Liljan och Fjärilen
| ← Minnes-Sång öfwer Nils Månsson i Skumparp |
|
Barnhus-Barnet → |
N:o 3.
Liljan och Fjärilen.
(Mel. : "Och Liten Karin").
F. +2-3-6-7.24). 3 | 1 2 3 5 | 5. 4 3
Der stod en liten lilja
5 | 7 5 6 4 | 5 0
Allt uti grönan lund
3 | 1 2 3 5 | 5. 4 3
Och blickade mot solen
5 | 7 5 6 4 | 5 0
Den arla morgonstund;
5 | 7 5 6 4 | 5 3 1
Hon gladde sig åt lifwet 2 | 3 5 5 4 2 3 | 1 0
I snöhwit blomsterskrud
5 | 7 5 6 4 | 5 3 1
Och war i daggjuweler
2 | 3 5 5 4 2 3 | 1 0 |
En fjäril flög att glla
Densamma morgonstund,
Kom så till fager lilja
Allt i den gröna lund;
Af henns fägring tjusad,
Han föll i stoftet ner
Och sade till den sköna:
″Ack hör den bön jag ber!″
″Låt mig med dig få lefwa,
Du hulda, wäna wif!
Jag skänker dig mitt hjerta,
Min kärlek och mitt lif,
När andra fjär’lar swärma
I yra blommors lag,
Skall jag inwid din sida
Förnöja dig hwar dag.″
″Ditt anspråkslösa wäsen,
Din oskuldsfulla själ,
Har fängslat håg och sinne!
Jag swär att bli din träl,
Och dig för ewigt älska
I glädje, lust och nöd,
Så länge som jag andas
Intill min bleka död!″
Och späda liljan trodde
Den sockersöta skalk,
Och öppnade för honom
Sin ljufwa honungskalk;
Han flög deri berusad,
Och lifwets balsam sög.
Men till en ros i dalen
Han straxt från henne flög.
Den arma liljan sörjde
Sin fjäril bitterlig,
Och fällde många tårar
Uppå sin lefnadsstig.
Hon före middagsstunden
Stod blek, och sorgligt log;
Då kom en wänlig dufwa,
Och henne med sig tog.
Men fjärilen, som listigt
Från liljan flög sin kos,
Och tänkte glädje finna
I kalken hos sin ros,
Han fann sig grymt bedragen;
Ty bladen föllo ner,
Och endast hwassa törnen
I stället han nu ser. –
Den liljan war en flicka,
Som i sin oskuld log:
Och fjäriln war en gosse
Som henne grymt bedrog;
Och dufwan, det war döden
Som kysste flickans mund,
Och hennes ande sände
I englarnas förbund.
Men rosen war en enka,
Rik uppå gods och guld,
Som nu den gossen plågar
Allt för sin otro skuld.
Han smärtans törne känner
Och äger ingen ro, –
Så händer det med alla,
Som bryta ed och tro.