Manon Lescaut/Kapitel 07

[ 89 ]

SJUNDE KAPITLET.

Ehuru denna kupp i mina egna ögon var ett verkligt skälmstreck, ansåg jag den likväl icke för det värsta jag hade att förebrå mig. De pengar jag vunnit på spel orsakade mig större samvetsagg. Emellertid båtade det ena icke mer än det andra, och det var Försynens vilja, att den minsta av dessa båda orättfärdigheter skulle bestraffas hårdast.

Det dröjde icke länge, förrän herr de G. M. upptäckte, att han blivit lurad. Jag vet icke, om han redan samma kväll tog några mått och steg för att uppspåra oss, men han ägde tillräcklig myndighet för att icke länge behöva söka förgäves, och vi voro [ 90 ]nog oförsiktiga alt räkna för mycket på Paris' vidsträckthet och det långa avstånd, som skilde vårt kvarter från hans.

Han fick icke blott reda på vår bostad och våra dåvarande förhållanden utan gjorde sig även underrättad om vem jag var, vad slags liv jag förde i Paris, Manons förra förbindelse med B. det svek hon övat mot denne, med ett ord allt det anstötliga i vår historia.

På grund härav beslöt han att utverka vår arrestering och låta behandla oss mindre som förbrytare än som lättsinniga skälmar.

Vi lågo ännu till sängs, då en polisgevaldiger, åtföljd av ett halvt dussin vaktkarlar, inträngde i vår kammare. De lade först beslag på våra pengar, eller rättare herr de G. M:s, och sedan de utan krus jagat oss ur sängen, förde de oss till porten, där vi funno två vagnar.

I den ena av dessa bortfördes den stackars Manon utan förklaring, och i den andra släpades jag till Saint-Lazare.

Man måste ha prövat på sådana motgångar som dessa för att fatta den förtvivlan, de kunna orsaka. Våra vaktare voro nog hårda att icke tillåta mig att omfamna Manon eller att säga henne ett ord. Jag förblev länge okunnig om, var man gjort av henne. Det var utan tvivel en lycka för mig att icke veta det från början, ty en så förskräcklig katastrof skulle ha berövat mig förståndet, ja kanske livet.

Min olyckliga älskarinna bortfördes sålunda i min [ 91 ]åsyn, och det till en förvaringsort, som jag fasar för att nämna. Vilket öde för en så förtjusande varelse, som skulle ha intagit världens främsta tron, om alla människor haft mina ögon och mitt hjärta! Man misshandlade henne visserligen ej, men hon inspärrades ensam i en trång cell och dömdes att varje dag utföra ett visst arbete som oundgängligt villkor för att erhålla litet motbjudande föda.

Dessa bedrövliga omständigheter erfor jag först långt efteråt, sedan jag själv i flera månader utstått en sträng och tröttsam botgöring. Då mina vaktare ej underrättat mig, vart de hade order att föra mig, fick jag icke veta mitt öde förrän vid porten till Saint-Lazare. I den stunden skulle jag ha föredragit döden framför den belägenhet, vari jag trodde mig nedstörta. Jag hyste nämligen rysliga föreställningar om detta hus.

Min förskräckelse ökades, då vaktarna vid ingången åter genomsökte mina fickor för att förvissa sig om att jag icke gömde några vapen eller andra försvarsmedel.

Priorn kom genast ut, han var förberedd på min ankomst. Han hälsade mig med mycken mildhet.

— Min far, sade jag, ingen skymflig behandling. Hellre mister jag tusen liv än jag underkastar mig en sådan.

— Nej, nej, svarade han, om ni uppför er ordentligt, komma vi nog att bli nöjda med varandra.

Han uppmanade mig att stiga upp till en högt belägen kammare, och jag följde honom utan mot[ 92 ]stånd. Stadsvakterna ledsagade oss ända till dörren, men så snart priorn inträtt tillsammans med mig, gav han dem tecken att avlägsna sig.

— Jag är således er fånge, sade jag. — Nåväl, min far, vad ämnar ni göra med mig?

Han sade sig vara förtjust över att se mig så resonlig, det skulle bli hans plikt att arbeta på att hos mig väcka håg för dygden och religionen och min att draga nytta av hans förmaningar och råd. Om jag blott ville gengälda de omsorger, han skulle ägna mig, så skulle jag finna endast nöje i min enslighet.

— Ack, nöje, suckade jag. — Ni känner inte, min far, det enda i världen, som kan bereda mig nöje.

— Jo, jag vet det, svarade han, men jag hoppas, alt er håg skall förändras.

Hans svar upplyste mig om, att han kände till mina äventyr, törhända även mitt namn. Jag frågade honom därom, och han svarade mig oförställt, att man berättat honom allt.

Denna hans kännedom var det hårdaste av alla mina straff. Jag brast i en ström av tårar med alla tecken till den mörkaste förtvivlan. Jag förmådde icke trösta mig över en förödmjukelse, som snart skulle göra mig till en visa bland mina bekanta och en skam för min familj.

På detta sätt tillbringade jag åtta dagar i den djupaste nedslagenhet, utan att kunna fatta något eller tänka på något annat än min skam. Icke ens minnet av Manon fogade något till min smärta, åtmin[ 93 ]stone ingick det däri endast som en känsla, vilken hade föregått detta nya kval, och den rådande förnimmelsen i min själ var blygsel och förvirring.

Det är endast få människor, som kunna fatta styrkan av dylika själsrörelser. Den stora mängden är mottaglig blott för fem eller sex passioner, inom vilkas cirkel deras levnad förlöper och till vilka alla deras sinnesrörelser inskränka sig. Fråntag dem kärleken och hatet, njutningen och smärtan, hoppet och fruktan… och de skola icke mer känna något.

Men personer av en mera upphöjd karaktär kunna uppröras på tusen olika sätt, det är som om de ägde mer än fem sinnen och kunde mottaga föreställningar och förnimmelser, vilka överskrida naturens vanliga gränser, och emedan de äro medvetna om denna storhet, som höjer dem över hopen, ägna de den all sin omsorg. Därav kommer det sig, att de lida så bittert under förakt och åtlöje och att blygseln utgör en av deras våldsammaste lidanden.

Jag hade denna bedrövliga förmån i Saint-Lazare. Mitt svårmod föreföll priorn så ytterligt, att han, bekymrad för dess följder, ansåg sig böra behandla mig med mildhet och överseende. Han besökte mig två eller tre gånger om dagen. Ofta tog han mig med sig på promenad i trädgården, och hans nit uttömde sig i förmaningar och hälsosamma råd.

Jag emottog dem saktmodigt och visade honom till och med erkänsla, varav han hämtade förhoppning om min bättring.

[ 94 ]— Ni är av en så fridsam och behaglig natur, sade han en dag till mig, att jag inte kan förstå de förvillelser, för vilka man anklagat er. Två saker förvåna mig: för det första hur ni med så goda egenskaper kunnat överlämna er åt utsvävningar, och för det andra, vilket jag även beundrar, hur ni kan så villigt upptaga mina råd och föreskrifter efter att flera år ha varit hemfallen åt ett dåligt levernes vanor. Om det är ånger, så utgör ni ett märkligt exempel på himlens förbarmande, om det är naturlig godhet, så har ni åtminstone en förträfflig karaktärsgrund, som inger mig den förhoppningen, att vi inte skola behöva kvarhålla er här länge för att återföra er till ett ordentligt och hederligt liv.

Jag gladde mig mycket åt att finna honom hysa en sådan åsikt om mig och beslöt att styrka densamma genom ett uppförande, som till fullo kunde tillfredsställa honom, övertygad, som jag var, att detta var det säkraste sättet att förkorta min fängelsetid.

Jag bad honom om böcker. Han blev angenämt överraskad av att jag, då han lämnade mig valet fritt, bestämde mig för några allvarliga författare. Jag låtsade beflita mig om studierna med ytterlig iver och gav honom sålunda vid alla tillfällen bevis på den omvändelse, han åstundade.

Denna var dock endast skenbar. Till min skam måste jag bekänna, att jag i Saint-Lazare spelade en skrymtares roll. I stället för att studera sysselsatte jag mig, då jag var ensam, endast med att sucka [ 95 ]över mitt olycksöde. Jag förbannade mitt fängelse och det tyranni, som kvarhöll mig där. Jag hade icke väl känt någon lindring i den sorg, vari den första bestörtningen nedkastat mig, förrän jag återföll i kärlekens kval. Manons frånvaro, ovissheten om hennes öde, fruktan att aldrig mer få återse henne utgjorde det enda ämnet för mina vemodiga betraktelser.

Jag föreställde mig henne i G. M:s armar, ty det var den tanke, som från början föresvävat mig, och långt ifrån att tro, att han låtit henne undergå samma behandling som mig, var jag övertygad om, att han skaffat mig ur vägen endast för att få äga henne i lugn och ro.

Sålunda tillbringade jag dagar och nätter, som syntes mig ändlösa. Jag satte icke mitt hopp till något annat än framgången av mitt skrymteri. Jag iakttog noga priorns ansikte och yttranden för att förvissa mig om vad han tänkte om mig och lät mig angeläget vara att behaga honom, såsom mitt ödes domare.

Jag fattade utan svårighet, att jag helt och hållet vunnit hans bevågenhet och betvivlade ej, att han skulle vara böjd för att tillmötesgå mig så mycket han kunde.

En dag tog jag mig dristigheten fråga, om det var på honom min frigivning berodde. Han svarade, att han icke var ensam herre däröver, men han hoppades, att herr de G. M., på vars anhållan polismästa[ 96 ]ren inspärrat mig, på hans, priorns, förord skulle samtycka till att försätta mig i frihet.

— Vågar jag hoppas, sade jag saktmodigt, att de två månaders fängelse jag utstått skall synas honom såsom en nöjaktig försoning?

Han lovade att tala med honom, om jag så önskade. Jag bad honom enträget att göra mig denna tjänst.

Två dagar därefter meddelade han mig, att G. M. blivit så rörd av det goda han fått höra om mig, att han icke blott tycktes ha för avsikt att snart frigiva mig utan även visat stor lust att lära känna mig närmare och i detta syfte ämnade göra mig ett besök i fängelset.

Ehuru hans närvaro icke kunde vara mig angenäm, betraktade jag detta som ett steg till min befrielse.