Lurfhättan

←  Store-Per och Liss-Per

Norska Folksagor och Äfventyr av Peter Christen Asbjørnsen & Jørgen Moe Översättare: Herman Hörner Lurfhättan

Buskebruden  →

54.

Lurfhättan.

Det var en gång en kung och en drottning, som icke fingo några barn, och deröfver var drottningen så bedröfvad, att hon knapt hade en enda glad stund. Ständigt klagade hon, att det var så ödsligt och tyst i kungsgården: ”hade vi bara barn, så blef det nog lifligt här,” sade hon. Hvar hon än reste omkring i hela sitt rike, så fann hon Guds välsignelse af barn, till och med i den uslaste koja, och hvart hon kom, så hörde hon hustrun i huset gräla på ungarne och säga, att de nu hade gjort det och det i olag igen; detta syntes drottningen vara roligt, och hon hade haft lust att göra på samma sätt. Slutligen togo konungen och drottningen till sig ett litet främmande flickebarn; det ville de ha hos sig i kungsgården, och anse som sitt eget.

En dag sprang den lilla jungfrun, de hade tagit upp, nere på gården framför slottet och lekte med ett guldäpple. Så kom der en tiggargumma gående; hon hade också en liten flicka med sig, och det dröjde icke länge, förrän tiggarungen och den lilla jungfrun voro goda vänner samt började roa sig med att rulla guldäpplet emellan sig. Detta såg drottningen, som satt uppe vid slottsfönstren; och hon knackade på fönstret, att fosterdottren skulle komma upp. Hon lydde, men den fattiga flickan följde med, och då de kommo in i salen till drottningen, höllo de hvarandra i hand. Drottningen grälade på den lilla jungfrun: ”det anstår icke dig att leka med en trasig tiggarunge!” sade hon, och ville föra denna ut igen.

”Visste drottningen, livad min mor kunde, så jagade hon icke ut mig,” sade den näsvisa ungen, och då drottningen ville ha reda på det, berättade hon, att hennes mor kunde skaffa drottningen barn. Det ville drottningen icke tro, men jäntan blef vid sitt yttrande och sade att hvart enda ord var sannt samt att drottningen blott skulle försöka att få modren till det. Så lät drottningen den lilla flickan gå ned efter henne.

”Vet du, hvad din dotter säger?” sporde hon käringen, då denna kom inom dörren. Nej, det visste tiggargumman icke.

”Hon säger att du kan skaffa mig barn, om du vill,” sade drottningen igen.

”Det passar icke drottningen att höra efter hvad en tiggarunge hittar på,” sade käringen och gick ut straxt igen. Drottningen blef vred och ville på nytt jaga ut den lilla trasungen, men hon försäkrade, att det var sannt hvart enda ord, hon hade sagt. ”Drottningen skall bara skänka min mor så mycket att hon blir nöjd, så vet hon nog råd,” sade flickungen. Drottningen ville försöka; tiggerskan blef upphemtad ännu en gång och trakterad med både vin och mat, så mycket hon ville ha, och det dröjde icke länge förrän hon fick tungan i gång. Då kom drottningen fram igen med samma spörjsmål.

”Ett råd tör jag väl veta,” sade tiggerskan. ”Drottningen skall låta bära in två kar med vatten en afton, då hon vill lägga sig. I dem skall hon bada sig och sedan sätta dem under sängen. När hon tittar under den om morgonen, så har der växt upp två blommor, en vacker och en ful. Den vackra skall hon äta upp, den fula skall hon låta stå qvar. Men glöm icke det sista!” sade gumman.

Ja, drottningen gjorde som käringen hade rådt henne; hon lät bära upp vatten i tvenne kar, badade sig i vattnet och ställde dem under sängen, och då hon såg efter om morgonen, stod der två blomster; det ena var otäckt och fult samt hade klibbiga blad, men det andra var så vackert och dejeligt, att hon aldrig hade sett dess make och åt genast upp det. Men den vackra blomman smakade så godt, att hon icke kunde hålla sig från att äta upp den andra också; det kan väl hvarken göra något från eller till, tänkte hon.

Efter en tid föll drottningen i barnsäng, först födde hon en flicka, som hade en slef i handen och red på en bock; ful och otäck var hon, och med detsamma hon kom fram till verlden, ropade hon ”Mamma!”

”Är jag din mamma, så Gud hjelpe och tröste mig!” sade drottningen.

”Sörj icke för det, en kommer snart efter, som är vackrare,” sade hon som red på bocken. Om en stund födde drottningen ett flickebarn till, som var så dejeligt och fagert, att aldrig någon hade sett ett så skönt; och det kan man veta drottningen blef glad öfver. Den äldre flickan kallades Lurfhättan, för hon var så ful och lurfvig samt hade en hätta, som hängde i tofviga lockar omkring hufvudet; henne ville drottningen högst ogerna se, och tärnorna sökte stänga in henne i ett annat rum; men det tjenade till intet; der den yngsta var, dit ville hon också, och aldrig kunde de få dem skiljda från hvarandra.

Då nu begge voro halfvuxna, hände sig en julafton, att det blef ett förfärligt larm och väsende utanför drottningens rum. Lurfhättan frågade, hvad det var som knarrade och ramlade ute i korridoren. ”Ah, det är aldrig värdt att fråga efter det,” svarade drottningen; men Lurfhättan gaf sig ej, hon ville nödvändigt ha besked, derom, och så berättade drottningen, att det var trollkäringar, som firade julhelg derute. Lurfhättan sade, att hon ville ut och jaga bort dem, och huru mycket de än bådo henne att låta bli, så hjelpte det icke, hon ville nödvändigt ut för att fösa af trollkäringarne, men hon bad, att drottningen skulle hålla alla dörrarne väl stängda, så att icke en enda kom så mycket som på glänt en gång. Derpå satte hon af ut med slefven sin till att jaga och fösa ut hexorna, och det blef ett rammel ute i korridorerna, att ingen hört dess make; det knakade och brakade, som om väggarne skulle ha brustit i sina fogningar. Men huru det än var, så kom den ena dörren litet på glänt likväl; nu ville systern titta ut och se, huru det gick med Lurfhättan, och stack derföre ut hufvudet genom dörröppningen. Vips! så kom der en trollkäring, klippte af hennes hufvud och satte dit ett kalfhufvud i stället, och straxt begynte prinsessan att gå inne på golfvet och rama. Då Lurfhättan kom in igen och fick se systern, blef hon förargad och vred, för det de icke bättre passat på henne, och sporde om de tyckte det vara bättre nu sedan systern blifvit förvandlad till en kalf. ”Men jag far väl frälsa henne,” sade hon. Hon lånade af kungen ett skepp, som var väl utrustadt och i fullt stånd, men styrman och manskap ville hon icke ha, hon ville fara af med systern helt allena, och deri måste de tillsist låta henne få sin vilja fram.

Lurfhättan seglade bort och styrde mot det land, som trollkäringarne bodde i, och då hon kommit fram till bryggan, sade hon till system, att hon skulle blifva på skeppet och hålla sig mycket stilla; men sjelf red Lurfhättan på bocken upp till trollslottet. Då hon kom fram, stod ena salsfönstret öppet, och der såg hon systerns hufvud ligga i fönsternischen; så satte hon af i full fart in, nappade åt sig hufvudet och red tillbaka. Trollkäringarne satte efter för att återfå hufvudet, de slöto sig så tätt omkring henne, att det hvimlade, men bocken buffade och stångade med hornen, och sjelf slog hon och daskade med slefven, så att trollkäringarne till slut måste gifva sig. Lurfhättan kom nu ned på skeppet igen, tog kalfhufvudet af systern och satte dit hennes eget hufvud i stället, så att systern blef menniska som förut; derpå seglade hon långt, långt bort till ett främmande konungarike.

Konungen i det riket var enkling och hade blott en enda son.

Då han fick se det främmande skeppet, sände han bud ned till stranden för att få veta, hvarifrån det var, och hvem som rådde om det; men då konungens folk kom dit ned, sågo de icke en lefvande själ på skeppet utom Lurfhättan; hon red rundtomkring däcket fram och tillbaka på bocken, så att hårtestarne flögo kring hennes hufvud. Folket från kungsgården blef mycket förundradt öfver denna syn, och frågade om det icke fanns flere ombord. Åhjo, hon hade en syster med sig, sade Lurfhättan. Henne ville då folket se, men Lurfhättan sade nej: ”henne får ingen annan se, än konungen sjelf,” sade hon, i det hon red omkring på bocken, så att det knakade i däcket.

Då nu tjenarne kommo tillbaka till kungsgården och berättade allt det de hört och sett hade nere på skeppet, ville konungen straxt bort för att se henne, som red på bocken. Då han kom, ledde Lurfhättan ut systern, hvilken var så vacker och behaglig, att konungen blef riktigt förälskad i henne, der hon stod. Han förde dem begge med sig upp på slottet, och systern ville han ha till drottning, men Lurfhättan svarade nej; systern kunde kungen icke få under andra vilker, än att hans son ville gifta sig med henne sjelf. Det kan man väl förstå, att konungasonen icke gerna ville gå in på, så fult troll som Lurfhättan var, men konungen och alla i kungsgården bådo honom så länge, att han ändtligen gaf efter och lofvade, att taga henne till drottning, men högst ogerna gjorde han det, och bedröfvad var han.

Nu blef der bröllop tillagadt både med brygd och bak, och då allt var färdigt, skulle de resa till kyrkan; men prinsen tyckte det vara den sorgligaste kyrkväg, han hade rest i hela sitt lif. Först körde konungen för sin brud; hon var så dejelig och fager, att alla menniskor stannade och följde henne med sina blickar, så långt de kunde; derefter kom prinsen ridande vid Lurfhättans sida, hon trafvade af på bocken med kokslefven i näfven, och på brudgummen såg det mera ut, som han var på ett liktåg, än på sin bröllopsfärd, så bedröfvad var han och icke ett ord sade han.

”Hvarför talar du icke?” frågade Lurfhättan, då de ridit ett stycke.

”Hvad skall jag tala om?” svarade prinsen.

”Du kan ju fråga, hvarfor jag rider på den otäcka bocken,” sade Lurfhättan.

”Hvarför rider du på den stygga bocken?” sporde konungasonen.

”Är det en otäck bock? Det är den vackraste häst någon vill rida på,” svarade Lurfhättan, och i detsamma blef bocken förvandlad till en häst, den ståtligaste konungasonen hade sett i sina dar.

Nu redo de ett stycke till, men prinsen var Uka sorgsen och kunde icke få fram ett ord. Lurfhättan sporde honom på nytt, hvarför han var så tyst, och då prinsen svarade, att han icke visste hvad han skulle tala om, sade hon: ”Du kan ju fråga efter, hvarför jag rider med den otäcka slefven i näfven?”

”Hvarför rider du med den otäcka slefven?” sporde konungasonen.

”Är det en otäck slef? Det är den vackraste solfjäder, någon brud vill bestå sig med,” sade Lurfhättan, och i detsamma blef det en solfjäder, så prydlig att det glänste af den.

Så redo de ännu ett stycke, men konungasonen var lika bedröfvad och sade icke ett ord. Snart frågade bruden honom igen, hvarföre han icke var mera underhållande, och bad honom fråga efter, hvarfor hon hade den fula gråa hättan på hufvudet.

”Hvarför har du den otäcka gråa hättan på hufvudet?” frågade prinsen.

”Är det en otäck hätta? Det är ju den grannaste guldkrona någon brud vill bära,” svarade Lurfhättan och med detsamma var den förvandlad till en sådan.

Nu redo de en lång stund igen, men prinsen var så bedröfvad, att han satt utan mål i mun liksom förr; bruden hans sporde åter hur det kom sig att han var så tyst, och bad honom höra efter, hvarför hon var så grå och ful i ansigtet.

”Ja, hvarför är du så grå och ful i ansigtet?” sporde konungasonen.

”Är jag ful? Du tycker min syster är vacker, men jag är tio gånger vackrare,” sade bruden, och då prinsen betraktade henne närmare, var hon så fager, att han icke trodde sig kunna få se en skönare qvinna i hela verlden. Då skall man tro, att prinsen fick språklådan i ordning och icke längre satt och hängde hufvudet. Så firade de sitt bröllop både väl och länge, och sedan foro både konungen och prinsen med hvar sin brud till sina svärföräldrar, hos hvilka de på nytt höllo bröllop, så att det icke ville taga någon ända. Skynda dig till kungsgården, så finns det kanske ännu qvar några droppar af bröllopsölet.

---