en bleka månan tittar ned ur skyn,
Och tyst är byn,
I sömnens milda blomsterkedja bunden.
Och nattens stjernor glittra i det blå,
Och molnen gå
I mjuka tofflor öfver himlarunden.
Med nattens vind de trötta vågor fly,
Och denna sky,
Hvart tar han vägen, han liksom de andra?
Än tycks det som de gingo hand i hand,
Och än ibland,
Som vore de i lufven på hvarandra.
Jag kan ej riktigt vänja mig ifrån
Att se på mån’,
Som vid vårt nattqvarter sin lampa ställer.
Då intet menskligt öga vaka kan,
Då vakar han
Och störs ej af vår lilla snarkning heller.
Den stolta fyrbåk tändt sin lykta re’n,
Och vid dess sken
Man faller lätt i gamla Gluntens tankar:
Att jordens ljus och lampor i en bundt
Är bara strunt
Mot en af himlens hemmagjorda dankar.
Der borta, ack, hvad rör sig? Hvilken syn
Vid skogens bryn!
Det hafsfrun är kanske som sjelf sig närmar.
Hon nalkas: ack, det kunde jag väl tro!
Det var en ko,
Som slickar månsken och idylliskt svärmar.
Hur fridfullt slumra icke haf och land
Vid månans brand,
Och sjelf jag drömmer, att på detta viset,
Med samma lugn och stilla välbehag
Som kon och jag,
Gick söta mor och far i paradiset.
Men hafvets vind är ej det minsta slägt
Med Edens flägt:
Förlåt, jag varnar lilla frun för vådan.
God natt! och dröm om mig, om hon så vill,
Och helsa till
Sin lilla gubbe, om hon har en sådan!
God natt, o måne! Men’skans barndomsvän
Är sömnen än:
Lycksalig du, som ingen sömn behöfver!
Låt goda andar gästa som i qväll
Vårt tysta tjäll
Och lys alltjemt din frid som nu deröfver!
