Stunden bortilar, men icke min smärta.
Doktorn har sagt, att jag har för stort hjerta.
Ack ja, söta vän!
Kom och känn, kom och känn! —
»Jo jo, men! jo jo, men!»
Går jag på gatan och på promenaden,
Mönstras jag ständigt från hufvu't till vaden.
Då skriks med en mun:
»Hvad din näsa är tunn,
Res för Guds skull till brunn!»
Allt jag förbjuds, sjelfva drufvornas näktar,
Morgonens dagg, eller aftonens fläktar.
Om jag blott ser på mån,
Körs jag straxt derifrån
In i stugan och vrån.
Går jag på Opris, der bröderna sitta,
Hinner jag knappast på kyparen titta,
Förrän vännerna
Hytta med näfvarna:
»Du må våga dig sta!»
Vill jag ibland ha en aldrig så liten
Finpomerans för att lyfta aptiten,
Då får rätt och slätt
Jag, på skåningars sätt,
Smuggla i mig hvar sqvätt.
Och på kalaser, der må jag väl klaga,
Andra få äta allt hvad de behaga.
För mig ropas: pass!
Om der ock fanns ett lass
Utaf ostron och glass.
Doktorn har sagt: »du kan räkna minuten.»
Sticker han hit en gång till, kör jag ut'en.
Fullkomligt jag vet,
Om jag dör, gör jag det
Utaf bara diet.
Länge till döds var jag dömd, som I veten,
Derföre har jag nu ändrat dieten.
På nobis jag går,
Lilla tutingen får,
Och gudomligt jag mår.
Bättre i dag än i går jag mig känner.
Kuren jag träffat, och derför, go' vänner!
Ursäkta ni bör,
Om förändringen gör,
Att jag — ännu ej dör!
