aldrig utöfvat något inflytande på Greklands angelägenheter. Det var blott ett genomgångsland för Spartas krigshärar, och dess söner sålde som legosoldater öfverallt sitt sorglösa mod. Det förlorade sålunda sitt bästa blod utan något gagn för sig sjelf. Under det Arkaderna förskaffade främmande konungar seger och magt, berodde Arkadien af Spartas godtycke. Många fosterlandsvänner skulle gerna hafva velat ändra detta förhållande. Efter slaget vid Levktra började man göra allvar af saken. Lykomedes från Mantineia föreslog år 371, att Arkadiens invånare skulle förena sig till ett enda folk i likhet med Spartanerna och Athenarne. Han ville anlägga en hufvudstad, inrätta ett stort nationalråd, hvilket skulle beklädas med den högsta magten i afseende på yttre angelägenheter, särskildt rörande frågor om krig och fred, och uppställa en krigshär till landets försvar. Sparta förskräcktes öfver ett företag, som skulle förskaffa det en fruktansvärd fiende vid dess norra gräns, men Thebe gladde sig öfver detta förslag. Om Epaminondas ej, såsom man har sagt, var dess upphofsman, uppmuntrade han det åtminstone af alla krafter; och då man begynte lägga grunden till den nya staden, sände han 1000 soldater för att skydda arbetarne. Snart reste sig Megalopolis (den stora staden) på en vidsträckt slätt i den sydliga delen af Arkadien. Staden anlades i stor skala, dess teater blef den största i Grekland. 40 städer bidrogo, enligt Pausanias, till dess befolkning.
Städerna Orchomenos och Tegea voro de enda i Arkadien, hvilka gjorde något verksamt motstånd mot sakernas nya ordning. Orchomenos erhöll en besättning ifrån Sparta, der äfven Tegeas aristokrater sökte hjelp. Sparta ansåg sig böra under stödja sina vänner. Men då Agesilaos ryckte in uti Arkadien, nalkades en thebansk här, hvarföre han drog sig tillbaka för att sätta Sparta i försvarstillstånd (369). Den antågande krigshären var betydlig; med undantag af Athen hade nästan alla folk i norra och mellersta Grekland lemnat bidrag till den samma; så stort anseende hade segern gifvit Thebe. Epaminondas förde befälet; Diodoros angifver hans styrka till 50,000 man, Plutarchos till 70,000, hvaraf 40,000 hopliter. Han inträngde i Lakonien, följande Evrotas’ lopp ända till Sparta, hvilket aldrig förut, sedan det kommit i Dorernas händer, sett skenet af några vakteldar. Förskräckelsen var ytterlig; största delen af befolkningen, såväl frie som slafvar, vägrade att lyda. Lyckligtvis för Sparta egde det Agesilaos, hvilken var van att bevara sin kallblodighet i farans ögonblick. Alla Heloter, som ville gripa till vapen, erhöllo löfte om frihet: 6000 infunno sig. Ett nästan lika stort antal bundsförvandter anlände till sjös. Genom att sköfla Lakonien hoppades Epaminondas kunna förmå fienden till drabbning, men Agesilaos, hvilken ej blott hade yttre utan äfven inre fiender att bekämpa, rörde sig ej ur stället. Utan att våga storma Sparta, nöjde sig då Epaminondas med att återskänka Messenien friheten och bygga fästningen Messene på vestra sluttningen af berget Ithome, hvarpå han, efter att hafva besatt Tegea, lemnade halfön, hvars utseende han för alltid förändrat.
Ännu en gång kallade Arkadiens städer Thebanerna till Peloponnesos. Sparta och Athen, som af afund mot Thebe förenat sig med dettas fiender, kunde ej hindra Epaminondas’ intåg på halfön, men ankomsten af hjelptrupper från Dionysios i Syrakusa förmådde Thebanerna att draga sig tillbaka. Arkaderna, hvilka ville göra sig oberoende af förbundet med Thebe, anföllo sedermera både detta och det följande året Lakonien på egen hand, första gången ostraffadt, senare gången besegrades de, utan att en enda Spartan förlorade lifvet (368).
Thebes inblandning i Thessaliens angelägenheter gaf Sparta rådrum. Thessaliens tre förnämsta städer, Larissa, Pharsalos och Pherä, kämpade om herraväldet i detta af inre strider i långliga tider sönderslitna land. Iason, Pheräs herskare, hade lyckats göra sig till hela landets öfverhufvud, hvarefter han börjat eftersträfva herraväldet öfver Grekland. Han blef dock mördad, och hans stora planer dogo med honom (370). Genom en rad af illgerningar efterträddes han först af sina två bröder, sedan af sin brorson, den grymme Alexander i Pherä. Alevaderna i Larissa vände sig först till Makedonien, sedan till Thebe, för att skaffa sig hjelp emot honom. Man sände dem Pelopidas, hvilken, efter att hafva drifvit tyrannen på flykten, begaf sig till Makedonien för att tillintetgöra Athens inflytande derstädes. Såsom gisslan hemförde han till Thebe den unge Philip, konungens broder, och 30 andra förnäme makedoniske ynglingar.
År 367 hade hofvet i Susa ännu en gång det nöjet att se sändebud ifrån de förnämste af Greklands stater vid perserkonungens fötter. Pelopidas lyckades visserligen draga Artaxerxes på Thebes sida, men de öfrige grekiska staterna bekymrade sig föga om konungens föreskrifter. Under dessa onyttiga och skamliga underhandlingar hade Epaminondas för tredje gången inträngt på Peloponnesos. Han lyckades förmå Achäerna att sluta sig till förbundet med Thebe, men detta utan någon varaktighet, och Arkaderna, hvilka lika mycket fruktade Thebes öfvervälde som Spartas, höllo sig afsides. Detta var ett hårdt slag för Thebe, det erhöll ett annat, ännu hårdare i norr. Det skickade nemligen år 366 Pelopidas till Alexander i Pherä för att förmå denne att ställa sig Thebes traktat med Perserna till efterrättelse. Alexander kastade då Pelopidas i fängelse, hvarur denne visserligen befriades af Epaminondas, men Thebe förlorade sitt inflytande öfver Thessalien och följaktligen äfven öfver Makedonien. Athen deremot återuppbyggde i tysthet sitt välde. Timotheos underkufvade Samos (365), och året derpå erhöll Athen en del af Chersonesos och ingick åter förbund med städerna på Chalkidike. Thebe ville likväl ej nedstiga ifrån den plats, det intagit. Det hade aldrig förr haft något fartyg i sjön. Epaminondas öfvertalade det att utrusta 100 treroddare, med hvilka det genomseglade Agäiska hafvet, utan att likväl uträtta någonting stort, Pelopidas återskickades ånyo med en krigshär till Thessalien, sammandrabbade med Alexander vid Kynoskephalä, besegrade honom, men stupade sjelf (363). De thessaliska städerna, hvilka kallat Pelopidas till sin hjelp, sörjde honom lika mycket som Thebanerna sjelfva och anstälde åt honom en storartad begrafning.
Sedan Thebe återvunnit sitt inflytande i Thessalien, ville det äfven återställa detsamma på Peloponnesos. Epaminondas ditförde år 362 en krigshär. Anländ till Tegea, erfor han, att Agesilaos, tillkallad af Mantineia, brutit upp från Sparta med alla sina stridskrafter. Epaminondas skyndade då i största hemlighet att infalla i Lakonien, och om ej Agesilaos blifvit i tid härom underrättad genom en öfverlöpare, skulle Sparta, fullkomligt blottadt på försvar, med största lätthet blifvit taget. Nu deremot tvang den gamle Agesilaos’ återkomst Epaminondas att återvända till Arkadien under ilmarscher, för att ej blifva instängd i Evrotasdalen.
Epaminondas ville dock ej återvända från sitt krigståg, förrän han återstält den förlorade glansen af Thebes vapen. Han uppsökte fienden på en slätt i närheten af Mantineia. Spartanerna hade 22,000 man, Epaminondas 33,000. Denne följde samma taktik som vid Levktra. Han öfverraskade sina motståndare, hvilka ej väntade sig någon strid, anföll blott med sina bästa trupper och samlade dessas kraft på en enda punkt, hvarest allt nödgades gifva vika. Han höll sig sjelf i första ledet och kom för långt framför sina följeslagare. Omgifven af fiender, kämpade han länge, oaktadt han erhållit flera sår, ända till dess han i bröstet erhöll en så kraftig lansstöt, att skaftet krossades, och sjelfva spetsen qvarstannade i såret. Thebanerna kunde med möda rycka honom ur fiendernas händer och föra honom ur striden. Läkarne förklarade, att han skulle dö, då man tog vapnet ur såret. Då tillkallade Epaminondas sin vapendragare för att få veta, om hans sköld vore räddad; väpnaren visade honom den. Han frågade sedan, hvilken som hade segrat; Böotierna, svarade man honom. »Godt, jag kan då dö», hvarpå han befalde, att man skulle utrycka lansspetsen. I detta ögonblick uppgåfvo de vänner, som omgåfvo honom, högljudda snyftningar. En af dem utropade: »O Epaminondas, skall du då dö utan att lemna några barn efter dig?» — »Nej», sade han, »nej, vid den store Zevs, ty jag lemnar efter mig två döttrar, segrarna vid Levktra och Mantineia.»
Innan Epaminondas dog, hade han velat se Iollidas och Daiphantos, två af hans underbefälhafvare, hvilka han ansåg värdige att blifva sina efterträdare. »De äro döde», svarade man. — »Gören då fred!» var hjeltens råd. Thebe hade verkligen förlorat sina förnämsta anförare, utan att vid Mantineia hafva vunnit en afgörande seger (362). — »Denna strid», säger Xenophon, »qvarlemnade i Grekland lika mycken oreda som förut». Den utgjorde sista hugget åt det spartanska väldet. utan att likväl gifva stadga åt Thebes. Alla kommo följande år öfverens om att underteckna en fred, hvarigenom Messenien och öfriga stater på Peloponnesos tillförsäkrades oberoende. Sparta gjorde invändningar; men, stående ensamt, kunde det ingenting uträtta.