Madame Bovary/13
| ← III |
|
V → |
| På Wikipedia finns en artikel om Madame Bovary. |
IV.
Så snart det blev kallt, flyttade Emma från sitt rum och ut i salen, ett långt lågt rum med en grenig polyp som prydnad på kaminkransen. Hon satt i sin länstol vid fönstret och såg folket i byn gå förbi på trottoaren.
Léon gick två gånger om dagen från sin byrå till Gyllene Lejonet. Emma hörde honom komma på långt håll; hon böjde sig fram och lyssnade, och den unge mannen passerade förbi bakom gardinerna, alltid klädd på samma sätt och utan att vända på huvudet. Men i skymningen, då hon satt med hakan i sin vänstra hand och lät det påbörjade broderiet vila i knäet, spratt hon ofta till, då hon såg denna skugga plötsligt glida förbi. Hon steg upp och sade till att man skulle duka.
Herr Homais kom under det man åt middag. Med sin mössa i handen smög han sig tyst in och hälsade på dem med evigt samma ord: — God afton, mitt herrskap! När han sedan hade slagit sig ned på sin plats mellan de båda makarna frågade han läkaren huru det stod till med hans patienter, och denne hörde sig för huru stora honorar han enligt den andres åsikt hade att vänta. Sedan pratade man om vad som stod i bladet. Så dags på dagen kunde Homais tidningen utantill, och han redogjorde därför ord för ord, både redaktörens egna reflexioner och alla historier om olyckshändelser i Frankrike och utlandet. Men då dessa ämnen voro uttömda, kastade han i några anmärkningar om maten, som han såg framför sig. Ibland reste han sig till hälften och visade fru Bovary på det möraste köttstycket eller också vände han sig till pigan och gav henne goda råd huru hon skulle laga raguer och huru mycket kryddor hon skulle använda för att maten skulle bli hälsosam. Orden arom, osmazon och gelatin förde han ständigt på tungan. Homais hade för övrigt flera recept i sitt huvud än glasburkar i sitt apotek, han excellerade i att koka marmelader, vinättika ock söta likörer, ock han kände även till konsten att konservera ost och sköta om vinet, då det jäste.
Klockan åtta kom Justin och hämtade honom, ty då skulle apoteket stängas. Herr Homais betraktade honom med skälmaktiga miner, i synnerhet om Felicité var närvarande, ty han hade märkt, att hans elev trivdes mycket bra i doktorns hus. — Den krabaten, sade han, börjar få sina idéer, och jag tror, f—n ta mig, att han är kär i er piga!
Men han hade ett ännu svårare fel att förebrå honom, och det var att han lyssnade på allt vad man sade. Om söndagarna t. ex. kunde man icke få ut honom ur salongen, dit fru Homais hade ropat in honom för att bära ut barnen, som hade somnat i länstolarna och sutto och skrynklade till kalikåöverdragen, som voro för vida.
Det kom ej många till dessa apotekarens soaréer, ty hans onda tunga och hans politiska åsikter hade småningom kommit byns respektabla personer att draga sig ifrån honom. Skrivaren underlät aldrig att infinna sig. Så snart han hörde ringklockan sprang han emot fru Bovary, tog hennes schal och satte undan de klumpiga listskor, som hon hade utanpå kängorna då det var snö.
Först tog man sig några partier vingt-un, sedan spelade herr Homais écarté med Emma. Léon stod bakom henne och gav henne råd. Med händerna stödda på ryggstödet av hennes stol, stod han och betraktade tänderna på hennes kam, som beto i chinjongen. Vid varje rörelse hon gjorde, i det hon spelade ut korten, skred hennes klänning upp på högra sidan. Då Léon ibland kom att sätta foten på hennes klänningsfåll, drog han sig hastigt undan, som om han trampat på någon levande varelse.
Då kortspelet var slut, spelade apotekaren och läkaren domino, och Emma bytte om plats, satte sig vid bordet och började bläddra i »l'Illustration». Hon hade tagit med sig sin modetidning. Léon satte sig bredvid henne; de betraktade gravyrerna tillsammans och väntade på varandra vid slutet av sidan. Ofta bad hon honom läsa poesi, Léon deklamerade med smäktande röst, som alldeles dog bort vid de ömmaste ställena. Men dominospelets buller förargade honom. Herr Homais var skicklig i detta spel och vann alltid på Charles. Sedan partiet var slut, sträckte de bägge ut sig framför brasan och somnade snart. Elden glödde svagt under askan, teköket var tomt, Léon läste ännu. Emma hörde på, i det hon maskinmässigt vred på lampskärmen, vars målningar föreställde pierroter i vagnar och lindanserskor med sina balanserstänger. Léon tystnade och antydde med en gest, att hans auditorium hade somnat. Sedan började de viska med varandra, och de njöto mera av samtalet, därför att ingen hörde det.
Sålunda uppstod ett slags gemenskap mellan dem, ett ständigt utbyte av böcker och sångnoter. Herr Bovary, som just ej var svartsjuk, förvånade sig ej däröver.
Han fick på sin namnsdag ett vackert frenologiskt huvud fullskrivet med siffror. Det var en artighet av herr Léon. Han visade sig även förekommande mot honom på många andra sätt, ja, han uträttade till och med ärenden åt honom i Rouen, och då kaktusväxterna kommo på modet, köpte Léon Emma en sådan, som han hade i knäet, då han for hem i Svalan, och på vars hårda borst han stack sina fingrar.
Hon lät anbringa ett bräde med en balustrad utanför sitt fönster att sätta sina blomkrukor på. Skrivaren hade också sin hängande trädgård; de sågo varandra, då de vattnade sina blommor i fönstret.
Det fanns ett fönster i köpingen, där man ännu oftare såg ett huvud. Ty om söndagarna från morgonen till sent på kvällen och varje eftermiddag, så länge det var ljust, såg man i en vindsglugg herr Binets magra profil lutad över svarvstolen, vars entoniga surrande hördes ända till Gyllene Lejonet.
En kväll, då Léon kom hem, fann han i sitt rum en broderad matta med ett rankmönster på ljus botten; han ropade på fru Homais, herr Homais, Justin, barnen, köksan, han talade med sin principal därom, alla människor ville se mattan; varför gav doktorns hustru honom presenter? Det föreföll besynnerligt, och man tog nu för givet, att hon var hans käresta.
Han var själv anledning därtill, ty han talade oupphörligt om hennes behag och hennes goda huvud.
Han grubblade på, huru han skulle bära sig åt för att förklara sig; han tvekade fortfarande mellan sin fruktan att misshaga henne och blygseln att vara så klenmodig. Han fattade djärva beslut: han skrev brev, som han slet sönder, och sköt upp saken till tider, som flyttades fram gång på gång. Ofta gick han ut med föresats att våga det yttersta, men då han stod ansikte mot ansikte med Emma, förlorade han snart sin beslutsamhet, och då nu Charles kom in och bjöd honom stiga upp i schäsen för att följa honom och se på någon sjuk i grannskapet antog han genast förslaget, bugade sig för frun och gick sin väg. Hennes man var ju ändå så gott som någonting av henne själv.
Vad Emma beträffar så gick hon ej till rätta med sig själv för att få veta om hon älskade honom. Kärleken, trodde hon, skulle komma plötsligt, med blixt och dunder — en storm som rasar över ens liv, rycker med sig ens vilja som ett vissnat blad och slungar ned hela ens hjärta i avgrunden. Hon visste ej, att regnet bildar små sjöar på husens terrasser, då rännorna äro igenproppade, och hon skulle således ha invaggat sig i fullkomlig säkerhet, om hon ej plötsligt upptäckt en spricka i muren.