Manon Lescaut/Kapitel 09

NIONDE KAPITLET.

Jag avbidade med otålighet den lämpliga tiden för min flykt. Portvakten infann sig vid den vanliga timmen, det vill säga strax efter klockan nio. Jag lät ytterligare en timme förgå för att vara säker på, att alla munkar och tjänare insomnat.

Slutligen begav jag mig iväg, rustad med mitt vapen och ett brinnande ljus. Jag knackade först helt sakta på paterns dörr för att väcka honom utan buller.

[ 112 ]Vid andra knackningen hörde han mig, och tvivelsutan i den tron, att det var någon av bröderna, som var illamående och behövde hjälp, steg han upp för att öppna.

Icke desto mindre vidtog han den försiktigheten att först fråga innanför dörren, vem det var och vad man ville honom. Jag var tvungen att uppgiva mitt namn, men antog en klagande ton för att låta honom förstå, att jag ej mådde riktigt bra.

— Åh, är det ni, min käre son, sade han, i det han öppnade dörren. — Vad kan det vara, som för er hit så sent?

Jag trädde in i kammaren, och sedan jag dragit honom med mig till den ända därav, som var längst avlägsen från dörren, förklarade jag, att jag omöjligt kunde stanna kvar längre i Saint-Lazare, att natten var en lämplig tid att avlägsna sig oförmärkt, och att jag väntade av hans vänskap, att han skulle samtycka till portens öppnade eller låna mig sina nycklar, så att jag kunde öppna den själv.

Detta yttrande torde ha överraskat honom. Han stod en stund och stirrade på mig utan att svara. Som jag icke hade någon tid att förlora, tog jag åter till orda och sade, att jag var djupt rörd av all hans godhet mot mig, men att jag, då friheten är den dyrbaraste av alla förmåner, synnerligast för mig, som man orättmätigt berövat densamma, var besluten att återvinna den redan denna natt, till vad pris som helst. Och för att han icke till äventyrs skulle komma på den tanken att upphäva sin stämma och [ 113 ]tillkalla hjälp, visade jag honom ett övertygande skäl till tystnad, vilket jag bar under min rock.

— En pistol, utropade han. — Ah, min son, vill ni beröva mig livet som erkänsla för den eftergivenhet, jag visat er?

— Det förbjude Gud, svarade jag. — Ni har alltför gott förstånd för att driva mig till en sådan ytterlighet, men jag vill bli fri, och jag är så fast besluten därtill, att om ni försöker hindra mig i utförandet av min plan, så är ni förlorad.

— Men min käre son, återtog han blek och förskräckt, vad har jag då gjort er? Vad har ni för orsak att vilja bringa mig om livet?

— Ingen alls, svarade jag otåligt, jag har inte för avsikt att döda er. Om ni vill leva, så öppna blott porten, och jag är er bäste vän.

Jag varseblev nycklarna, som lågo på hans bord. Jag tog dem och uppmanade honom att följa mig så ljudlöst som möjligt. Han var nödsakad att finna sig däri. Allt eftersom vi skredo framåt och varje gång han öppnade en dörr, upprepade han suckande:

— Ack, min son, vem skulle väl kunnat tro något sådant?

— Intet buller, min far, upprepade jag i min tur oupphörligt.

Omsider kommo vi fram till ett slags skrank, som stod framför stora porten åt gatan. Jag trodde mig redan fri, där jag befann mig bakom patern med ljuset i ena handen och pistolen i den andra.

[ 114 ]Medan han höll på att öppna, fick en tjänare, som låg i en närbelägen kammare, höra gnisslandet av reglarna, steg upp och stack ut huvudet genom sin dörr.

Den gode patern ansåg tydligen denne i stånd att övermanna mig och befallde honom oförsiktigt nog att komma till hans hjälp.

Det var en stor och stark bjässe, som utan tvekan rusade på mig. Jag tog mitt parti, gjorde processen kort och avlossade skottet mitt i bröstet på honom.

— Se där vad ni är skuld till, min far, sade jag trotsigt till min ledsagare. — Men låt det inte hindra er från att fullborda saken, tillade jag, i det jag sköt fram honom mot den yttersta porten.

Han vågade ej vägra att öppna den. Jag kom lyckligt och väl ut och fann på några stegs avstånd Lescaut, som enligt sitt löfte väntade på mig i sällskap med två vänner.

Vi avlägsnade oss skyndsamt. Lescaut sade mig, att han tyckte sig ha hört ett pistolskott.

— Det var ert fel, svarade jag, varför lämnade ni mig den laddad?

Emellertid tackade jag honom för detta försiktighetsmått, utan vilket jag säkerligen skulle ha varit kvar i Saint-Lazare för en lång tid.

Vi ämnade tillbringa natten på ett värdshus, och där tog jag igen skadan efter den magra kost jag i nära tre månader levat på. Jag kunde likväl ej hängiva mig åt njutningen, ty jag led av en kvalfull oro för Manon.

[ 115 ]— Vi måste befria henne, sade jag till mina tre vänner. Det är endast i detta syfte jag önskat återfå friheten. Jag ber, att ni bistår mig med er fintlighet… vad mig själv beträffar skall jag i detta företag insätta ända till mitt liv.

Lescaut, som icke saknade skarpsinne och förtänksamhet, föreställde mig, att man måste gå sakta och varsamt till väga. Min rymning från Saint-Lazare och det missöde, som därvid drabbat mig, skulle ovillkorligen orsaka uppståndelse, polismästaren skulle låta efterspana mig, och han hade långa armar… kort sagt, om jag inte ville utsätta mig för någonting ännu värre än Saint-Lazare, gjorde jag bäst i att hålla mig gömd några dagar för att lämna mina fienders första hetta tid att svalna.

Hans råd var klokt, men detsamma borde jag ha varit för att kunna följa det. Så mycken overksamhet och försiktighet kunde ej förlikas med min passion. Hela min eftergivenhet inskränkte sig till ett löfte, att jag skulle sova över morgondagen. Han stängde in mig i sin kammare, där jag stannade till kvällen.

En del av denna tid fördrev jag med att uttänka förslag och utvägar till Manons befrielse. Jag var fast övertygad om, att hennes fängelse var ännu mer otillgängligt än mitt hade varit. Det kunde ej bli fråga om styrka och våld… här tarvades list och förslagenhet. Men själva uppfinningsförmågans gudinna skulle icke ha vetat att finna sig till rätta.

[ 116 ]Jag såg så föga ljus i detta dunkel, att jag uppsköt en närmare prövning av situationen till dess jag hunnit inhämta några upplysningar angående spinnhusets inre anordningar.

Så snart skymningens inbrott återgivit mig friheten, bad jag Lescaut följa mig dit.

Framkomna till spinnhuset, inläto vi oss i samspråk med en av portvaktarna, vilken föreföll att vara en förståndig karl. Jag spelade rollen av en utlänning, som hört lovord över allmänna spinnhuset och den ordning, som där råder. Jag utfrågade honom om de minsta detaljer, och från det ena till det andra kommo vi även in på styresmännen, vilkas namn och egenskaper jag bad honom upplysa mig om.

De svar jag erhöll i det sistnämnda hänseendet ingav mig en idé, som jag fann förträfflig och som jag icke dröjde att omsätta i handling.

Jag frågade honom något, som var av största betydelse för min plan, nämligen om dessa herrar hade barn. Han svarade, att han icke kunde med säkerhet redogöra härför, men vad beträffade herr de T., som var en av föreståndarna, visste han, att denne ägde en son i giftasåldern, vilken flera gånger åtföljt fadern på dennes besök i spinnhuset. Denna försäkran var tillräcklig för mig.

Jag avbröt nästan genast vårt samtal, och på återvägen till Lescauts bostad delgav jag denne min plan.

[ 117 ]— Jag antar, sade jag, att den yngre herr de T., som är rik och av god familj, i likhet med flertalet unga män av hans ålder har en viss smak för nöjen. Han kan inte gärna vara någon kvinnohatare, inte heller så narraktig att han vägrar sin medverkan i en kärleksaffär. Jag har tänkt mig att söka intressera honom för Manons befrielse. Om han är en hygglig karl och har någon känsla, så kommer han att av ädelmod bevilja oss sitt bistånd. Om han inte är i stånd att ledas av en sådan bevekelsegrund, skall han åtminstone vilja göra något för en intagande flicka, om också blott i förhoppning att komma i åtnjutande av hennes ynnest. Jag vill inte dröja längre än till i morgon med att söka upp honom. Jag känner mig så upplivad av denna plan att jag däri ser ett gott förebud.

Lescaut medgav själv, att mitt uppslag icke var oävet, och att vi kunde hoppas att vinna något på denna väg. Jag tillbringade följaktligen denna natt vid bättre mod.