Manon Lescaut/Kapitel 08

←  Kapitel 7

Manon Lescaut av Abbé Prévost Översättare: Einar Ekstrand Kapitel 8

Kapitel 9  →

ÅTTONDE KAPITLET.

G. M. kom verkligen till Saint-Lazare. Jag fann honom allvarligare och mindre narraktig än han varit i Manons bostad. Han sade mig några uppbyggliga ord om mitt dåliga leverne och tillade, uppenbarligen för att rättfärdiga sig själv, att det var den mänskliga skröpligheten tillåtet att skaffa sig vissa förlustelser, som naturen krävde, men att elaka skälmstycken och bedrägerier förtjänade straff.

Jag åhörde honom med en undergiven uppsyn, som tycktes tillfredsställa honom. Jag vart icke ens sårad av att höra honom skämta om mitt syskonförhållande till Lescaut och Manon samt över de små kapellen, av vilka han sade sig antaga att jag hunnit tillverka en betydande mängd i Saint-Lazare, eftersom jag brukade finna ett sådant behag i denna fromma sysselsättning.

Men olyckligtvis för honom och för mig själv lät han undslippa sig, att Manon utan tvivel likaledes förfärdigat mycket näpna sådana på spinnhuset.

I trots av den rysning ordet spinnhus orsakade mig ägde jag ännu styrka att helt saktmodigt bedja honom förklara sig tydligare.

— Åh bevars, sade han, det är nu två månader som hon fått lära sig sedighet på allmänna spinnhuset, och jag hoppas, att hon drager lika mycket gagn därav som ni i Saint-Lazare.

Om jag än haft evigt fängelse eller själva döden för ögonen, skulle jag icke kunnat behärska mitt raseri vid denna förfärliga nyhet.

Jag kastade mig över honom med en så ursinnig häftighet, att jag därvid förlorade hälften av mina krafter. Icke desto mindre hade jag tillräckligt kvar för att kasta omkull honom och gripa honom i strupen.

Jag höll på att strypa honom, då bullret av hans fall och några gälla skrik, som han med knapp nöd hann uppgiva, tillkallade priorn och flera av klosterbröderna, vilka befriade honom ur mina händer. Jag hade själv nära nog förlorat både styrkan och andan.

— O Gud, utropade jag stönande. — Rättvise himmel, kan jag väl leva ett ögonblick längre efter en sådan skändlighet!

Jag ville åter kasta mig över barbaren, som givit mig detta dråpslag, men man höll mig tillbaka. Min förtvivlan, mina rop och mina tårar övergingo all föreställning. Jag betedde mig så besynnerligt, att alla de närvarande, som voro okunniga om orsaken därtill, utbytte blickar sinsemellan av lika mycken förskräckelse som förundran.

Herr de G. M. satte under tiden till rätta sin peruk och sitt halskrås, och i harmen över att ha blivit så misshandlad befallde han priorn att hålla mig i strängare förvar än någonsin och straffa mig med alla de tuktomedel, som stå till buds i Saint-Lazare.

— Nej, min herre, svarade priorn, det är inte mot en person av chevalierns börd vi bruka sådant. Han är för övrigt så fridsam och hygglig, att jag har svårt att fatta, det han utan starka skäl låtit sig drivas till denna ytterlighet.

Detta svar gjorde alldeles slut på herr de G. M:s självbehärskning. Han gick därifrån sägande, att han nog skulle veta att kväsa både priorn och mig och alla, som vågade sätta sig upp emot honom.

Sedan priorn befallt bröderna att ledsaga honom ut, stannade han kvar ensam hos mig. Han besvor mig att genast låta honom veta orsaken till min överilning.

— O min far, sade jag, under det jag fortfor att gråta som ett barn, föreställ er den ohyggligaste grymhet, utmåla för er det mest avskyvärda barbari, som är möjligt… det är den handling, som den nidingen G. M. varit nog usel att utföra. Ah, han har genomborrat mitt hjärta! Jag kommer aldrig att hämta mig efter det. Jag skall berätta er alltsammans, tillade jag snyftande. Ni är god, ni kommer att hysa medlidande med mig.

Jag omtalade i korthet min långvariga och orubbliga kärlek till Manon, vår blomstrande förmögenhetsställning, innan vi plundrades av våra egna tjänare, de anbud G. M. gjort min käresta, det dem emellan uppgjorda avtalet och det sätt, varpå det brutits. Sanningen att säga framställde jag alla omständigheter i den för oss gynnsammaste dagern.

— Där ser ni, fortfor jag, den källa, varur herr de G. M:s nit för min botgöring flutit. Han har haft makt att låta inspärra mig här av idel hämndlystnad. Det förlåter jag honom, men detta är inte allt, min far… han har brutalt bortfört den käraste hälften av mig själv, han har skamligt insatt henne på spinnhuset, han har haft den fräckheten att i dag med egen mun underrätta mig därom. På spinnhuset, min far! O himmel, min älskliga flicka, min härliga drottning på spinnhuset… som den eländigaste av alla skapade varelser! Hur skall jag finna styrka nog att icke förgås av smärta och blygsel.

Den gode patern bemödade sig om att trösta mig i den ytterliga bedrövelse, vari han såg mig försänkt.

Han sade, att han aldrig uppfattat mitt äventyr så, som jag berättade det. Han hade visserligen vetat att jag fört ett oordentligt liv, men han hade föreställt sig, att vad som förmått herr de G. M. att ingripa var något band av aktning och vänskap för min familj, han hade själv icke uppgivit något annat skäl. Vad jag nu omtalade åstadkom en betydande förändring i min ställning, och han betvivlade ej, att den sanningsenliga redogörelse, han ämnade avlägga inför polismästaren, skulle bidraga till min frigivning.

Därpå frågade han mig, varför jag ännu icke tänkt på att låta min familj få några underrättelser om mig, då denna ju icke haft någon andel i mitt fängslande. Jag bemötte detta inkast med att framhålla den smärta jag befarat att vålla min far och den blygsel, jag själv skulle ha känt.

Slutligen lovade han mig att utan dröjsmål begiva sig till polismästaren, om icke för annat så för att förebygga något värre från herr de G. M:s sida, vilken gick härifrån ytterst missbelåten och som har tillräckligt inflytande för att kunna ingiva fruktan.

Jag avbidade den gode paterns återkomst med all den kvalfulla oron hos en olycklig, som väntar på sin dom.

Det var för mig en obeskrivlig plåga att föreställa mig Manon på spinnhuset. Förutom den vanära, som vidlåder detta ställe, visste jag icke på vad sätt hon behandlades där, och minnet av några enskildheter, som jag hört om denna styggelsens boning förnyade oupphörligt mina utbrott av sorg och vanmäktig vrede.

Jag var så fast besluten att rädda henne, till vad pris och på vilket sätt som helst, att jag skulle ha satt eld på Saint-Lazare, om det varit omöjligt att komma ut på annat vis.

Följaktligen övervägde jag de utvägar, som kunde stå mig till buds, ifall polismästaren skulle komma att hålla mig kvar mot min vilja. Jag ansträngde min uppfinningsförmåga till det yttersta, jag genomgick alla möjligheter, men jag kunde icke uttänka någon, som erbjöd en säker utväg till flykt, och jag fruktade att bli ännu strängare inspärrad, om jag gjorde ett misslyckat försök.

Jag påminde mig namnen på några vänner, av vilka jag kunde hoppas någon hjälp, men hur finna medel att underrätta dem om min belägenhet?

Slutligen ansåg jag mig dock ha uppgjort en plan så förslagen, att den kunde lyckas, men jag uppsköt dess utförande tills priorn återkommit, om gagnlösheten av hans åtgärd då skulle nödvändiggöra det.

Det dröjde icke länge, förrän han återvände. Jag skönjde icke i hans ansikte de glädjetecken, som pläga åtfölja ett gott budskap.

— Jag har talat med polismästaren, sade han, men jag träffade honom för sent. Herr de G. M. hade gått till honom direkt härifrån och uppeggat honom så kraftigt mot er, att han stod i begrepp att sända mig order om att skärpa ert fängelse. Emellertid blev han mildare stämd, då jag meddelade honom sanna förhållandet, och i det han skrattade litet åt den gamle herr de G. M:s lättfärdighet, sade han, att vi måste låta er stanna här i sex månader för att tillfredsställa denne, så mycket hellre, tyckte han, som denna vistelse ej gärna kunde vara utan gagn för er. Han tillsade mig, att behandla er hyggligt, och jag svarar för att ni inte skall få skäl till klagomål över mitt beteende.

Den gode priorns redogörelse var tillräckligt lång för att giva mig tid till förnuftig eftertanke. Jag insåg, att jag skulle utsätta mig för ett misslyckande, om jag förrådde alltför stor iver att bli fri. Jag försäkrade honom därför tvärtom, att om jag var tvungen att stanna kvar, så var det dock en stor tröst för mig att i någon mån åtnjuta hans aktning.

Jag bad honom därpå helt frimodigt att bevilja mig en ynnest, som icke var av den minsta vikt för någon, men som skulle främja min sinnesro mycket, nämligen att låta underrätta en av mina vänner, en from prästman, som bodde i Saint-Sulpice, att jag befann mig i Saint-Lazare, samt tillåta mig att någon gång mottaga besök av honom.

Denna ynnest beviljades mig utan invändningar. Det var min vän Tiberge, som frågan gällde. Icke för att jag hoppades att av honom få det nödvändiga biståndet till min befrielse, men jag ämnade använda honom därtill som ett indirekt redskap, utan att han ens hade kännedom därom.

Se här i korthet min plan: Jag tänkte skriva till Lescaut och ålägga honom samt våra gemensamma vänner omsorgen att befria mig. Den första svårigheten bestod i att tillställa honom min skrivelse, detta skulle bli Tiberges uppgift. Men som denne visste, att Lescaut var min älskarinnas bror, fruktade jag, att han ej skulle vilja åtaga sig detta uppdrag. Jag beslöt fördenskull att innesluta mitt brev till Lescaut i ett annat brev, som jag skulle adressera till en hederlig man av mina bekanta med en anhållan till denne att utan dröjsmål befordra det förra till dess bestämmelse, och då det var nödvändigt att jag träffade Lescaut för att överenskomma med honom att komma till Saint-Lazare och be att få tala vid mig, under föregivande att han var min äldre bror, som kommit till Paris enkom för att göra sig underrättad om mina förhållanden. Jag ämnade sedan rådgöra med honom om de verksammaste och säkraste medlen till flykt.

Priorn lät underrätta Tiberge om min önskan att få träffa honom. Denne trogne vän hade icke förlorat mig ur sikte till den grad, att han var okunnig om mitt äventyr, han visste, att jag befann mig i Saint-Lazare, och han hade måhända icke blivit illa berörd av detta missöde, emedan han trott att det var ägnat att återföra mig till pliktens väg.

Tiberge skyndade att besöka mig på min kammare. Vårt samtal blev av det mest vänskapliga slag. Han önskade bli upplyst om mitt själstillstånd. Jag upplät utan förbehåll mitt hjärta, utom i allt som rörde min plan till rymning.

— I dina ögon, min käre vän, sade jag, vill jag inte synas vara annorlunda än jag är. Om du trott dig finna en klok och till sina begär luttrad vän, en av himlens tuktan omvänd vällusting, kort sagt, ett hjärta frigjort från kärleken och löst ur sin Manons förtrollning, så har du dömt alltför gynnsamt om mig. Du återser mig nu sådan du lämnade mig för fyra månader sedan… alltjämt älskande och alltjämt olycklig genom denna kärlek, i vilken jag inte tröttnar att söka min lycka.

Han svarade, att den bekännelse, jag nu avlade, gjorde mig oursäktlig, man såg väl många syndare, som berusade sig av lastens falska lycka ända därhän att öppet föredraga den framför dygdens, men det var åtminstone hägringar av sällhet, som lockade dem, och de voro dårade av skenet. Men att som jag inse, att föremålet för min åtrå endast var ägnat att göra mig brottslig och olycklig, och likväl fortsätta att störta mig i olycka och brott var en motsägelse mellan tanke och handling, som icke gjorde heder åt mitt förnuft.

— Tiberge, genmälde jag, hur lätt blir dig inte segern, då dina vapen inte möta något motstånd! Låt mig nu i min tur resonera. Vill du verkligen påstå, att det du kallar dygdens lycka är fritt från lidanden, motgångar och oro? Vilket namn ger du då åt fängelset, korset, marterna och tyrannernas förföljelser? Säger du kanske som mystikerna, att det som torterar kroppen är en fröjd för själen? Du vågar icke säga det, ty det är en ohållbar orimlighet. Denna lycka, som du prisar så högt, är således mängd med tusen kval, eller rättare sagt, den är intet annat än en följd av olyckor, varigenom man strävar efter den hägrande saligheten. Men om nu inbillningskraften kommer en att finna njutning i själva dessa lidanden, emedan de kunna föra till ett lyckligt mål, som man hoppas på, varför kallar du då motsägande och vanvettig en alldeles likartad benägenhet hos mig? Jag älskar Manon. Tvärs igenom otaliga bekymmer strävar jag efter att få leva i ro och lycka vid hennes sida. Den väg jag vandrar fram är svår och olycklig, men hoppet att uppnå mitt mål sprider ständigt sin ljuvlighet däröver, och med en stund i hennes närhet skall jag anse mig rikligt belönad för alla de mödor det kostat mig att vinna den.

Alla förhållanden synas mig således lika på din sida och på min, eller om det finnes någon skillnad, så är även den till min förmån. Ty den lycka jag hoppas på är nära, den andra är fjärran, min är av samma natur som smärtorna, det vill säga kännbar för kroppen, den andra är av en okänd natur, som endast tron är förvissad om.

Tiberge syntes förskräckt över dessa argument. Han ryggade tillbaka ett par steg, i det han med sin allvarligaste min sade, att vad jag nu yttrat icke blott innebar en kränkning av sunda förnuftet utan utgjorde jämväl en olycklig, gudlös sofism.

— Ty denna jämförelse, tillade han, av ändamålet med dina lidanden och dem, som religionen kan förebringa, är en hädisk och vidunderlig tanke.

— Jag medger, svarade jag, att jämförelsen inte är lämplig, men märk väl, det är inte på den mina slutsatser stödja sig. Jag har endast för avsikt att utreda, vad du betraktade som en motsägelse i ståndaktigheten hos en olycklig kärlek, och jag tror mig ha till fullo bevisat, att om en sådan motsägelse förefinnes, kan du lika litet som jag undkomma den. Del är blott i detta avseende jag har jämnställt de båda förhållandena, och jag framhärdar häri. Du svarar måhända, att dygdens mål är oändligt mycket högre än kärlekens. Det bestrider jag inte. Men är det därom frågan rör sig? Är det inte snarare frågan om den styrka vardera giver oss att uthärda lidanden? Låt oss döma därom efter verkningarna. Hur många avfällingar från den stränga dygden finns det icke… och hur få från kärleken! Du svarar kanske ytterligare, att om utövningen av det goda medför lidanden, så äro dessa dock ej oundvikliga och nödvändiga, att det inte längre finns vare sig tyranner eller kors och att man ser en mängd dygdiga människor föra ett fridfullt och angenämt liv? Då svarar jag dig likaledes, att det finnes ostörda och av lyckan gynnade kärleksförbindelser, och vad som dessutom gör ännu en skillnad, vilken är ytterst förmånlig för min sak… jag tillägger, att kärleken, ehuruväl den ofta nog kan bedraga, dock inte lovar annat än tillfredsställelser och fröjder, då däremot religionen vill, att man bereder sig på ett liv av dystra försakelser och späkningar.

— Oroa dig inte, tillade jag, då jag såg hans nit redo att övergå i vredesmod, den enda slutsats jag vill draga härav är den, att det inte finns något sämre sätt att försöka ingiva ett hjärta avsmak för kärleken än att förklena och smäda dess ljuvlighet och lova det en större lycka i dygdens utövande. Så som vi äro skapade, är det visst, att vår sällhet består i nöjet: jag trotsar envar att påstå något annat. Och hjärtat behöver inte länge rådgöra med sig självt, innan det känner, att av alla nöjen är kärlekens det ljuvaste. Det märker snart, att man bedrar det, om man lovar det mer tjusande sådana på annat håll, och detta bedrägeri inger det misstro till de allvarligaste löften. Ni predikanter, som vilja återföra mig till dygden, säg mig, att den är ovillkorligt nödvändig, men sök inte dölja för mig, att den är sträng och mödosam. Bevisa, om ni kan, att kärlekens vällust är flyktig, att den efterföljes av eviga kval och — vilket kanske skall göra ännu starkare intryck på mig — att ju mer ljuv och berusande den är, desto rikligare skall himlen löna ett så stort offer… men medgiv att med de hjärtan, som äro oss förlänade, utgör den här på jorden vår fullkomligaste lycksalighet.

Denna avslutning på mitt tal återgav Tiberge hans goda sinnesstämning. Han erkände, att det fanns något förnuftigt i mina tankar. Den enda invändning han tillfogade var den frågan, varför jag inte åtminstone rättade mig efter mina egna grundsatser och uppoffrade min kärlek för hoppet om denna vedergällning, om vilken jag tycktes hysa så höga föreställningar.

— Ah, min käre vän, svarade jag, här är det, som jag nödgas tillstå min svaghet. Ack, ja, det vore väl min plikt att handla i enlighet med mina åsikter, men står denna handling i min makt? Vilket bistånd skulle jag inte behöva för att kunna glömma Manons behag?

— Gud förlåte mig, återtog Tiberge, men jag tror verkligen att vi här ha ännu en av våra jansenister!

— Jag vet inte, vad jag är, svarade jag, och jag ser inte alldeles klart, vad jag borde vara, men jag inser blott alltför tydligt sanningen av vad de säga.

Detta samtal tjänade åtminstone till att förnya min väns medlidande. Han förstod, att det låg mera svaghet än ondska i mina förvillelser. Hans vänskap blev därigenom i det följande villigare att lämna mig handräckningar, utan vilka jag helt visst skulle ha dukat under av nöd.

Jag yppade likväl ingenting om min avsikt att rymma från Saint-Lazare. Jag bad honom endast att ombesörja mitt brev, som jag skrivit före hans ankomst, och jag sparade icke på förevändningar för att inskärpa, hur angelägen denna skrivelse var.

Han var nog hederlig att ordentligt framlämna den, och Lescaut erhöll redan samma dag det brev, som var avsett för honom.

Redan följande dag kom Lescaut och passerade obehindrat under min brors namn. Min glädje var stor, då jag såg honom i mitt rum, vars dörr jag sorgfälligt låste.

— Låt oss inte förlora ett ögonblick, sade jag. — Tala först om för mig, hur Manon har det, och giv mig sedan ett gott råd, hur jag skall kunna fly.

Han försäkrade, att han icke hade sett sin syster alltsedan den dag, som föregick mitt fängslande, han hade erfarit hennes och mitt öde först efter noggranna efterforskningar, och ett par tre gånger, då han infunnit sig på spinnhuset, hade han vägrats tillåtelse att tala med henne.

— Eländige G. M., utbrast jag. — Det skall du dyrt få umgälla!

— Vad er befrielse beträffar, fortfor Lescaut, så är den inte så lätt att utföra, som ni tror. Jag och två av mina vänner tillbringade kvällen i går med att granska det här huset utvändigt överallt, och vi insågo, att då era fönster vetta åt en kringbyggd gård, enligt vad ni uppgivit, skulle det vara mycket svårt att skaffa er ut den vägen. Dessutom bor ni i tredje våningen, och vi kan inte smuggla in vare sig rep eller stegar. Jag ser således ingen utväg från yttersidan. Det är inne i själva byggnaden man måste hitta på något knep.

— Nej, svarade jag, jag har skärskådat allting, i synnerhet sedan min inspärrning genom priorns eftergivenhet blivit något mildrad. Dörren till min kammare hålles inte längre låst, jag har frihet att promenera i munkarnas gallerier, men alla trapporna äro tillstängda med tunga portar, som hållas noggrant låsta både natt och dag, varför det är omöjligt att undkomma endast genom list.

— Hör på, återtog jag efter att en stund ha begrundat ett infall, som tycktes mig förträffligt. — Skulle ni kunna skaffa mig en pistol?

— Med lätthet, svarade Lescaut, men ämnar ni då döda någon?

Jag försäkrade, att jag så föga avsåg något sådant, att pistolen inte ens behövde vara laddad.

— Giv mig den i morgon, tillade jag, och försumma inte att klockan elva på kvällen infinna er mitt emot porten här, tillsammans med två eller tre av våra vänner. Jag hoppas kunna sluta mig till er där.

Han yrkade förgäves på att få veta något närmare. Jag sade, att ett företag, sådant som det jag hade i sinnet, inte kunde förefalla förnuftigt, förrän det lyckats. Jag bad honom därefter att ej stanna längre, så att han desto lättare skulle få återse mig i morgon.

Han kom tillbaka enligt uppgörelse och insläpptes lika beredvilligt som förra gången. Han hade antagit en allvarsam uppsyn, och ingen kunde tro honom vara annat än en hedersman.

Så snart jag fann mig rustad med redskapet till min befrielse, tvivlade jag knappast på framgången av min plan. Den var egenartad och djärv, men vad allt var jag icke i stånd till med de bevekelsegrunder, som besjälade mig!

Sedan jag fått tillstånd att lämna min kammare och spatsera i gallerierna, hade jag iakttagit, att portvakten varje kväll till priorn överlämnade alla nycklarna, och att det därefter rådde en djup stillhet, som tillkännagav, att alla dragit sig tillbaka.

Jag kunde oförhindrat genom en förbindande korridor begiva mig från min kammare till priorns. Min avsikt var att fråntaga honom nycklarna och skrämma honom med pistolen, ifall han gjorde någon svårighet vid att lämna mig dem, samt att sedan med tillhjälp av dessa nycklar bana mig väg ut till gatan.

---