Linköpings Wecko-Tidningar 1794-09-13
| ← N:o 36 |
|
N:o 38 → |
Linköpings
Wecko-Tidningar.
I morgon 13 Sönd. efter Trinitatis, predika
i Domkyrkan: Comminister Schelin Ottesången, Stads-Capellanen Magister Wimermark Högmässan och Comminister Schelin Aftonsången.
I S:te Lars: Lands-Capellanen Lindhagen.
I Hospit.Kyrkan: Hospit. Predik. Apelberger.
Missnöjde Männers Klagewisor, samlade från wissa beskyltade hus.
Hwad fåwisk wurm! hwad uselt wal!
När man i ägta Ståndet träder.
Man sig åt Paradiset gläder,
Man finner blott Tartarens qwal.
O! Stjernhjelm! Du war ej bedragen.
Ty detta Stånd likt Mjärden är;
Man will derin med starkt begär
Och wistas der med nog beswär;
Man önskar, snart at bli uttagen.
Hwar finns en så förnuftig man,
Som kan en dygdig Hustru finna?
Så rar som guld är sådan qwinna,
Ja! mera rar än guld min sann!
Men dumma fjollor, som arbeta,
At synas bland de qwickas tal
Och ystra troll med skratt och gal
Och Nillor ifrån mörkrets dal,
Dem kan man utan krokar meta.
Wi Männer ack! wi må ju snart
Uphöjda här en Klage-stämma
För at i tid det onda hämma
Och mota strömmen i sin fart.
Wi skola inför werlden wisa,
At Könet fallit från sin Thron,
At ingen dygd, Religion
Och ingen äkta god façon
Hos någon finns. — Det skall dem risa.
Jag stackar tidigt gifte mig;
Jag fick en ung och Wacker dåcka.
Hon ogift kunde alla låcka,
Men gift hon skrämmer dem från sig.
Hon sur och twär i huset sitter
Som Ugglan i wår Kyrko-bod;
Et myggsting hetsar up dess blod.
Då endast är hon glad och god,
När jag på barna-lekar hitter.
Jag stackar kom ock ej för sent:
Jag fick en Wän utaf de ömma.
Dock — än hon gallan åter strömma,
Än sinnet är, som skinnet, lent.
Sex dar i weckan mår hon illa,
Den sjunde hon opasslig är;
Än är min skägg til stort beswär;
Än kommer katten alt för när.
Dock et kan hännes olust stilla.
Jag stackar gifte mig med den,
Som hwar minut et sinne äger:
Hon tänker, drömmer, öfwerwäger — —
Och all ting slutas med et Men – –
Än slår hon pigor, bannar drängar,
Än springer hon med dem i dans;
Nu gladlynt med behag och glans,
Nu afwig, wresig utan sans:
Dess blotta ögon dela slängar.
Jag stackar råkte på en Mö,
Hwars heders-lystnad aldrig nöjes.
Hon öfwer alla andra höjes
Snart färdig at af stålthet dö.
De Stora hon för intet agtar,
I Likars lag har hon ej del,
Men ringa folk hon drifwer spel,
Hon högt begrinar andras fel
Och blott sin egen högd betragtar.
Jag stackar fick uti min famn
Den förr med äran tjänt de Stora. —
Men nu — — ty wärr! jag fick en H—ra
(Förlåt med detta gamla Namn.)
Hon kan min åtrå stundom fylla;
Men ej som Maka bli mig täck.
Så wildsint, konstlad, kåt och fräck
Skall hon i själen wäcka skräck;
Fast jag ock kan mitt horn förgylla.
Jag stackar fick en rask —, men arg,
Som uti enrum mig örfilar.
Och jag — jag stings af dubbla pilar;
Ty min är både stygg och karg.
Om jag helt tyst i skuggan sitter
Och säger til en wän: God tår!
Straxt jag af hänne bannor får,
Och om jag ut på Krogen går:
Så flyger hon af harm i splitter.
[Slutet följer e. a. g.]
Kungörelse:
Herrar Magistrar Hasselroths och Elfwendahls i Lund Öfwersättning af Tyska Hof- och Upfostrings-Rådets J. H. Campes Theophron oder der erfarne Rathgeber für die unerfarne Jugend, kommer med första at lemna pressen, och består af omkring 30 ark i 3:ne Afdelningar, af hwilka den första betraktar en Yngling wid sitt inträde i werlden för at wärka til sitt kommande wäl, och framlägger de för hans upförande härwid nödige warsamhetsreglor. Den andra bestämmer dess förhållande uti Sammanlefnaden eller i umgänge med menniskor i flere afseenden och förbindelser. Den tredje åter, betraktar äfwen ungänget med menniskor, men inskränker sig blott til det yttre wäsendets hyfsning, för at gifwa detta et wist behag, som i den städade werlden är så oumgängeligt. — De som äro hugade at härå Prenumerera, behagade låta anteckna sina Namn hos undertecknad, hwarest framdeles, emot erläggande betalning af 28 sk:r, Exemplaren få afhämtas. N. G. Flygelholm.
N:o 38 utgifwes Lördagen d. 20 September kl. 4. e. m.
Linköping, tryckte hos Londicer och Björckegrens Enka.