Lugnet (Nordenflycht)

←  Mitt öde

Lugnet av Hedvig Charlotta Nordenflycht

Ensligheten  →

Ur Svenska parnassen, band II s. 49–50 av Ernst Meyer från 1889.

Lugnet^[1].

Långt från den storm, som verlden skakar,
 I Lugnet jag min hydda fäst;
Med glädjen, som mitt hjerta smakar,
 Naturen fägnar der sin gäst.
Der skall den strid hos mig försvinna
 Att vara vis och icke nöjd,
När jag med stilla själ kan hinna
 Att le åt verldens falska fröjd;
Förakta lyckans falska smycken
 Och fly de blinda menskotycken.

På stranden, der mig böljan kastar,
 Ett ringa gods sig bergat har;
Jag med dess lätta börda hastar
 I Lugnet, der jag andan drar.
Der skall mitt lif af nöjet näras,
 Der skall min nötta lefnadstråd
Utaf en vänlig Parce^[2] afskäras
 Och röna hennes sista nåd.
Der skall mig jorden hvila låta,
Och någon vän vid grafven gråta.

---

1. Så kallades den lilla landtgård, som skaldinnan utvalt till sin fristad, och hvarest hon äfven slutade sina dagar.
2. Parcerna — ödets gudinnor.