Manon Lescaut/Kapitel 06
← Kapitel 5 |
|
Kapitel 7 → |
SJÄTTE KAPITLET.
Manon var en varelse med säregen karaktär. Ingen kvinna kunde älska pengar mindre än hon, men likväl hade hon ej ett ögonblicks ro, om hon fruktade att lida brist på sådana. Det var nöjen och förströelser, hon åstundade. Hon skulle aldrig ha rört en sou, om man kunnat roa sig utan kostnader. Hon brydde sig icke ens om att ta reda på, hur mycket vi ägde, om hon blott fick tillbringa sina dagar på angenämt sätt.
Som hon varken var omåttligt begiven på spel eller böjd för att bländas av slösande ståt, var det följaktligen lätt nog att tillfredsställa henne, endast varje dag kunde medföra förlustelser efter hennes smak. Men att sålunda städse upptagas av nöjet var för henne något så oumbärligt, att man därförutan ej kunde förlita sig det minsta på hennes lynne och böjelser.
Ehuru hon älskade mig ömt, och jag, såsom hon villigt medgav, var den ende, som kunde skänka henne en fullkomlig njutning av kärlekens ljuvlighet, var jag likväl nästan säker på, att hennes känsla icke skulle kunna hålla stånd mot vissa farhågor. Hon skulle ha föredragit mig framför hela världen med en måttlig förmögenhet, men jag betvivlade ingalunda, att hon skulle övergiva mig för någon ny B., så snart det icke återstod mig annat än trohet och beständighet att bjuda henne.
Jag beslöt därför att så mycket som möjligt begränsa mina enskilda utgifter, så att jag alltid skulle vara i stånd att bestrida hennes, och hellre neka mig själv alla möjliga nödvändiga saker än beröva henne ens något av det överflödiga.
Vagnen gjorde mig mera bryderi än allt det andra, ty det fanns ingen utsikt att kunna underhålla hästar och kusk.
Jag yppade mina bekymmer för herr Lescaut. Jag hade ej hemlighållit för honom, att jag fått låna hundra pistoler av en vän. Han upprepade nu, att han, ifall jag ville fresta spellyckan, icke alls misströstade om att jag på hans rekommendation kunde vinna inträde i yrkesspelarnas samfund genom att villigt offra ett hundratal francs på undfägnande av hans förbundsbröder.
I trots av den motvilja jag hyste för allt slags bedrägeri lät jag leda mig av en grym nödvändighet.
Herr Lescaut föreställde mig samma dags afton såsom en av sina släktingar. Han tillade därvid, att jag var så mycket ivrigare att vinna framgång som jag var i största behov av Fortunas ynnest. För att emellertid göra begripligt, att jag oaktat min nödställda belägenhet ingalunda var någon stackare, förklarade han det vara min avsikt att bjuda dem på supé.
Bjudningen emottogs, och jag trakterade dem präktigt. De uppehöllo sig länge med att tala om mitt fina utseende och mitt behagliga uppträdande och påstodo bestämt, att de kunde hoppas mycket av mig, enär jag hade en så hederlig fysionomi, att ingen skulle komma att misstänka mina knep.
De tackade slutligen Lescaut, som förskaffat samfundet en medlem av sådana förtjänster, och uppdrogo åt en av sällskapet att under några dagar giva mig den nödvändiga undervisningen.
Den förnämsta skådeplatsen för mina bedrifter skulle bli hotell Transilvanie, där det i en sal fanns ett faraobord, och där även åtskilliga andra kort- och tärningsspel övades i galleriet.
Detta spelhus hölls till förmån för prins de R… som då bodde i Clagny, och flertalet av hans officerare tillhörde vårt sällskap.
Till min skam måste jag bekänna, att jag på helt kort tid inhämtade min mästares lärdomar. Särskilt förvärvade jag stor färdighet i att utföra kvicka handgrepp och smussla med falska kort, och med god tillhjälp av ett par långa ärmkrås utförde jag mina finter tillräckligt obesvärat för att bedraga de mest förfarna ögon och utan svårighet ruinera massor av ärliga spelare. Denna utomordentliga händighet påskyndade så starkt tillväxten av min förmögenhet, att jag redan efter några veckors förlopp fann mig i besittning av ansenliga summor, förutom det, som jag enligt överenskommelsen delade med mig åt mina bolagsmän.
Jag fruktade ej längre att meddela Manon vår förlust i Chaillot, och för att trösta henne över denna ledsamma underrättelse hyrde jag ett möblerat hus, varest vi inrättade oss med alla tecken till välstånd och trygghet.
Tiberge hade under denna tid icke försummat att avlägga täta besök hos oss. Hans moralpredikningar voro ändlösa. Oupphörligt föreställde han mig, vilken orätt jag begick mot mitt samvete, mot min heder och min framtid.
Jag mottog hans förmaningar vänskapligt, och ehuru jag ej hyste den ringaste lust att efterfölja dem, höll jag honom räkning för hans nit, emedan jag kände dess ursprung.
Understundom skämtade jag godlynt med honom i närvaro av Manon själv och uppmanade honom att icke vara mera samvetsöm än en stor mängd biskopar och andra präster, som veta att mycket väl förena en älskarinna med ett prebende.
— Se, sade jag, i det jag visade på min flickas ögon, och säg mig sedan, om det finns ett fel, som inte rättfärdigas av en så vacker orsak.
Han gav sig till tåls och höll i därmed länge nog, men då han såg att min förmögenhet ökades och då jag icke blott hade återställt hans hundra pistoler utan därtill, efter att ha hyrt ett hus och fördubblat mina utgifter, stod i begrepp att mer än någonsin kasta mig in i nöjenas virvlar, ändrade han helt och hållet ton och uppträdande. Han klagade över min förhärdelse, han hotade mig med himlens hemsökelser och förutspådde mig en hel del olyckor, som icke dröjde att drabba mig.
— Det är omöjligt, sade han mig, att de rikedomar, som tjäna till att underhålla dina utsvävningar, kommit i dina händer på lagliga vägar. Du har förvärvat dem ohederligt, och på samma sätt komma de att fråntagas dig. Guds förfärligaste straffdom skulle vara att låta dig njuta dem i ro. Alla mina råd ha varit dig till ingen nytta, jag förutser alltför väl, att de snart skulle bli dig till besvär. Farväl, otacksamme och svage vän! Måtte dina brottsliga nöjen försvinna som en skugga! Måtte din lycka och dina pengar ohjälpligt förgå och du lämnas ensam och utblottad för att lära dig inse fåfängligheten av de ting, som berusat dig ända till yrsel! Det är då du skall finna mig beredd alt älska och hjälpa dig, men i dag bryter jag alla förbindelser med dig, och jag avskyr det leverne du för.
Det var i mitt rum och i Manons närvaro han höll detta apostoliska strafftal. Då han reste sig för att gå, ville jag kvarhålla honom, men hejdades av Manon, som sade, att han var en galning, som man måste låta gå sin väg.
Hans yttranden förfelade ej att göra ett visst intryck på mig. Jag ville gärna framhålla de olika tillfällen, då mitt hjärta kände en dragning mot det rätta, emedan jag sedermera haft hågkomsten därav att tacka för en del av min styrka i mitt livs olyckligaste stunder.
Manons smekningar lyckades snart skingra den bedrövelse, som detta uppträde orsakat mig. Vi fortforo att föra ett liv av idel kärlek och nöjen. Tillväxten av vår förmögenhet fördubblade vår tillgivenhet. Venus och Fortuna kunde icke äga sällare och mer hängivna slavar. Min Gud, varför kalla jorden en jämmerdal, då man där kan njuta en sådan paradisisk vällust! Men ack, det är sant, att den alltför hastigt förgår! Vilken annan salighet skulle man väl eftersträva, om den vore av en varaktig natur? Vår följde det allmänna ödet… att taga ett brått slut och efterföljas av bitter grämelse.
Jag hade vunnit så ansenliga belopp på spel, att jag tänkte på att placera en del av mina pengar. Mitt tjänstfolk hade kännedom om min goda tur, i synnerhet min kammartjänare och Manons kammarjungfru, i vilkas närvaro vi ofta omisstänksamt meddelade oss med varandra. Flickan var ganska täck, och kammartjänaren hade förälskat sig i henne. De hade att göra med ett ungt och eftergivet herrskap, som de föreställde sig att de med lätthet kunde bedraga. I detta syfte uppgjorde de en plan, som de verkställde till sådan olycka för oss, att de kastade oss i en belägenhet, varur vi aldrig lyckades arbetade oss upp.
En kväll, då vi superat hos herr Lescaut, kommo vi hem vid midnattstid. Jag kallade på min kammartjänare och Manon på sin jungfru, men ingendera visade sig. Man sade oss, att de icke varit synliga i huset sedan klockan åtta och att de, innan de gingo, hade låtit bortföra några kistor, under föregivande att det skedde på min tillsägelse.
Jag anade genast en del av sanningen, men alla mina misstankar överträffades av det jag varseblev, då jag trädde in i min kammare. Låset till mitt skåp var uppbrutet, och mina pengar voro borta, liksom även alla mina kläder.
Medan jag ännu i ensamheten begrundade denna olycka, kom Manon helt förskräckt och underrättade mig, att en liknande förödelse hemsökt hennes rum.
Slaget syntes mig så grymt, att endast ett våldsamt uppbjudande av självbehärskningen kunde hindra mig att brista ut i gråt och veklagan. Fruktan att smitta Manon med min förtvivlan förmådde mig att antaga en lugn uppsyn. Jag sade henne skämtande, att jag skulle hämna mig på något offer i hotell Transilvanie. Likväl föreföll hon så överväldigad av vår olycka, att hennes bedrövelse hade vida större förmåga att nedslå mig än min låtsade glättighet haft att förjaga hennes oro.
— Vi äro förlorade, utbrast hon med tårar i ögonen.
Jag bemödade mig fåfängt om att trösta henne med mina smekningar. Mina egna tårar förrådde min förtvivlan och min ängslan. Vi voro i själva verket så fullständigt utplundrade, att det icke återstod oss ett linne.
Jag beslöt att genast sända bud efter herr Lescaut. Han rådde mig att genast begiva mig till polismästaren. Jag gjorde så… till min ofärd, ty förutom det att denna åtgärd och de, som rättvisans handhavare vidtogo, voro gagnlösa, fick Lescaut därigenom tid att tala vid sin syster och under min frånvaro ingiva henne ett förskräckligt beslut.
Han talade med henne om en viss herr de G. M., en gammal vällusting, som slösaktigt betalade sina nöjen, och förespeglade henne så många förmåner, om hon ställde sig i dennes sold, att hon, uppskakad och bekymrad som hon var över vårt missöde, gick in på vad han ville övertala henne till.
Denna hedervärda handel avslöts före min återkomst, men dess verkställande uppsköts till dagen därpå, då Lescaut skulle ha underrättat herr de G. M.
Jag fann Lescaut väntande på mig där hemma, men Manon hade gått till sängs i sin kammare och givit sin tjänstflicka order att säga mig, att hon behövde vila sig litet och fördenskull bad mig lämna henne ensam denna natt. Lescaut avlägsnade sig efter att ha erbjudit mig några pistoler, vilka jag tog emot.
Klockan var närmare fyra, då jag lade mig, och sedan jag ännu en stund legat och grubblat över utvägar att återställa min förmögenhet, somnade jag så sent, att jag ej vaknade förrän vid elvatiden på förmiddagen.
Jag steg genast upp för att gå och underrätta mig om Manons befinnande och fick då veta, att hon en timme tidigare farit bort tillsammans med sin bror, som hämtat henne i en hyrvagn.
Ehuru denna utfärd i sällskap med Lescaut föreföll mig mystisk, gjorde jag våld på mig för att kuva mina misstankar. Jag lät några timmar förgå, i det jag fördrev tiden med läsning.
Slutligen kunde jag ej längre undertrycka min oro utan steg upp och vankade med långa steg omkring i rummen. I Manons kammare varseblev jag då ett förseglat brev, som låg på hennes bord. Det var adresserat till mig och tydligen skrivet av hennes hand. Jag öppnade det, skälvande av ångest. Det var av följande lydelse:
»Jag svär dig, min käre chevalier, att du är mitt
hjärtas avgud, och att det inte finns någon annan i
hela världen, som jag kan älska så som jag älskar
dig, men inser du inte, min stackars älskling, att
troheten i den belägenhet, vari vi råkat, blir en
fåfäng dygd? Tror du väl, att man kan vara riktigt
öm, då man saknar bröd? Hungern skulle orsaka
mig något ödesdigert misstag, en vacker dag skulle
jag uppgiva andan i tron att jag uppgav en
kärlekssuck. Jag dyrkar dig, var förvissad därom, min
vän, men överlåt för någon tid åt mig att söka
återvinna vårt välstånd. Ve den, som faller i mina
snaror… ty jag strävar efter att göra min chevalier rik
och lycklig!
Min bror skall giva dig underrättelser om Manon, och intyga att hon gråtit över att nödgas lämna dig.»
Läsningen av detta brev försatte mig i ett tillstånd,
som det skulle vara mig svårt att beskriva, ty ännu
i dag vet jag icke rätt, vad slags känslor det var,
som då upprörde mig. Det var ett av dessa säregna
själstillstånd, som ej likna något av vad man förut
upplevat. Man kan icke förklara dem för andra, ty
de kunna icke göra sig någon föreställning därom,
och man har till och med svårt att klargöra dem för
sig själv, emedan de, ensamma i sitt slag, sakna
jämförelsepunkter i minnet och ej ens kunna
sammanställas med någon känd sinnesstämning.
Emellertid, av vilken natur min än var, är det visst, att
däri måste ha ingått smärta, harm, svartsjuka och
förödmjukelse. Lyckligt hade väl varit, om där icke
ingått ännu mera kärlek!
— Hon älskar mig, utropade jag slutligen, jag vill tro det… ty hon måste väl vara ett vidunder för att hata mig! Vem har väl någonsin haft mera rättigheter till ett hjärta än jag har till hennes? Vad återstår mig att göra för henne efter allt, vad jag offrat för hennes skull? Likväl överger hon mig, och den otacksamma tror sig skyddad för mina förebråelser genom att säga sig alltjämt älska mig! Hon uppger, att hon fruktar svälten… o du kärlekens gud, vilket grovt sinnelag och vilket plumpt svar på min försynta ömhet! Jag har inte varit rädd för den, jag som för hennes skull så villigt utsatt mig därför, i det jag avstått från min förmögenhet och från mitt fädernehems trygd och trevnad, jag som nekat mig till och med det nödvändigaste för att tillfredsställa hennes små nycker och önskningar. Hon dyrkar mig, säger hon. Om du verkligen dyrkade mig, otacksamma, så vet jag väl, av vem du skulle ha tagit råd. Du skulle åtminstone inte ha lämnat mig utan att ha sagt mig farväl. Det är av mig man kan få veta, vilka grymma kval, den lider, som skiljes från en som han dyrkar. Man måste ha förlorat förståndet för att självmant utsätta sig för sådant.
Mina klagande utgjutelser avbrötos av ett besök, som jag ingalunda väntat. Det var Lescaut, som kom.
— Bödel, utropade jag och drog min värja. — Var är Manon? Var har du gjort av henne?
Min åtbörd förskräckte honom, han svarade, att om jag mottog honom så, då han kom och ville redogöra för den mest betydande väntjänst han kunnat visa mig, skulle han genast vända om och aldrig mer sätta foten över min tröskel.
Jag sprang fram till dörren och stängde den omsorgsfullt.
— Inbilla dig inte, sade jag, i det jag åter vände mig till honom, att du ännu en gång kan föra mig bakom ljuset och ljuga ihop några historier för mig. Du måste försvara ditt liv eller ledsaga mig till Manon.
— Besitta, vad ni är het, svarade han. — Det är just fördenskull jag kommer. Jag har en god underrättelse att giva er, som ni inte anar och för vilken ni kanske ska erkänna er stå i någon förbindelse till mig.
Jag uppmanade honom att skyndsamt förklara sig närmare. Han berättade mig då, att Manon, som ej förmådde uthärda fruktan för nöden och i synnerhet tanken på en därav orsakad ändring av vårt levnadssätt, hade bett honom göra henne bekant med herr de G. M., vilken ansågs vara en frikostig man. Han aktade sig noga för att säga, att rådet utgått från honom, och att han banat vägen, innan han bortfört henne.
— Jag ledsagade henne dit i morse, fortfor han, och den hedersmannen blev så intagen i henne, att han genast inbjöd henne att komma och hålla honom sällskap på hans lantställe, varest han ämnade tillbringa några dagar. Jag insåg med detsamma hur fördelaktigt detta skulle kunna bli för er och lät honom på ett fintligt sätt förstå, att Manon lidit stora förluster, och jag uppeggade till den grad hans frikostiga sinne, att han började med att förära henne tvåhundra pistoler. Jag sade honom att detta visserligen var hederligt och tillräckligt för stunden, men att framtiden skulle medföra stora behov för min syster, hon hade nämligen åtagit sig omsorgen för en ung bror, som fallit på vår lott efter våra föräldrars död, och om han ansåg henne värd sin aktning, skulle han säkert inte låta henne lida genom denne stackars gosse, vilken hon betraktade som en del av sig själv. Denna berättelse förfelade icke att röra honom. Han förband sig att hyra ett bekvämt hus åt Manon och er… det är nämligen ni själv som är den stackars föräldralösa brodern. Han lovade dessutom att möblera det bekvämligt och varje månad tillställa er fyrahundra livres, vilket om jag räknar rätt, gör fyratusenåttahundra om året. Innan han avreste till lantstället, gav han order åt sin intendent att söka ut ett hus och iordningställa det till hans återkomst. Ni får då återse Manon, som ålagt mig att framföra tusen hjärtliga hälsningar till er och försäkra er, att hon älskar er mer än någonsin.
Jag satte mig ned och grubblade över denna besynnerliga vändning i mitt öde. Jag fann mig ett rov för de mest stridiga känslor och följaktligen i en villrådighet, så svår att skingra, att jag länge satt utan att besvara alla de frågor, som Lescaut ställde till mig, den ena efter den andra.
I denna stund sargade mig hedern och dygden ännu en gång med samvetskvalens taggar och jag blickade suckande tillbaka på Amiens, på min fars hus, på Saint-Sulpice, på alla de ställen, där jag framlevat skuldlösa dagar. Vilket omätligt svalg skilde mig icke nu från detta lyckliga tillstånd! Jag såg det endast i fjärran likt en skugga, som ännu väckte min saknad och åtrå men som var alltför svag för att egga mig till strävan därefter.
— Genom vilket olyckligt öde, sade jag, har jag blivit så brottslig? Kärleken är ju en oskyldig passion, hur har den för mig blivit en källa till elände och förvillelser? Vad var det som hindrade mig att leva ostört och dygdigt med Manon? Varför tog jag henne inte till äkta maka, innan jag njöt hennes ynnest? Skulle inte min far, som älskade mig så innerligt, ha givit sitt samtycke därtill, om jag ansatt honom med rättmätiga yrkanden? Ack, min far skulle sjalv ha hållit av henne som en älsklig dotter, fullt värd att vara hans sons hustru, jag skulle då ha levat lycklig med Manons kärlek, med min fars tillgivenhet, med alla rättsinnigas aktning, med rikliga tillgångar och i den sinnesro, som dygden skänker. Vilken motsats mot min nuvarande belägenhet! Vad är det för en förödmjukande roll man här kommer och erbjuder mig? Vad? Jag skulle dela?… Men vad båtar det väl att tveka, om Manon har ordnat det så, och om jag skulle förlora henne utan denna eftergivenhet?
— Herr Lescaut, utropade jag och tillslöt ögonen som för att undfly dessa smärtsamma betraktelser, om det har varit er avsikt att göra mig en tjänst, så tackar jag er. Ni kunde väl ha valt ett hederligare sätt, men nu är det redan gjort, eller hur? Nåväl, låt oss då inte tänka på annat än att draga nytta av era omsorger och fullfölja er plan.
Lescaut, som av min uppbrusning och den därpå följande långa tystnaden blivit illa till mods, vart förtjust över att se mig fatta ett beslut, alldeles motsatt det, han tvivelsutan befarat, han var nämligen allt annat än tapper, varpå jag framdeles skulle få tydligare bevis.
— Ja, ja, skyndade han sig att svara, det är verkligen en mycket god tjänst jag har gjort er, och ni ska få se, att vi därav skall skörda flera förmåner än ni väntar er.
Vi började nu rådslå om hur vi skulle kunna förebygga den misstro herr de G. M. till äventyrs kunde fatta beträffande vårt syskonskap, då han fick se mig större och kanske något äldre än han föreställt sig. Vi funno intet annat medel än att jag fick antaga en enfaldig och lantlig uppsyn samt låta honom tro, att jag ämnade inträda i det andliga ståndet och fördenskull dagligen besökte gymnasiet. Vi beslöto även, att jag skulle kläda mig mycket tarvligt första gången jag hade äran att uppvakta honom.
Tre eller fyra dagar därefter återkom han till staden och ledsagade då i egen person Manon till den bostad, hans intendent hade iordningställt. Hon lät genast underrätta Lescaut om sin ankomst, och sedan denne i sin tur underrättat mig, begåvo vi oss båda till henne. Den gamle älskaren hade redan avlägsnat sig.
Oaktat den undergivenhet, varmed jag fogat mig efter hennes önskningar. kunde jag icke nedtysta mitt hjärtas knot, då jag återsåg henne.
Jag visade mig nedslagen och trånsjuk, glädjen över att återfinna henne fördrev icke helt och hållet grämelsen över hennes otrohet.
Manon däremot syntes utom sig av glädje över att se mig och gjorde mig förebråelser för min kyla. Jag kunde icke avhålla mig från att kalla henne falsk och trolös, och ledsagade dessa tillmälen med djupa suckar.
Till en början gäckades hon över min enfald, men då hon såg, hur sorgmodigt jag blickade på henne och vilken svårighet jag hade att smälta en förändring så stridande mot mitt sinnelag och mina böjelser, gick hon ensam in i sin kammare. Jag följde henne strax efteråt.
Jag fann henne fördränkt i tårar. Jag frågade efter orsaken därtill.
— Det bör väl inte vara så svårt att förstå, svarade hon. — Hur vill du att jag skall kunna leva, om min åsyn inte längre är ägnad till annat än att förorsaka dig en dyster och mulen uppsyn? Du har inte givit mig en enda smekning på den timme du varit här, och mina har du mottagit så majestätiskt som storturken i seraljen.
— Hör på, Manon, svarade jag, i det jag omfamnade henne, jag kan inte dölja för dig, att mitt hjärta är dödligt sårat. Jag talar nu inte alls om den ängslan, vari din oväntade rymning störtade mig, inte heller om din grymhet att övergiva mig utan ett ord av tröst efter att ha tillbringat natten i en annan bädd än min… trollmakten av din närhet skulle komma mig att glömma mer än så. Men tror du, att jag utan suckar, ja utan tårar, fortfor jag gråtande, skall kunna tänka på det bedrövliga och olycksaliga liv, som du vill att jag skall föra i detta hus? Låt oss lämna min börd och min heder åsido… så svaga grunder kunna inte upptaga tävlan med en kärlek sådan som min, men förstår du inte, hur själva denna kärlek kvider över att se sig så illa iönad eller rättare så grymt behandlad av en otacksam och hjärtlös käresta?
Hon avbröt mig vid dessa ord.
— Håll upp, min chevalier, sade hon, det är gagnlöst att plåga mig med förebråelser, som genomborra mitt hjärta, då de komma från dig. Jag ser vad det är, som sårar dig. Jag hade hoppats, att du skulle bifalla den plan jag uppgjort för att söka återvinna vår förmögenhet, och det var för att skona din ömtålighet som jag började utföra den utan din delaktighet… men jag avstår därifrån eftersom du inte gillar den.
Hon tillade, att hon endast begärde en smula efterlåtenhet av mig för återstoden av dagen. Hon hade redan erhållit tvåhundra pistoler av sin gamle beundrare, och han hade lovat att på kvällen medtaga till henne ett vackert pärlhalsband samt några andra smycken, ävensom hälften av det årsunderhåll han utlovat henne.
— Låt mig blott få tid att mottaga hans gåvor, sade hon. — Jag svär dig, att han inte skall kunna skryta med sin erövring, ty hittills har jag bett honom vänta tills vi kommit till staden. Det är sant, att han mer än tusen gånger kysst mina händer, det är inte mer än rätt, att han betalar för detta nöje, och fem- eller sextusen livres är inte för mycket i förhållande till hans rikedom och hans ålder.
Hennes beslut gladde mig vida mer än förhoppningen om femtusen livres. Jag märkte, att mitt hjärta ännu icke förlorat all hederskänsla, eftersom det kände en så livlig tillfredsställelse över att undslippa skammen. Men jag var född till korta fröjder och långa sorger. Fortuna lyfte mig upp ur en avgrund blott för att störta mig i en annan.
Sedan jag medelst otaliga smekningar visat Manon, hur glad jag kände mig över hennes ändrade beslut, sade jag henne, att vi måste underrätta Lescaut, för att göra en överenskommelse om vårt handlingssätt.
Han knotade till en början, men de fyra- eller femtusen livres i klingande mynt, som vi väntade, förmådde honom att med förnöjelse omfatta vår plan.
Det bestämdes sålunda, att vi alla tre skulle stanna och supera tillsammans med herr de G. M. Detta av två skäl: för att bereda oss nöjet av en liten nöjsam komedi, vari jag skulle spela rollen av skolyngling och Manons bror, samt för att hindra den gamle libertinen från att taga sig för stora friheter mot min älskarinna, enligt den rättighet han trodde sig ha förvärvat genom att betala så frikostigt i förskott.
Lescaut och jag skulle draga oss tillbaka, då han gick upp till den kammare, där han ämnade tillbringa natten, och i stället för att följa honom lovade Manon att lämna huset och tillbringa den med mig. Lescaut åtog sig att i god tid hålla en vagn i beredskap utanför porten.
Då timmen för supén var inne, lät herr de G. M. icke vänta på sig länge. Lescaut befann sig tillsammans med sin syster i salen. Gubbens första artighet var att förära sin sköna ett halsband, armringar och örhängen av pärlor till ett värde av minst tusen écuer. Därpå räknade han upp i klingande louisdorer den summa på tvåtusenfyrahundra livres, som utgjorde hälften av årsunderhållet.
Han kryddade sina gåvor med åtskilliga komplimanger på det gammaldags, sirliga hovmaneret. Manon kunde icke neka honom några kyssar, med dem förvärvade hon lika många rättigheter till de pengar, han lade i hennes hand.
Jag stod utanför dörren och lyssnade, i förbidan på ett tecken från Lescaut att jag skulle stiga in.
Då Manon lagt in pengarna och smyckena, kom han och tog mig vid handen samt ledde mig fram till herr de G. M., i det han tillsade mig att bocka mig artigt för honom. Jag gjorde ett par tre mycket djupa bugningar.
— Ber om ursäkt, min herre, sade Lescaut, men den här ynglingen är ännu en riktig landspojke. Han har, som ni ser, inte ett tecken till Paris-maner, men vi hoppas att litet vana skall göra honom hyfsad. Du får ofta äran att se denne herre här, tillade han, vänd till mig… låt nu se, att du drar nytta av ett så förträffligt föredöme.
Den gamle älskaren tycktes betrakta mig med välvilja. Han klappade mig på kinden och sade, att jag var en vacker gosse, men att jag måste vara på min vakt här i Paris, där unga män så lätt hemfalla åt utsvävningar. Lescaut försäkrade, att jag av naturen var så from och sedig, att jag endast talade om att bli präst, och mitt enda nöje bestod i att förfärdiga små kapell.
— Jag tycker, att han är lik Manon, återtog gubben, i det han lyfte upp min haka, varpå jag med enfaldig uppsyn svarade:
— Ja, det är för att vi är så nära släkt, och så älskar jag min syster Manon som mitt andra jag.
— Hör man på bara, sade gubben till Lescaut. — Han har huvud, det är synd att gossen inte har varit litet mera ute bland folk.
— Åh, min herre, återtog jag, jag har sett mycket folk hemma i kyrkan, och jag tror nog att jag i Paris ska finna dem, som är dummare än jag.
— Ja ja, sade han. — Det är verkligen inte illa sagt för att vara av en gosse från landsorten.
Hela vårt samtal under supén fortgick i liknande stil. Den skälmaktiga Manon höll flera gånger på att fördärva alltsammans med sina skrattsalvor. Jag fann vid bordet tillfälle att berätta hans egen historia för honom och det missöde som väntade honom. Lescaut och Manon bävade under min berättelse, synnerligast som jag tecknade hans porträtt fullkomligt likt, men egenkärleken hindrade honom att däri känna igen sig själv, och jag fullbordade det så fintligt, att han själv var den förste att finna det särdeles löjligt.
Ni skall snart få erfara, att det icke är utan skäl jag utbrett mig över denna tokroliga scen.
Då det omsider blev tid att gå till vila, började han tala om kärlek och otålighet. Lescaut och jag drogo oss tillbaka. Man ledsagade honom upp till sitt rum, och Manon, som under förevändning av något behov gått ut, slöt sig till oss vid porten.
Vagnen, som väntade oss några hus längre bort, körde fram. Vi stego upp däri, och strax därpå avlägsnade vi oss från kvarteret.