←  XV.
Maria
En bok om kärlek
av Peter Nansen
Översättare: Gustaf af Geijerstam

XVI.
XVII.  →


[ 39 ]

XVI.

På vissa punkter var dock min kloka Maria dum. Då måste jag undervisande träda emellan.

Idet att vi altid gingo ut ifrån, att vårt förhållande blott skulle blifva af kort varaktighet — först och främst genom min i ögonen fallande brist på förmåga att värkligen bli kär — föll samtalet en dag på Marias trädande i äktenskap med en annan. — Ömt och alvarligt tillhöll jag Maria att blifva en god och kärlig hustru åt sin tillkommande man samt aldrig vara honom otrogen med andra än mig. Ty det var en sak, som stod fast och icke kunde rubbas, det var grundvalen [ 40 ]för hela Marias lif, att mig tillhörde hon redan från skaparens hand, jag hade städse den första rättigheten öfver henne, en rättighet, som icke kunde uppsägas eller annulleras af någon senare rättsinnehafvare.

Maria förstod och gillade detta. Hon visste, att det var så och icke kunde blifva annorlunda. Däremot var hon icke säker på, huruvida hon borde inviga sin man i förhållandet till mig. Var det icke hennes pligt att upplysa honom om, att hon icke var den ovetande unga flicka, som han kanske inbillade sig?

Jag känner mig öfvertygad om, att Maria framkastade dette spörsmål på god tro, vilseledd som så många andra svaga själar af de i våra dagar grasserande kvacksalfvaremoralisterna. Och jag insåg nödvändigheten af att tala til henne ett alvarets ord.

»Du fullständigt dåraktiga barn,« sagde jag, »förstår du då inte, hur förvändt du talar? Ja, Maria, om du får en man, som är stygg och elak emot dig, och på hvilken du därför [ 41 ]vill hämnas, då kan du berätta honom, att du har haft en älskare, en älskare, som skämde bort dig öfver all måtta och lärde dig kärlekens lycka. Men att säga detta till en hygglig och bra karl, som gör sitt bästa och är lycklig i den inbillningen, att han är den första och enda i ditt lif — hur skulle du kunna nännas det? Du skulle göra honom mera ondt, än hans bittraste fiende kunde uttänka. Jag förutsätter, att han älskar dig. Jag förutsätter också, att du skulle servera honom detta intressanta afslöjande före bröllopet. Nåväl. Antingen sade han dig då farväl, och hans olycka vore säker, eftersom han älskade dig. — Eller också, hvad som är sannolikast, gifte han sig med dig ändå och hans lif blefve ett helvete, ett helvete af städse gnagande tvifvel och misstanke. Om du vore aldrig så god och trogen mot honom, ja, till och med om du kunde öfvergifva mig — det skulle altihop vara förgäfves. Ständigt skulle ur en vrå af hans hjärta din stygga bekännelse grina fram, bringande hans lycka att [ 42 ]stelna i kylande hån: »Hon har en gång haft en älskare, har hon glömt honom? längtar hon månne icke städse efter honom? eller om hon har glömt honom, längtar hon icke efter en ny?«

Nej, Maria, du talar som en dåre. Men jag säger dig: akta dig för de falska profeter, som ropa om sanning på torgen. Sanningen är ett tveeggadt svärd, som hälst bör stanna i skidan, och, som fördt af obetänksamma händer, våller mer förargelse än alla dundrande lögners kartescher. Jag säger icke: ljug! men jag säger: var tyst. Och jag tillägger: tvingas du att tala, öfverväg då först kärligt och käckt, om sanningen eller ett litet undvikande af densamma skall tjäna det goda bäst.«

Så predikade jag den sanna människokärlekens lära för Maria, som var en uppmärksam åhörare och först föll i sömn en lång stund efter det, att jag hade slutat.