Samlade dikter/2/Liljan och Spindelnätet

[ 38 ]

LILJAN OCH SPINDELNÄTET.

En Lilja stod, så frisk och glad,
I blomsterdoftets ljufva bad,
Och log i morgonstunden;
Med tåren, glänsande på kind,
Hon böjde djupt i vestans vind
      De späda blad,
      Liksom hon bad
En morgonbön i lunden.

För blicken låg, i strålar sällt,
Små silfvermolnens vida fält,
Der dagens stjerna blänkte:
En längtan steg i hennes bröst,
Hon ville ge den ljud och röst —
      Ack, arma barn!
      Ett spindelgarn
Sig öfver henne sänkte.

Och nätet som en dimma satt
För blommans öga, dag och natt,
Och rena sinnet störde;
Kringspunnen nu af jordens grus,
Blott skymtvis såg hon himlens ljus,
      Så matt och blekt!
      I floret, vekt
Sig vindens suckning rörde.

Förgäfves hennes hjerte-blad
Till höjden om förskoning bad,

[ 39 ]

Att slippa spindelns galler.
Af nätets garn så stängd och skymd,
Hon såg de fria systrars rymd,
      Och tänkte blott:
      hvad olik lott
Ur ödets urna faller!

Kom så, i morgonvindens flod,
En Jägare, af eld och mod;
Han såg sig om i dalen.
Från purpurläppen klang en sång;
Ljuf var hans blick och stolt hans gång;
      En himmelsk bild!
      Så öm, så mild!
En främling än för qvalen.

Han snart den hvita blomman såg;
Hon lyste i hans glada håg,
Och handen bröt dess stengel.
Nu spindelnätet bort han ref —
Då se! förvandlad Liljan blef;
      Vid Jägarns bröst,
      Med funnen röst
Låg en befriad Engel.