Jag stod på höjden utaf Djurgårdsstranden,
När dagens oro ändtligt somnad var;
Och stilla voro sundena och landen,
Och på kung Bellmans byst sken månen klar.
Så måtte han sett ut när han om striden
På Rostock sjöng, den glada sångarsjäl.
Han hade mage då, och något i den —
Men byster ha ej mage nu för tiden,
Och icke heller fordomdags jemväl.
Min ungdom föll uti de solskensstunder,
Då Bellmans-sången ljöd mer frisk och skär;
Då Axel Raab, en tolk utaf dess under,
Lät verlden glömma sorger och besvär.
Hvad norden evigt vill: en skald som känner
Sin egen kraft, stod åter fram med glans.
Och fan kom lös bland kärringar och männer,
Tegnér bars upp af alla sångens vänner,
Den störste skaldekungen bland oss fanns.
Åt ädla känslor gaf han tyglar fria,
Men lade uti bojor flärd och svek.
Hvar pojke önskade sig en Maria
Och slogs som Axel, stödd emot en ek.
Han satte lif i minnet af vår ära
Och våra bragder i de fordna dar.
På ryggen såg man Frithiof Ingborg bära:
I Frithiof alla flickor blefvo kära,
Och hvarje symamsell en Ingborg var.
Då sjöng Stagnelius ock med lif och anda,
Men mest mot molnen riktades hans håg.
I solen såg han ständigt sin Amanda
På jorden knappt en städerska han såg.
Vitalis gick och jemrade sig öfver
Att han en »ensling uti öknen» var.
Han hade dock sin tös att dikta öfver.
En sötnos, det förstås, en skald behöfver,
Och Laura jemnt han uti kjolen drar.
Gif plats! gif plats! Carl Fredrik Dahlgren nalkas,
En morgonfrisk fysik i sångens lund.
Hör hur han sjunger, hur den skälmen skalkas
Och binder rosor omkring Bacchi sprund.
Och vind och vårbäck tumla om hvarannan,
Med flickan leker Zephir gladt och sött.
Han sjunger molnen från den rynkta pannan;
Man vill ha mer, man hugger tag i kannan,
Och qval och sorg — allting blir rosenrödt.
I höga skuggor, ädla sångarfäder!
Jag afsked tar af edert visa lag.
Kanhända snart, om det blir hyggligt väder,
Jag söker opp ert samqväm som i dag.
Men ack! man har så mycket fläng på jorden,
Så länge kroppen går och larfvar här.
Jag måste nu till bålarne och borden,
Till Klingbergs på en sexa bjuden vorden,
En sak som I försmån — men mig är kär!
