Buskebruden (1868)
| ← Lurfhättan |
|
Nalle på Dovrefjell → |
55.
Buskebruden.
Det var en gång en enkling, som hade en son och
en dotter i första giftet. Begge voro de snälla barn och
höllo hjertligt af hvarandra. Om en tid gifte mannen sig
på nytt, då han fick en enka, som hade en dotter med
sin förra man; hon var ful och elak, liksom modren.
Från den stund den nya hustrun kom i huset, fingo
mannens barn ingenstädes vara i fred, och derföre tänkte
gossen det var bäst att draga ut i verlden och förtjena sitt
bröd sjelf. Då han vandrat en tid, kom han till
kungsgården, der han fick tjenst hos stallmästaren; flitig och
rask var han, och hästarne, han skötte om, blefvo både
feta och så väl ryktade, att det sken af dem.
Men systern, som var qvar hemma, slet mycket ondt; både stjufmodren och hennes dotter voro på henne, hvar hon gick och stod, samt grälade och smädade, så att hon icke en gång fick en timmes lugn. Allt det tyngsta arbetet måste hon förrätta. Ovett fick hon både bittida och sent samt otillräckligt med mat.
En dag hade de sändt henne ut till bäcken för att hemta vatten. Så kom der ett otäckt fult hufvud ofvanpå vattenytan. ”Tvätta mig du!” sade hufvudet. ”Ja jag skall gerna tvätta dig,” sade flickan samt begynte gnida och tvätta det otäcka ansigtet; men ett påkostande arbete tyckte hon det var. Då hon väl hade gjort det, kom det på vattenbrynet ett annat hufvud, som var mycket fulare, ”Kamma mig du!” sade hufvudet. ”Ja jag skall gerna kamma dig!” sade jungfrun, och gaf sig itu med hårtofvorna; men något trefligt arbete kan du väl förstå att det icke var. Då hon slutat dermed, flöt på vattnet ett ännu mycket fulare och otäckare hufvud. ”Kyss mig du!” sade hufvudet. ”Ja, jag skall kyssa dig,” sade flickan, det gjorde hon också, men tyckte att det var det odrägligaste hon gjort i hela sitt lif. Sedan talade det ena hufvudet till det andra, och de sporde hvarandra, hvad de skulle göra åt den, som varit så godhjertad. ”Att hon blir den finaste flicka, som finnes till, och bländande skön som den grannaste dag,” sade det första hufvudet. ”Att det rinner guld af håret, för hvar gång hon kammar sig,” sade det andra. ”Att det faller guld ur munnen på henne, hvar gång hon talar,” sade det tredje hufvudet. Då nu jungfrun kom hem, så vacker som en dag, blefvo stjufmodren och hennes dotter ännu elakare; och ännu värre blefvo de, då hon talade, och de fingo se att det föll guldmynt ur hennes mun. Stjufmodren blef så ytterst förargad, att hon föste ut mannens dotter i svinhuset, der skulle hon få hålla till med sitt guldkrafs, men in i stugan fick hon alls icke lof att sätta sin fot.
Det dröjde nu icke så länge, förrän modren ville ha sin egen dotter till bäcken och bära hem vatten. Då hon kom dit med ämbaren sina, syntes det första hufvudet i vattenbrynet. ”Tvätta mig du,” sade det. ”Det ska hin tvätta dig!” svarade dottern. Så kom det andra upp. ”Kamma mig du!” sade hufvudet. ”Hin må kamma dig!” sade hon. Så det till botten, och det tredje hufvudet upp. ”Kyss mig du!” sade hufvudet. ”Det ska hin kyssa dig, din åsnetratt,” sade jäntan. Sedan pratade hufvudena åter med hvarandra och funderade, på hvad sätt de skulle belöna den, som varit så elak; och så blefvo de ense om, att hon skulle få en fyra alnar lång näsa, en tre alnar lång trut och en buske midt i hufvudet, och hvar gång hon talade, skulle det falla aska ur hennes mun.
Då hon kom hem till stugudörren med vattenämbaren, ropade hon till modren — ”låt opp!” sade hon. ”Låt upp sjelf, min dotter!” sade modren. ”Jag når icke fram för näsan min,” sade dottern. Då modren kom ut och fick se henne, kan man väl tänka sig, huru hon blef till mods, samt huru hon skrek och bar sig åt; men näsan och truten blefvo icke mindre för det.
Dotterns broder, som tjente på kungsgården, hade porträtterat sin syster, och denna bild hade han med sig; hvarje morgon och afton låg han på knä framför densamma och bad till vår Herre för systern, så kär hade han henne. Då de andra stalldrängarne fått höra talas härom, så tittade de in genom nyckelhålet till hans kammare och sågo, att han låg på knä framför en tafla der. De spredo då ut, att gossen hvar morgon och afton låg och tillbad en afgudabild, han hade; slutligen gingo de till konungen sjelf och nämnde att om han genom nyckelhålet ville kika på pilten, så skulle han sjelf få se. Kungen ville icke tro det; men slutligen lät han öfvertala sig och smög sig på tåspetsarne bort till dörren för att titta. Ja, han såg gossen ligga på knä, med hopknäppta händer och bilden hänga på väggen, ”Läs upp!” ropte konungen, men gossen hörde icke. Nu ropade kungen ännu en gång; men gossen bad så ifrigt, att han icke hörde det ändå. ”Läs upp, säger jag!” ropade kungen igen. ”Det är jag, som vill in.” Ja, så sprang gossen och läste upp dörren, men glömde i brådskan att gömma porträttet. Då konungen kom in och fick se det, blef han stående liksom fastfjettrad och kunde icke röra sig ur stället, så dejelig tycktes honom bilden vara. ”Så vackert, vackert fruntimmer finnes icke i hela verlden,” sade konungen. Men gossen berättade, att det var hans syster, som han hade målat af, och var hon icke vackrare, så var hon då säkert icke fulare, sade han. ”Ja är hon så fager, så vill jag ha henne till drottning,” sade konungen och befallde gossen, att han skulle fara hem efter henne fortare än vanligt och komma snart tillbaka. Gossen lofvade att skynda sig af alla krafter, och så reste han ifrån kungsgården.
Då brodren kom hem och skulle hemta sin syster, ville stjufmodren och hennes dotter också följa med. De reste då allesammans; systern hade med sig ett skrin, som hon hade sitt guld i, och en hund, som hette Lilla Kavern; dessa två ting voro hela hennes morsarf. Då de hade rest en stund, skulle de öfver sjön, brodren satte sig vid rodret samt modren och begge systrarne framme i fören, och så seglade de en lång sträcka.
Inom kort kunde de se land. ”Der ni ser den stora stranden, der ska vi gå i land,” sade brodern och pekade öfver sjön.
”Hvad är det bror min säger?” sporde mannens dotter.
”Han säger, att du skall kasta skrinet dit ut,” svarade stjufmodren.
”Ja, när min bror säger det, får jag väl göra det,” sade hon, och så kastade hon ut skrinet.
Då de nu hade seglat en stund igen, pekade brodren åter bort öfver sjön: ”Der ser ni slottet, vi ska till,” sade han.
”Hvad är det min broder säger?” sade jungfrun.
”Nu säger han, att du skall kasta hunden i sjön,” svarade stjufmodren. Hon gret och var bedröfvad, för Lilla Kavern var det käraste hon egde i verlden, men ändtligen kastade hon den öfver bord.
”När min bror säger det, får jag väl göra det; men Gud skall veta hvad det kostar på mig att kasta ut Lilla Kavern!” sade hon.
Så seglade de åter ett godt stycke, ”Der ser du kungen kommer för att taga emot dig,” sade brodren och pekade på stranden.
”Hvad är det min bror säger?” sporde hans syster igen.
”Nu säger han, du skall skynda att kasta dig sjelf uti,” svarade stjufmodren. Hon jämrade sig och gret; men när hennes bror sade det, tyckte hon att hon borde göra det, och så hoppade hon ut i sjön.
Då de nu kommo till kungsgården och kungen fick se den fula bruden med fyra alnars näsa och tre alnars trut samt en buske midt i hufvudet, blef han riktigt förskräckt; men brölloppet var färdigt både med brygd och bak och bröllopsfolket satt och väntade, så att konungen måste taga henne, sådan hon var. Men vred var han, det kan ingen förundra sig på, och derför lät han kasta gossen i ormgropen.
Första thorsdagsqvällen derefter kom det ett dejeligt fruntimmer in i köket på kungsgården och bad kökspigan, som låg der, att få låna en kam. Den fick hon, och så kammade hon sitt hår, att guldet rann ned. En liten hund följde med henne, och till den sade hon: ”Gå ut Lilla Kavern! och se om det är snart dager!” Det sade hon tre gånger, och den tredje gången hon visade ut hunden, var det vid den tid, att det började dagas. Då måste hon bort, men med detsamma hon gick, sade hon:
”Hut! du stygga buskebrud!
Som ligga skall på kungens ann,
Jag i grus och sand,
Och min bror i ormgropen,
Förutan gråt.”
Nu kommer jag igen två gånger till och sedan aldrig mer.” Om morgonen berättade kökspigan, det hon hade sett och hört, och så sade konungen att nästa thorsdagsqväll ville han sjelf vaka i köket, för att se om det var sannt, och då det väl hade börjat mörkna, så gick han ut i köket till pigan. Men huru han än gnuggade ögonen och försökte hålla sig vaken, så hjelpte det icke; ty buskebruden trallade och sjöng, så att ögonen föllo ihop på honom, och då den dejeliga qvinnan kom, sof han, så att han snarkade. Likasom förra gången fick hon låna en kam att putsa håret sitt med, så att guldet regnade ned; sedan skickade hon ut hunden tre gånger, och då det började dagas, aflägsnade hon sig. Med detsamma hon gick, sjöng hon samma ord som gången förut.
”Nu kommer jag tillbaka en gång till, men sedan aldrig mer,” sade hon till sist.
Den tredje thorsdagsqvällen ville konungen vaka igen. Då tillsade han två män att hålla sig, en under hvar arm, de skulle ruska och fatta i honom, hvar gång han ville falla i sömn, och två män satte han till att vakta på buskbruden. Men då det led mot qvällen, började buskbruden åter till att tralla och sjunga, så att ögonen begynte att falla ihop på kungen och hufvudet hängde ned till ena sidan. Så kom det dejeliga fruntimret, fick kammen och kammade sitt hår så att guldet droppade; derefter sände hon Lilla Kavern ut för att se efter om det snart var dager, och det gjorde hon tre gånger. Tredje gången begynte det att bli ljust; då qvad hon:
”Hut! du stygga buskebrud,
Som ligga skall på kungens arm,
Jag i grus och sand,
Och min bror i ormgropen,
Förutan gråt.
”Nu kommer jag aldrig igen mer,” sade hon, och så ville hon gå. Men de två män, som höllo konungen under armarne, fattade honom i händerna och räckte honom en knif, att han fick skära henne i lillfingret, så att hon blef blodig. Dermed var den rätta bruden frälsad; hon berättade nu för kungen, huru allt hade gått till samt huru stjufmodren och hennes dotter hade bedragit henne. Straxt blef hennes bror hemtad ur ormgropen — honom hade ormarne icke gjort den minsta skada — och stjufmodren och hennes dotter blefvo kastade dit i stället. Men ingen kan tala om hvad konungen var glad då han blef qvitt den elaka buskebruden och i stället fick en drottning, som var så dejelig och vacker som en dag. Nu blef det rätta brölloppet hållet, och det så att ryktet derom spreds till sju konungariken; konungen och bruden hans åkte till kyrka och Lilla Kavern fick sitta med i vagnen. Då vigseln var förbi, foro de hem igen, men sedan var jag icke längre med dem.