Svenska fornminnesföreningens tidskrift/Band 11/Mansnamnet Sigadur

←  Gunnil Snälla, den äldsta kända norrländskan

Mansnamnet Sigaduʀ av L. Fr. Läffler

Om en fornnordisk årstredelning  →

Del av Svenska fornminnesföreningens tidskrift, elfte bandet, 1902. — Brakteaten som omtalas har idag signa KJ 47 och IK 181.

Mansnamnet Sigaduʀ.

Af

L. Fr. Läffler.

Det mansnamn, som under formen sigaduʀ (skrifvet ssigaduʀ) af ett äldre *Sigihaduʀ förekommer i runskrift frän förra hälften af 600-talet på guldmedaljongen från Svarteborgs socken i Bohuslän och som Bugge i denna Tidskrifts näst föregående häfte afhandlat, har funnits kvarlefvande på svensk botten i historisk tid mer än 700 år efter det att vi möta det första gången i Norden. Detta är ju af ganska stort intresse att erfara, då namnet enligt Bugges uppgift (a. st.) — som får modifieras efter här meddelade upplysning — «ellers ikke är paavist som nordisk» och eljest blott är kändt från ett en gång i en frankisk urkund af 833 mötande Siehad (Bugge a. st.).

Det är blott en enda gång och i en enda urkund, som vi träffa på den fornsvenska formen af namnet.

I ett pergamentsbref af den 4 Juli 1374 (Sv. Riksarkivets perg. bref nr 1082) förekommer en Sighader i Lundby såsom fasteman vid en af häradshöfdingen i Göstrings härad (i Östergötland) utfärdad fasta på jord i Nærdhavi (nu Mjärdevi — intressant folketymologisk ombildning! — i Hogstads socken i Östergötland, belägen helt nära Rök socken). Se Svenska Riks-Archivets Pergamentsbref från och med år 1351, Stockholm 1866, I, s. 337.

Denna form Sighader är naturligtvis närmast att uppfatta — ej som Sig-hader, utan — som Sigh-ader, liksom namnet Sighielmus — skrifvet Sigielmvs (= Sig-ielmus) i en majuskelinskrift från Hemse socken å Gotland (se G. Lindström, Anteckningar från Gotlands Medeltid, II, s. 83) — i ett pergamentbref från Upsala af år 1367 (a. a. s. 243) är = Sigh-ielmus, ej Sig-hielmus, ehuru dettas senare sammansättningsled naturligtvis är hjälm^[1] (urnordiskt *Sigihelmaʀ), liksom den i Sighader är ett ursprungligt — haduʀ. Sighader är nämligen utan allt tvifvel samma namn som guldmedaljongens runskrifna (s)sigaduʀ och sålunda uppkommet af ett *Sigihaduʀ.

Detta uppdykande af ett så gammalt namn en enstaka gång så pass långt ned i tiden är särdeles lärorikt i språkhistoriskt hänseende. Det visar, hur försiktig man måste vara med att antaga ett personnamn vara utdödt. Det kan såsom detta lefva ett obemärkt lif under ett trefjärndels årtusen på någon enstaka ort inom kanske en eller ett par familjer. Och att det kommer fram i dagen kan bero på den tillfälligheten, att dess bärare råkat bli nämnd i en enda offentlig handling och att denna handling blifvit bevarad åt eftervärlden.

1. För kuriositetens skull kan här nämnas, att i nyare tid, år 1705, ett adligt tillnamn Segerhjelm bildats. (Se Klingspor och Schlegel, Den med sköldebref förlänade men ej å riddarhuset introducerade Svenska Adelns Ättartaflor, s. 267).