←  Kapitel 9
Manon Lescaut
av Abbé Prévost
Översättare: Einar Ekstrand

Kapitel 10
Kapitel 11  →


[ 117 ]

TIONDE KAPITLET.

Då morgonen kommit, klädde jag mig så vårdat jag möjligtvis kunde i det utblottade tillstånd, vari jag befann mig, och åkte i en hyrvagn till herr de T:s bostad.

[ 118 ]Han blev, naturligt nog, ganska överraskad vid detta besök av en okänd, men hans ansikte och hans artiga sätt bådade gotl för mig.

Jag förklarade mig utan omsvep för honom, och för att ytterligare liva hans naturliga känslor talade jag om min kärlek och om min älskarinnas intagande behag såsom två ting, vilka icke kunde liknas vid något annat än varandra.

Han svarade, att han visserligen aldrig sett Manon, men hört talas om henne, ifall det nämligen var fråga om densamma, som varit gamle herr de G. M:s älskarinna.

Jag drog icke i tvivelsmål, att han var underkunnig om min andel i denna historia, och för att vinna honom genom att visa ett obegränsat förtroende berättade jag omständligt allt vad som vederfarits Manon och mig.

— Ni ser således, min herre, fortfor jag, att mitt livs och mitt hjärtas öde nu vilar i edra händer. Det ena är mig lika dyrbart som det andra. Jag döljer ingenting för er, ty jag har kännedom om ert ädla sinnelag, och likheten i vår ålder låter mig hoppas, att det skall finnas någon sådan även i våra böjelser.

Detta bevis på förtroende och öppenhjärtighet tycktes göra ett livligt intryck på honom. Hans svar vittnade om finkänslighet och högsinthet, egenskaper, som belevenheten icke alltid medför, ja som den ofta förkväver.

Han sade, att han räknade mitt besök till sina märkligaste och mest lyckosamma upplevelser, och [ 119 ]att han skulle anse min vänskap som ett av sina värdefullaste förvärv samt bemöda sig om att bliva den värdig genom en nitisk tjänstvillighet.

Han kunde icke lova att återgiva mig Manon, ty hans inflytande var, sade han, mycket ringa och svagt befäst, men han erbjöd sig att förskaffa mig glädjen att få träffa henne samt att göra allt, vad som stod i hans makt för att föra henne tillbaka i mina armar. Själva hans misstro till sitt inflytande beredde mig större tillfredsställelse än en oinskränkt försäkran att uppfylla alla mina önskningar kunde ha gjort. Jag såg nämligen i hovsamheten av hans erbjudanden ett bevis på uppriktighet, som gladde mig mycket. Kort sagt, jag väntade mig allt av hans bistånd.

Enbart löftet att förhjälpa mig till ett sammanträffande med Manon skulle ha gjort mig redo till vad som helst för hans skull. Jag betygade honom något av dessa känslor på ett sätt, som tillika övertygade honom om att jag icke var någon lågsinnad människa.

Vi omfamnade varandra med värme och blevo vänner utan annat skäl än våra hjärtans godhet och den naturliga böjelse, som driver en känslofull och ädelsinnad man att hålla av en som liknar honom.

Han gick ännu längre i yttringarna av sin aktning, ty sedan han i tankarna sammanställt mina äventyr och insett, att jag efter min flykt från Saint-Lazare icke kunde befinna mig i goda omständig[ 120 ]heter, erbjöd han mig enträget sin börs. Jag mottog den ej utan svarade:

— Det är alltför mycket, min bäste herre. Om ni med så mycken godhet och vänskap hjälper mig till att få återse min dyra Manon, är jag er förbunden för hela livet. Och ifall ni helt och hållet återgiver mig denna dyrkade varelse, skall jag inte anse mig ha gäldat min skuld, om jag än skulle gjuta allt mitt blod i er tjänst.

Vi skildes åt, sedan vi överenskommit om tid och ställe för ett nytt sammanträffande, varvid han var nog tillmötesgående att icke uppskjuta detta längre än till samma dags eftermiddag.

Jag inväntade honom på ett kafé, dit han kom vid fyratiden, och vi ställde tillsammans kosan till spinnhuset. Mina knän skälvde, då jag gick över gårdsplanen.

— O kärlekens makter, sade jag för mig själv. Så skall jag då återse mitt hjärtas avgud, föremålet för så många tårar och bekymmer! Himmel, förunna mig så långt liv, att jag hinner till henne, och förfoga sedan som du vill över mitt öde och mina dagar… det är den enda nåd jag utber mig av dig.

Herr de T. talade med några av vaktarna, som inställsamt lovade att tjäna honom i allt, vad på dem berodde. Han begärde att bli visad till den avdelning, där Manon hade sin kammare, och de ledsagade oss dit, medtagande en hiskligt stor nyckel, som hörde till hennes dörr.

[ 121 ]Jag frågade vaktaren, som följde oss och som var den, åt vilken man uppdragit att betjäna henne, hur hon hade tillbringat tiden på detta ställe.

Han svarade, att hon hade ådagalagt en änglalik saktmodighet, aldrig hade han fått höra ett hårt ord av henne. De sex första veckorna efter sin ankomst hade hon oupphörligt gråtit, men sedan någon tid tycktes hon taga sin olycka med mera tålamod och sysselsatte sig med sömnad från morgon till kväll, med undantag av några timmar, som hon använde till läsning.

Jag frågade vidare, om hon blivit ordentligt underhållen, och han försäkrade, att åtminstone det nödvändigaste aldrig fattats henne.

Vi närmade oss dörren. Mitt hjärta bultade häftigt. Jag sade till herr de T.:

— Gå in ensam först och förbered henne på mitt besök, ty jag är rädd att hon blir alltför upprörd, om hon får se mig med detsamma.

Dörren öppnades. Jag stannade i galleriet, där jag ganska väl kunde höra deras yttranden.

Han sade, att han hade kommit för att bringa henne någon tröst, han var en vän till mig och intresserade sig livligt för vårt öde. Manon frågade då med den största iver, om hon av honom kunde få veta, vad det blivit av mig. Han lovade att föra mig till hennes fötter, så öm och så trogen som hon någonsin kunde önska sig.

— När då, sporde hon ivrigt.

[ 122 ]— Redan i dag. Den sälla stunden skall inte länge låta vänta på sig, ja, den är inne nu, om ni så önskar.

Hon förstod nu, att jag var utanför, och jag trädde in, just som hon störtade mot dörren.

Vi kastade oss i varandras armar med denna översvallande ömhet, som en tre månaders skilsmässa gör så ljuv för sanna älskande. Våra suckar, våra osammanhängande utrop och otaliga kärleksbenämningar, trånfullt upprepade av än den ena, än den andra, allt detta utgjorde under en kvarts timme en scen, som djupt rörde herr de T.

— Jag avundas er, sade han till mig, i det han bjöd oss att sitta ned, det finnes ingen lott så ärorik, så härlig, att jag inte framför den skulle föredraga en så vacker, så öm och hängiven käresta.

— Också skulle jag försmå alla världens kungariken, svarade jag, för lyckan att vara älskad av henne.

Hela fortsättningen av detta så efterlängtade samtal vart naturligt nog, oändligt ömt. Den stackars Manon berättade mig sina äventyr och jag förtäljde henne mina. Vi fällde heta tårar, då vi talade om den belägenhet, vari hon befann sig och den, ur vilken jag med knapp nöd undkommit.

Herr de T. tröstade oss med förnyade löften om ivriga bemödanden att göra slut på vår olycka. Han tillrådde oss att icke utdraga detta första möte för länge, så att han lättare måtte kunna bereda oss tillfälle till flera.

[ 123 ]Han hade mycken möda att förmå oss till att följa detta råd. Manon i synnerhet kunde icke besluta sig för att låta mig gå. Väl hundrade gånger drog hon mig ned på stolen igen. Hon höll mig fast i kläderna och händerna.

— Ack, på vilket ställe lämnar du mig kvar, utbrast hon. — Vem ansvarar för att jag får återse dig?

Herr de T. lovade henne att ofta föra mig till henne.

— Vad stället beträffar, tillade han älskvärt, bör det inte längre heta spinnhuset… det är Versailles, nu då det innesluter en person, som förtjänar väldet över alla hjärtan.

Vid utgåendet gav jag vaktaren, som betjänade henne, några mynt för att uppliva hans tjänstenit. Denna karl var mindre rå och okänslig än sina likar. Han hade varit vittne till vårt möte, och denna ömma scen hade rört honom. En louisdor, som jag skänkte honom, bringade honom fullständigt på min sida. Han tog mig avsides på vägen ned till gårdsplanen och sade:

— Min herre, om ni vill taga mig i er tjänst eller genom en hederlig vedergällning gottgöra mig förlusten av den befattning jag har här, så tror jag, att det skulle bli mig ganska lätt att befria mademoiselle Manon.

Jag spetsade öronen vid detta erbjudande, och ehuru jag var alldeles utblottad, gjorde jag honom förespeglingar långt utöver vad han begärde. Jag [ 124 ]räknade nämligen på, att jag nog alltid på något sätt skulle kunna tillfredsställa en man av detta slag.

— Var övertygad, min vän, sade jag, att det inte finns något, som jag inte är villig att göra för er, och att er framtid är lika tryggad som min egen.

Därefter ville jag veta, hur han hade tänkt sig att gå tillväga.

Helt enkelt på det sättet, svarade han, att jag på kvällen öppnar dörren till hennes cell och för henne ned till porten åt gatan, där ni bör vara tillstädes för att mottaga henne.

Jag undrade, om man inte kunde befara, att hon skulle bli sedd och igenkänd på vägen genom korridorerna och gårdarna. Han medgav, att en viss fara alltid förefanns, men tyckte, att man väl måste våga något för att vinna något.

Ehuru det gladde mig mycket att se honom så beslutsam, tillkallade jag herr de T. och meddelade honom planen samt det enda skäl, som tycktes kunna göra den äventyrlig. Han fann större svårighet därvid än jag. Visserligen medgav han, att hon oförhindrat skulle kunna rymma på detta sätt.

— Men om hon skulle bli upptäckt, fortfor han, och hejdad på vägen, så är hon måhända förlorad för alltid. I annat fall måste ni genast lämna Paris, ty ni kan aldrig gömma er nog sorgfälligt för efterspaningarna. Man skulle skärpa dem såväl i avseende på er som på henne. En man sticker sig lätt undan, om han är ensam, men det är nästan omöj[ 125 ]ligt att förbli okänd, om man har en vacker kvinna med sig.

Hur välgrundade dessa invändningar än syntes mig, förmådde de dock ej i min själ taga överhand över det så nära vinkande hoppet att kunna befria Manon.

Jag sade detta åt herr de T. och bad honom tillgiva kärleken en smula djärvhet och otålighet. Jag tillade, att jag ämnade lämna Paris och slå mig ned i någon närbelägen by, såsom jag gjort förut.

Vi överenskommo sålunda med vaktknekten att verkställa företaget redan dagen därpå, och för att trygga detta så mycket som möjligt beslöto vi att medtaga en mansdräkt i syfte att underlätta själva rymningen ur huset. Det var svårt nog att smuggla in en sådan, men min fyndighet var icke rådlös inför detta problem. Jag bad endast herr de T. att följande dag ikläda sig två tunna västar, den ena utanpå den andra, och åtog mig att draga försorg om det övriga.