Säg hvad nytt! säg hvad nytt! —
»Kallt och blåsigt!» — Jo pytt!
Köld och stormar ha knallat sig unnan.
Nordanvinden har flytt
Och sig vinden förbytt
Till den aldrasomljufvaste sunnan.
Hela juni var ful.
Solens gyllene hjul
Kört i diket och vältat kanhända.
Hon ej värmde en smul,
Det var kallt som om jul.
Det var afskyvärdt dagen i ända.
Utaf bröstvärk man led,
Ingen mage fick fred.
Och på magen all lifsglädje hänger.
Man med ylle sig gned.
Aldrig tordes man ned
Med sin gump uti svala bassänger.
Grå var himmelens bryn,
Grå var menniskohyn,
Ögats vår-lif var dödt hos de fleste.
Ej fanns regn uti skyn,
Landtman, grön uti syn,
Stod och blängde mot himmelens fäste.
Än begripa ej vi,
Hur potatis stod bi,
Som är van vid den läskande skuren.
Der, som gräs skulle bli,
Var komplett parodi
På Gudslån åt de bölande djuren.
Men natur’n vare tack!
Himlen plötsligen sprack
Och utgjöt sina läskande skålar.
Jorden sörpla’ och drack.
Solen slutligen stack
Genom skyn sina gullgula strålar.
Trän och blom skjöto skott,
Som i knut hade stått,
Från de högste och ned till de lägste.
Äng och fält fingo brådt,
Det blef solvarmt och godt.
Och man hörde hur gräsroten växte.
Och jag tänkte dervid:
Nu för landtman är tid
Att ej längre han blänger och kinkar.
Nu är sommaren blid.
Än har Frode sin frid,
Än står Erik med axet och vinkar.
E. S—dt.
