Maria. En bok om kärlek/27
| ← XXVI. |
|
XXVIII. → |
XXVII.
Jag talar inte om mina fester för att skryta, utan därför att de ej kunna umbäras i denna legend om Maria.
En mindre ärlig och samvetsgrann berättare skulle breda en skymmande slöja öfver händelserna under denna period. Jag känner yrkesbröder, hvilka icke dragit i betänkande att vid liknande tillfällen beljuga sin otrohet såsom förtviflade, upprifvande försök att söka glömska i ruset.
Jag ville icke glömma. Jag hade glömt.
Hvar var Maria? Jag visste det icke. Det hade gått veckor, och jag hade icke sett henne, icke hört något af henne. Jag bekänner, att jag hade väntat bref. Jag har den erfarenheten, att en älskarinna, äfven sedan hon sagt sitt sista oåterkalleliga farväl, altid upptäcker, att det ännu fins ett och annat, som ligger henne på hjärtat, och som hon måste gifva luft i bref. Och kring Maria herskade grafvens tystnad. Det skulle hafva intresserat mig att få ett post-scriptum just ifrån henne. Men när allt kom omkring, var det ju bäst, som det var. Hon hade glömt mig liksom jag henne.
Till att tänka på henne hade jag icke tid för fester och arbete. Det händer nämligen också ibland, att jag arbetar. Med hvad? Med att bygga vackra slott af inbillningar och skapa sköna kvinnor af drömmar, med att sätta ord samman till färger och blanda färger till dikt.
Men mest festade jag. Ty jag hade glömt Maria.