Maria. En bok om kärlek/14
| ← XIII. |
|
XV. → |
XIV.
Maria var min så mycket, jag ville.
Bland de många bondslugt beräknande kärlekslärdomar, med hvilka man fyller våra unga kvinnor, är ingen fulare än den, att kvinnan skall göra sig rar. Det ligger häri en antydan om kärleken som en handel, däri kvinnan säljer sig så dyrt som möjligt. Lärdomen innebär ett nedsättande af kärleken, men först och främst af kvinnan. Han älskar henne och hon honom. Båda hafva samma behof och lust til hängifvelse. Då skulle det ju vara vidrigt, om hon nekar sin vän hans själfklara rätt och endast skänker honom den som en nåd, hvarom han ödmjukt måste bedja!
Om en kvinna sade, att hon älskade mig, och dock hängde läpp, när jag var kär och begärde henne, jag reste mig med ett fult ord och öfvergaf henne på stället som en ovärdig.
Hos Maria fans det aldrig nej. Hon följde min röst så fromt, som lammet följer herdens ömma hvissling. Jag har kallat på Maria vid alla dygnets timmar, jag har kallat henne, när hon var trött, och när hon sof — altid har hon kommit med leende ansigte, aldrig har hon känt annat än glädje öfver att uppfylla sin älskares bön, stolthet öfver att han så gärna och så ofta bad henne.
Om Höga Visans kunglige skald hade känt dig, Maria, han skulle hafva skrifvit en strof för din räkning:
»Herden sitter i dalen och spelar på sin rörpipa. Han längtar efter sin älskade, som har följt sina systrar öfver bärgen. Men se, på bärgets topp står hon med vandringsstafven i hand, spejande efter herden, som spelar den välbekanta melodien. Och när hon får syn på honom i dalen, springer hon som gazellen ned utför bärget, genom tistlar och törniga kaktus, öfver de spetsiga stenarna. Hon kastar vandringsstafven för att komma så mycket fortare fram. Törnena rifva sönder kjolarna och hudflänga hennes hvita ben, stenarna skära hennes sandaler itu och stinga hennes fötter till blods. Flickans väg utför bärget är röd af rinnande blod. Men hon märker det icke, ty hon hör sin älskades manande spel. Och hon kastar sig till herdens fot, hon kysser hans kappas flik, sägande: Vredgas icke, Herre, att jag icke kom förr.
Min älskade, säger herden, är snabb och gifmild som en springande källa. Hon låter mig icke försmäkta.