Liljan och Spindelnätet
LILJAN OCH SPINDELNÄTET.
En Lilja stod, så frisk och glad,
I blomsterdoftets ljufva bad,
Och log i morgonstunden;
Med tåren, glänsande på kind,
Hon böjde djupt i vestans vind
De späda blad,
Liksom hon bad
En morgonbön i lunden.
För blicken låg, i strålar sällt,
Små silfvermolnens vida fält,
Der dagens stjerna blänkte:
En längtan steg i hennes bröst,
Hon ville ge den ljud och röst —
Ack, arma barn!
Ett spindelgarn
Sig öfver henne sänkte.
Och nätet som en dimma satt
För blommans öga, dag och natt,
Och rena sinnet störde;
Kringspunnen nu af jordens grus,
Blott skymtvis såg hon himlens ljus,
Så matt och blekt!
I floret, vekt
Sig vindens suckning rörde.
Förgäfves hennes hjerte-blad
Till höjden om förskoning bad,
Att slippa spindelns galler.
Af nätets garn så stängd och skymd,
Hon såg de fria systrars rymd,
Och tänkte blott:
hvad olik lott
Ur ödets urna faller!
Kom så, i morgonvindens flod,
En Jägare, af eld och mod;
Han såg sig om i dalen.
Från purpurläppen klang en sång;
Ljuf var hans blick och stolt hans gång;
En himmelsk bild!
Så öm, så mild!
En främling än för qvalen.
Han snart den hvita blomman såg;
Hon lyste i hans glada håg,
Och handen bröt dess stengel.
Nu spindelnätet bort han ref —
Då se! förvandlad Liljan blef;
Vid Jägarns bröst,
Med funnen röst
Låg en befriad Engel.