På Djurgården
| ← Lifvets börda |
|
Sommarens ankomst den 4 juli 1871 → |
| Ur Ny Illustrerad Tidning. 27 Maj 1871, N:o 21(166-167) Se digitalisering på ALVIN! |
På Djurgården.
Vårfantasier af E. S—dt.
Det susar,
Det brusar,
Det piper och gnyr
I knutar och vrår.
Det sqvalar
I dalar,
Det gassar och pyr
I skrefvor och snår.
Det glittrar,
Det qvittrar,
Kring land och kring strand;
På väg och i skog
Det simmar,
Det stimmar,
Det knarrar ibland
I spade och plog.
Det svingar,
Det klingar,
Det skrockar och gal
På mark och på gren.
Det surrar,
Det snurrar
Precis som på bal
I vårsolens sken.
I bäckar,
I häckar,
I pöl och i vass
Ett tiss och ett tass!
En äflan,
En täflan,
Ett snick och ett snack,
Ett hej och ett hif!
Det stökar,
Det bökar
Ett lefvande lif
I sophög och stack!
Herr poet, ni glömmer att det bräker också. Ser ni inte Salamonskys get derborta vid Manegen? Men det är väl ondt om rim på bräker, kan jag tänka. Tvärsäker kan man ej säga om en get, och läker duger blott i regnväder.
Bofink, du munvig är. Mig roar din sprittande humor.
Djurgårdens herrliga park ser dig med tjusning igen.
Säg mig, hvar höll du dock hus, då vintern satt åt oss som strängast:
Satt du i drufvornas land kanske och sjöng din romans?
Jo, f-n heller, herr poet! Jag for till Upland på höstkulan. Hvad jag skulle dit, vet jag inte. Nog af! Jag kom att söla med min sydländska resa, så att jag öfverraskades af vintern. Ni skall få höra mitt missöde:
Jag i södern brukar vara,
För att öfver vintern bo.
När i höst jag skulle fara,
Frös jag in i Rotebro.
Jag väl nämna knapt behöfver
Att jag frös och svalt som sju;
Men nu är den sorgen öfver:
Tytteri-tytteri-tytteri-tu!
Jag har nu kommit till Djurgården, till mitt gamla sommarnöje och alla sångfigurers förtjusning. Snyggt och propert, förstås, och en vår-sol, som är kunglig och oförliknelig. Ack, herr poet!
Gudskelof att solen gassar
Och att våren kom en gång!
Jag vet ej en bygd som passar
Bättre än den här till sång.
Här skall jag i träden gunga,
Och här skall min lilla fru
Trifvas liksom jag och sjunga:
Tytteri-tytteri-tytteri-tu!
Här är det ljufligt i luften att gunga,
Slå mellan himmel och jord några hvarf,
Titta på blommornas skiftande klunga,
Jubla och sjunga,
Hugga sig se’n en och ann’ liten larf.
Himlen är blå
Som det blåaste siden.
Färgen också
Är äkta uti den:
Det kan han också ha tillgångar till.
Här skall i solen jag vingarna badda,
Här skall jag ladda
Näbben med sånger och öfva min drill.
Jo, den är inte ledsen! En lätting till kropp och själ, som flaxar upp och ned i luften utan sysselsättning! En annan fattig stackare får släpa och träla hela dagen om, som allt hvad myror heter får göra.
Ursäkta, inte allt hvad myror heter. Jag känner en vinhandlare i sta’n. som kallas för Myran, och han är, min sann, ingen fattig stackare, han, utan tvärtom tät och naggande god. För resten vet jag ej hvad du har med lärkan att göra. Låt den sjunga, som kan sjunga, och lägg dig ej uti hvad du inte begriper:
Hör du myra lilla,
Håll dig ej så illa:
Du har bättre du, än mången ann’!
Du drar stockar tunga,
Men du slipper sjunga:
Det är mer än du begripa kan.
Och hvad jag förnimmer,
Får du gå och masa.
Du har godt om timmer.
Du har ved till brasa,
Och det måtte väl för f-n gå an.
Hör du stolta myra,
Du har ingen lyra:
Du af sångens qval ej heller kan
Någonsin betungas.
Sångarn slits och slungas
Mellan jord och himmel af och an.
Du går trygg på backen,
Du har tak som skydda,
Du har lugna stacken,
Du har egen hydda,
Men en sångare, hvad har väl han?
Mjuka tjenare! Ni håller i hop, traspack!
Jag kom lös, jag kom lös
Ur min ensliga natt,
Der jag inmurad satt
Hela vintern och frös.
Det var smällkallt och hvasst,
Uti Tivoli skog,
Der det blåste och drog
Infernalt och otäckt
Mellan bergstalp och rös,
Der min ruta var spräckt.
Men då vårsolen log
I en brinnande hast,
Blef jag hänryckt och nös
Och kom lös.
Och nu tumlar jag fri
Genom blommande land,
Kastar småsten och sand
Ur min spårväg ibland;
Snärjer sipporna i
Mina glittrande band,
Då jag dansar förbi.
Och jag andas så fritt,
Se’n jag bojan blef qvitt,
Der jag låg så försagd.
Nu är solen så ljuf,
Nu är Flora så snäll:
Ifrån morgon till qväll
Drar hon stuf efter stuf,
Som den finaste dräll,
Slät och konstmessigt lagd
Öfver dalar och berg
Med en klarhet och färg
Som smaragd.
Nu jag vill mig förströ
I den blommande vår.
Jag skall ned till min sjö,
Det må gå hur det vill,
För att se hur han mår;
Om han re’n qvicknat till
I den glödande sol
Efter kyla och snö,
Efter fjällvindars ras;
Om han har som i fjol
Samma sätt och begrepp
Att raljera med skepp
Och galjas.
Jag skall nämna mitt namn,
Jag skall sjunga min säng.
Kanske ännu en gång
Att mitt namn igenkäns,
Att jag sluts i hans famn
Som en väns.
Jag älskar naturen i det gröna
Bland vestans och lundernas sus.
Jag hyllar det varma och sköna,
Jag lefver af blommor och ljus.
Jag otålig är till mitt sinne,
Och nu är mitt tålamod slut.
Jag tycker att tiden är inne:
Syrénhäck, var god och slå ut!
Upp genom luften! Ja, det förstås!
Bort öfver hafven! Nej, dra för katten!
Hafvet vi skaptes ej för, gunås!
Vi aldrig haft tycke för vatten.
Fria vi sväfva i vårsolens brand,
Fiskarna gerna för oss må man sumpa,
Vilja vi ha oss en tår uppå tand,
Då händer ibland
Att menskor som vinfat vi pumpa.
Se hvilka kryp uti jordens mull!
Vingade äro vi englar like.
Luften, vi andas, af balsam är full
Och stort vårt eteriska rike.
Lustigt vi svinga oss dagen lång,
Hänga på solstrålar fast och gunga.
Sängdags för menskan romanser vi sjunga,
Fast hon, tyvärr, ej begriper vår sång.
Ja, jag kunde väl tro,
Att du våren ej glömt,
Att du ej gaf dig ro,
Fast du länge dig gömt.
Och nu ser jag, du mins
Att en Djurgård det fins,
Hvarest vännerna bo.
Och en vår utan gök
Som oss gjorde besök,
Vore nonsens och prat,
Som förtjente vart hat;
Vore indelikat,
Vore snarlik ett kök.
Utan mat.
Var välkommen igen,
Jovialiske vän!
Ingen ursäkt, jag ber!
Var så god och sitt ner!
Var så artig och gal!
Det fins tallar och gran,
Det fins björkar och al,
Det fins rönnar och sälg!
Du är gammal och van:
Kom och välj!
Du kan kallas med fog
Vårens slag-ur i skog.
Du har tiden om hand:
Då du knäpper ibland
Vet du dagar och år,
Huru länge man får
Göra skutt uppå skutt
Öfver haf öfver land,
Uti dumhet och bragd,
Uti allvar och lek,
Innan man blir uppsagd
Och man ligger här blek
Och kaputt.
Raljeri, raljeri!
Lilla gökstjert, förlåt.
Att jag dumt bar mig åt!
Det var blott fantasi
Utan rim och reson,
Som ibland går i arf
Uti all poesi.
Låt oss byta om ton!
Jag med dig endast togs:
Jag är glad som en sparf,
Låt oas slå några hvarf,
Låt oss följas till skogs!
Här är luften så varm,
Här är vinden så still:
Här går hemtrefligt till.
Här är landtlif och atök.
Här har Flora sin farm
Med små rön och försök.
Här går Maj vid dess arm,
Ung och sprittande glad,
Och i qvällsolens sken
Hänger blad efter blad
Som små skyltar på gren.
Se hur skyn hänger full
Utaf purpur och gull!
Ifrån himmelens brädd
Sjunker solen allt mer
Genom skyarne ner
Uti böljornas bädd,
Och i afskedets stund,
Undan buller och larm.
Kastar blicken så varm
Öfver flammande fjärd,
Öfver glittrande sund.
Öfver blommande verld.