Maria. En bok om kärlek/13
| ← XII. |
|
XIV. → |
XIII.
Med mycket kläder, med litet kläder, med inga kläder — altid är Maria förtjusande.
Det är dock inte det, som för mig gör henne bättre än alla andra kvinnor, hvaraf några säkerligen äga lika stor yttre skönhet. Nej, hemligheten ligger däruti, at vår Herre har skapat Maria specielt för mig, efter min smak och mig til behag. Det vet också Maria. Lägg märke til henne, när hon är tillsammans med andra. Hon är i en evig oro och känner sig ingenstädes hemma, hon är osäker och öfverdrifven i sitt uppträdande, än altför munter, än aldeles tyst och frånvarande. Hon är som en fågel i en främmande bur. Men i samma nu som hon träder inom min dörr, får hon prägeln af ett naturligt, hemmavandt välbefinnande. Hon hvarken flaxar med vingarna eller hänger näbb. Hon känner, att här är hon hemma. Här blir hon sig själf, och hängifver sig åt trygg munterhet eller frimodig sorg. Här är ingenting, som förvirrar henne. Från första dagen förstod hon, att jag var den, hon tillhörde, och därom har det sedan aldrig varit ett ögonblicks tvifvel i hennes själ.
Denna hennes fullkomliga säkerhet på att vara min, men isynnerhet hennes ärliga erkännande däraf, hennes fullständiga brist på förmåga och lust att vilja låtsa annorlunda — detta band omärkligt, med starkare och starkare band, mitt hjärta vid Maria.
Det fins kvinnor, som bäst tro sig vinna en man genom koketteriets tagfattlek, där de än locka och än bortstötande fly, där de hafva alt möjligt fjas både till höger och vänster, låtsande som om öfveralt armar utsträcktes, redo at gripa dem, och som om de icke själfva vore på det klara med, hvilka armar de skulle föredraga. Till sådant tarfligt spegelfäkteri höll Maria sig för god. Och hon förlorade ingenting därpå. Ty blott stympare til män gitta vara med om ett dylikt narrspel.
Maria älskade mig — ingenting vidare. Hon var min precis så mycket, som jag ville. Det kom en dag, då jag ville hafva henne helt. Lyckans dag för oss bägge.