Ja, min vän, det är nog sant:
»Lifvet är en börda nära».
Men jag frågar samvetsgrant,
Hvad vi annars skulle bära?
Tungt och hårdt det synas vill,
Men otacksamt är väl detta,
Då naturen bjudit till
Att alltjemt vår börda lätta.
Ty i samma ögonblick
Menniskan kom till i tiden,
Kroppen som en säck hon fick
Att beqvämt ha lifvet i den.
Vårda lifvet är vår pligt,
Och se väl om säcken bör man:
Säckens styrka är af vigt:
Trillar lifvet ut, så dör man.
Kroppen ifrån början stark,
Var patent i paradiset.
Från hans färd i Noachs ark,
Blef han ej på gamla viset.
Noach under resans lopp
Började för kroppen frukta;
Grubblade tills han fann opp
Att med drufvan honom fukta.
Hade han en drufvopräss
Ej i röda rappet fått sig,
Menskokroppen sedan dess
Hade aldrig nånsin stått sig.
Noach var en hedersman,
Som han anses än med rätta:
Klaga ej, men gör som han
Och sök lifvets börda lätta!
Laga att på alla sätt
Kroppens halt blir sextonlödig!
Då blir också lifvet lätt
Och din klagan öfverflödig.
E. S—dt.
