Maria. En bok om kärlek/26
| ← XXV. |
|
XXVII. → |
XXVI.
Och jag njöt min frihet.
Galanteriet bjuder mig att vara hänsynsfull emot damerna, klokheten bjuder mig försigtighet! Och dock brinner på min tunga en fråga, som måste ut, trots alla de förfärliga följder, den kan draga öfver mitt syndiga hufvud.
Huru — frågar jag — förhåller det sig egentligen med denna berömda kvinliga dygd? Jag vet — till denna kunskap är jag uppfostrad — att en kvinna blott undantagsvis aflägsnar sig från dygdens trånga stig, hvilken ensam förer till himlen och äktenskapet. Men jag vet också, att män, äfven om de äro i penningknipa, aldrig hafva någon känning af älskarinnaknipa. Det fins, som gud och hvar man vet, här i vår monogama stad män, hvilka borde kunna inrätta sig ett harem, som skulle vara så välförsedt, att inte storturken behöfde skämmas för det. Jag har försökt hitta en förklaring i mitt historiska vetande. Jag har tänkt på, om möjligen damernas lätta kavalleri skulle operera på samma skälmaktiga vis som Tordenskjölds soldater, hvars enda lilla bataljon genom att draga från post till post mångfaldigade sig som en hel armé. Men jag har måst uppgifva denna af uppriktig omsorg för damernas dygd förestafvade förklaring. Ty om så vore, måste dock på de stora bataljdagarna, då alla trupper på en gång föras i elden, den öfvervägande delen af männens styrka vara aldeles till öfverlopps. Men något dylikt har jag aldrig hört talas om. Gåtan får altså stå olöst. Jag har frågat. Men jag saknar svar.
Jag njöt min frihet så bra, som en man kan njuta den i en dygdig stad. Och jag beklagar mig icke.
Jag behöfde icke anonsera min frihet. Sådant spörjes. — Det hade länge varit tyst i min trappa. Nu blef där ett knarrande och frasande af gamla väninnor och nya, hvilka kommo för att kärligen höra efter, hur det stod till med den återeröfrade frihetshjälten.
Och det festades dagar och nätter — till ära för min frihet.